Fru Musica

Jag hade uppenbarligen inte läst "Gösta Berlings saga" förut, vilket jag var övertygad om när jag började läsa den i sommar. Ingenting, utom den berömda första raden, kändes bekant i dessa fantastiska historier som i korta kapitel beskriver livet kring den långsträckta värmländska sjön Löven i början av 1800-talet.

Vilken enastående berättare hon var, Selma Lagerlöf! Det tvingas man konstatera varje gång man läst något av henne, vilket för min del skett i begränsad omfattning och med många års mellanrum. I min ungdom läste jag "Jerusalem" och givetvis "Nils Holgerssons underbara resa", det är jag helt säker på, och långt senare som vuxen "Kejsarn av Portugallien". Den senare gjorde att jag verkligen fick upp ögonen för hennes storhet.

Man sugs ohjälpligt in i även den här romanen, som verkligen gör skäl för beteckningen saga. Eller kanske kan man lika gärna se den som magisk realism långt före Gabriel Garcia Marques. Det är inte bara majorskan och de tolv kavaljererna på Ekeby som utgör persongalleriet. Många fler passerar revy i fängslande skrönor som gestaltar dramatiska situationer där ont och gott, liv och död, kärlek och svek, lycka och olycka, fördömelse och barmhärtighet får skarpa konturer. Folkliv och folktro, kristendom, nordisk natur och bruksmiljöernas blandning av högt och lågt är några av ingredienserna.

Visst, några gestalter återkommer och knyter hjälpligt samman berättelsen, bland dem givetvis den försupne prästen Gösta Berling, vars upprepade kärlekstrassel inte förtog det minsta av den strålglans som omgav honom. Han måste haft vad man kallar kvinnotycke, den mannen, och Lagerlöf är inte sen att utnyttja det till fullo. Över huvud taget framstår hon i denna sin debutbok som en författare med mycket god förståelse för förförelsens och passionens väsen.

Jag tänkte inte här fundera närmare på Berling, utan i stället peka på ett kapitel, det tjugoförsta, med samma rubrik som ovan. I det visar sig kavaljererna vara goda musikanter som av och till bildar en mindre ensemble sammankallad av den magiska Fru Musica. Det sker den här gången med ingenting mindre än Haydns Oxfordsymfoni och i syfte att bryta förstämningen hos den ene av dem, nämligen just Gösta Berling, som själv ibland trakterar klaveret och även sjunger visor.

Men Berling förmår inte hålla sorgen borta utan brister i gråt. Det är då man kommer på att låta Löwenborg spela Beethoven på det klaver som han tidigare av pur respekt för det gamla instrumentet och av majorskans ovilja inte vågat närma sig. Han gör ett försök men det lyckas honom inte att frambringa den store mästarens musik, det skräller och låter illa och även han faller i gråt. En annan av kavaljererna hämtar då Löwenborgs eget instrument, ett träbord med påmålad klaviatur, och nu spelar den gamle mannen Beethovens sonater så som han alltid gjort och så som de ska låta. Och Gösta Berling brister ut i skratt och återförs eftertänksamt till "glädjens land".

Ja, vi skrattar med Berling åt det dråpliga i situationen, men nog finns där också en djupare botten i den här skrönan? Någonting som griper läsaren och som är typiskt för Selma Lagerlöfs berättande: en dos galenskap blandad med melodram som mitt i all sinnlig realism slår upp dörrarna mot metafysik och mystik. Det är inte bara komiken som får Berling att skratta utan även den fru Musicas närvaro som yttrar sig i Löwenborgs lycka över att inom sig kunna höra (sig själv utföra) Beethovens musik.

När jag läste det här kom jag att tänka på det som berättas om Sergeij Rachmaninov, den store ryske kompositören som också var en av förra århundradets största pianister. På båten över Atlanten, på väg till en turné i USA där han skulle spela sin nya, tredje pianokonsert, ett av pianolitteraturens mest svårspelade verk, hade han endast tillgång till en "silent keybord", det vill säga en sorts tangentbordsattrapp som medgav övningar i avsaknad av ett riktigt instrument.

Till sist några ord om den här romanens språk. Det sjunger om det. Fantasins flöde är ett med språkets. Verbens pluralformer (som åtminstone i min utgåva från 1961 är bevarade) bidrar till det, liksom även författarens retoriska grepp med tretal, fyrtal och poetiskt förstärkande omtagningar.

Jag hoppas det, men kan inte låta bli att undra om de mer än femtio översättningarna till andra språk lyckats förmedla den magi som inte minst ligger i Selma Lagerlöfs rytmiska språkbehandling.

"Ty det vet man nog, att för den, som plågas och lider, är den goda fru Musica det bästa sällskap. Hon är munter och lekfull som ett barn. Hon är eldig och intagande som en ung kvinna. Hon är god och vis som de gamla, vilka ha levat ett gott liv".


Bilden: Selma Lagerlöf. Målning av Carl Larsson.