Doktor Wassers recept

Foto: Fredrik Hjerling

"Till egenheterna med mitt liv hör det bisarra att jag två gånger har missat min begravning. Ett skämt som jag sparar för privat bruk. Kent försvann. Man kan kanske säga att han dog. Och medicine licentiaten Kurth W. Wasser dog också. Det är ovedersägligt."

En gammal åttioårig man, före detta generaldirektör, sitter vid sitt fönster ut mot busshållplatsen, antecknar och tänker tillbaka. Hans tankar tumlar runt i den egna livshistorien, som i själva verket inte är alldeles hans egen, eller hur man nu ska se på det faktum att han i ett avgörande ögonblick övertog en annans identitet.

Kent Andersson från västmanländska Karbenning blev - av en slump och av svindlande fritt val - doktor Wasser från östyska Weimar. Vilket med en inte obetydlig förslagenhet ledde till en karriär som medicinsk expert på sömnlöshet och så småningom högt uppsatt sjukvårdsbyråkrat. Ett val som uppenbarligen dessutom innebar att en socialt oerfaren yngling, duktig på båtmotorer, blev en kvinnotjusare med en speciell fäbless för kvinnliga professorer.

Vem annan än Lars Gustafsson skulle kunna misstänkas för den här intrigen? Hans nya roman bjuder som vanligt på stor underhållning med den typiska blandningen av skälmsk humor, poetisk blick på vardagligheter, retsamma ståndpunkter och instuckna sentenser av filosofisk livsvisdom.

Det är sig likt också vad gäller ämnesvalet. Hans turnering av frågorna om identitet och jagets gränser har alltid fascinerat mig och varit välgörande påminnelser om behovet av korrektiv till personlighetsteoriernas reifierande tendenser. "I själva verket är du ingen" - vilket inte motsäger att, när man väl kommit på hur man bäst använder sin intelligens, det finns möjligheter att avancera från fixare av båtmotorer till fixare av kroppsliga och själsliga åkommor. I den mån detta nu utgör ett avancemang i mer än ytlig bemärkelse.

Naturligtvis finns där också ett slumpmoment, som när Kent finner den mc-förolyckade östtysken ett par år efter hans västmanländska dikeskörning, då i ett tillstånd av benrester och som del av en myrstack med endast läderjackan och de inplastade id-handlingarna i behåll.

Men Kents vidare steg från fönsterputsningen av en avdelning vid Akademiska sjukhuset i Uppsala via kontakterna på det frikyrkliga studenthemmet till anställningen som läkare i Tierp går inte utan egen ansträngning. Han måste ju bland annat lägga sig till med en brytning och lista ut vilket medicinskt område som kommer att bereda honom minst bekymmer, ett någotsånär riskfritt område där en vinnare som han, en ung man med god receptivitet och iakttagelseförmåga, lätt kan smälta in. Han väljer att bli sömnforskare.

Det finns många turer i den här berättelsen, och jag ska inte avslöja dem mer än så här. Bara nämna att det givetvis hör till svindlarens talanger att också kunna ta sig fram på erotisk väg. Just i det avseendet framstår dock doktor Wasser mer som en förlösare av ömsesidiga begär än en svekfull don Juan. Begäret är förvisso den traditionella manliga blickens, även om beskrivningen innehåller ett eller annat originellt uttryck. Att uppfatta en kvinna som att hon i positiv mening företer något "substantiellt" är väl mer ett akademiskt konstaterande än en kärleksfull komplimang. Men så är också doktor Wassers medicin inte romantiskt utan snarare öppet sexuellt betingad.

Nåväl, de här episoderna ur doktors Wassers liv är ju ofrånkomligen blandade med minnen av den unge Kents upplevelser av sin farsa, sina skolkamrater och lärare och den västmanländska landsbygden. Skildringen av hur Kent får följa pappa in till Västerås och varietétältet på Fiskartorget, där det enda som verkligen gör intryck är utbrytarkungen, får väl läsas som en vink om den mest relevanta konstarten för den yngling som med tiden ska välja en annan form av utbrytningsförsök.

På ålderns höst funderar doktor Weiss över "hur man blir alltmer övertygad om att man egentligen är den man låtsas vara tills det egentligen knappast finns några tvivel mer". Men ändå: varför välja bedrägeriet, som gudbevars inte alltid blir lika framgångsrikt som för den begåvade Kent Andersson, alias Kurth Wasser? Att leva ett vanligt liv är den tråkigaste formen av självmord, svarar doktor Wasser, eller hör sig själv med viss förvåning säga.

Med tanke på de tråkiga konferenser och seminarier som doktor Wasser tvingats genomlida är det emellertid knappast uteslutet att Kent hade haft ett minst lika spännande liv också om han inte adopterat ett annat.

Han kunde exempelvis mycket väl tänkas i rollen som framgångsrik författare, med de med bedrägeriet besläktade konstfärdigheter som en sådan besitter. En författare med frihet att anta andra identiteter och på ett fascinerande sätt gestalta livsgåtor och val av liv och mening. 

Ungefär som herr Gustafsson själv.


Foto/copywright: Fredrik Hjerling

PS. Det är både beklagligt och besynnerligt att Bonniers förlag inte ägnar större omsorg åt korrekturläsning än vad denna bok vittnar om. Skärpning! DS.