Vi har levt med ögonen på termometern en bra lång tid nu. Kylan har måst hållas stången med heta värmeelement inomhus, ylletröjor och dunjackor utomhus. Men så en dag som idag nådde kvicksilvret upp till nollstrecket och ett mjölkigt middagsljus föll in i rummen där lamporna fick vara tända hela dagen. Snön påbörjade så sakteliga sin övergång i modd.
Jag överlämnade mig åt söndagsfriden, lyssnade på SR P2 (utmärkta program av Eric Schüldt och Johan Korsell)) och satte mig fram emot eftermiddagen vid flygeln och spelade ett stycke musik som stått framme under flera månader.
Det är en "Sarabande" i g-moll av ryssen Anatolij Ljadov (1855-1914), komponerad 1896, som jag fastnat för. Ett kort stycke som bara upptar ett enda notblad, en enkel notbild som inte kräver någon stor teknisk förmåga. Ändå ett stycke oemotståndlig musik i den ryska romantiska traditionen.
Han gjorde många sådana där små pianostycken, den gode Ljadov, en bland dem som gått till musikhistorien för ett enda verk, i hans fall ett klangfullt orkesterstycke i Rimskij-Korsakow-stil: tondikten "Den förtrollade sjön".
Den där Sarabanden är visserligen härmbarock i romantisk dräkt, men varför inte? Jag vet inte varför, men det är ett stycke jag aldrig ledsnar på. Det känns som någonting som bara växer fram naturligt ur händerna när man spelar det, som att det är just så här det var meningen att den här sortens musik skulle låta.
Foto: EJ (överst).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar