Jag ser att Frank Sinatra skulle fyllt 100 i år om han fått leva så länge. Ännu ett jubileum och en anledning att återknyta bekantskapen med hans sångkonst, vilket jag för övrigt återkommande gör.
Han hör ju till ikonerna i populärmusikens vida värld av stilar och mer eller mindre tidsbundna uttryck. Oavsett genrernas tyranni stannar några sångare kvar i det gemensamma minnet, generation efter generation. Frankie boy är en av dessa få. En gång en skönsjungande tonårsidol blev han Ol´ blue eyes och The Voice för den mogna publiken och så småningom dess främste uttolkare av ups and downs i livets balladlika skiften. Numera finns efterföljare som tyvärr i de flesta fall inte inser vad som krävs för att göra något som kommer i närheten av Sinatras begåvning och professionalism.
Sångkonst, ja det är vad det handlar om. Sinatras röstbehandling och frasering är med rätta berömd. Hans övertonsrika baryton hade både halvröstens lenhet i sotto voce och den lätt krackelerade raspighet som han så skickligt utnyttjade. Ingen textade tydligare än han gjorde. Orden formades i ett naturligt flöde med fullt beaktande av de fermat och accenter som textinnehållet krävde.
Med häftig swing till storband av Count Basies typ kunde han få oss att flyga till månen eller åtminstone till Chicago eller New York. Men nog var det balladerna ur The Great American Songbook som var hans egentliga hemmaplan. Där kunde han berätta vad han hade på hjärtat på ett sätt som fick regnet på rutorna att strömma lika vackert som tårarna i hans vibrerande stämma.
Och aldrig var han väl bättre än på albumet "Only the lonely" från 1958. Ohöljd sentimentalitet - ja, var så säker. Och i det här fallet har jag ingenting att invända. En betydande del av den populära sångskatten består av text och musik som manar fram stämningar av sorg, längtan, olycklig kärlek och nostalgi. Och när det görs med musikalitet blir det i bästa fall trovärdigt, ett giltigt uttryck för vad alla någon gång känt hur banalt det än kan tyckas vara.
Titelspåret och "Angel eyes" tycker jag är skivans höjdpunkter, även om jag medger att valet är svårt. Den ensamme i saloonens dunkel brister ut i saknad efter de där änglalika ögonen som nu är riktade mot någon annan, samtidigt som han vänd till de övriga gästerna, bittert men generöst, erbjuder dem att roa sig på hans bekostnad: "So drink up all you people/Order anything you see/Have fun you happy people/The laughs and the jokes are on me". Och i ett annat spår som också blev en klassiker sjunger han till i huvudsak några försiktigt trevande pianoackord "One for my baby/and one more for the road".
Något måste sägas om arrangemangen också, det försummade ju aldrig Sinatra själv. Han höll sig med de bästa i det stycket och nämnde dem i mellansnacket ofta vid namn. Don Costa, Gordon Jenkins, Quincy Jones och (som på den här skivan) den kanske störste av dem alla, nämligen Nelson Riddle. Det är lätt att förbise vad som sker i orkestern, men lyssnar man ordentligt anar man något av det nära samarbete mellan artist och arrangör som ligger bakom dessa populärmusikens guldkorn från mitten av förra seklet.
____________________________________
Hela skivan finns både på Youtube och på Spotify
5 kommentarer:
Jo, det blir ju 100 år sedan Frank Sinatra föddes den 12 december i år. En annan som skulle ha fyllt 100 i år (den 7 april) är Billie Holiday, minst lika stor i sin sång som Sinatra.
Fin text, Einar, som tar fram det unika med Frank som pop- och jazzsångare. Eller bara sångare om man så vill. Only The Lonely-skivan är säkert en av hans allra viktigaste och bästa. Finns några andra som kunde konkurrera, första temaskivan In The Wee Small Hours från 1955, också Where Are You? från 1957, No One Cares från 1959 och September of My Years från 1965 (den sistnämnda så starkt nostalgiladdad). Hans sista viktiga skiva tycker jag är – också den fylld av saloon-sånger liksom de flesta av hans bästa skivor – She Shot Me Down från 1981.
Vad gäller Only The Lonely-skivan har ju Bob Dylan, som nyligen gav ut ett album med tio låtar Sinatra också gjort, lyft fram just den Sinatra-plattan som speciellt viktig och där en låt som Dylan tycker innehåller allt”: “When Frank sang that song, I could hear everything in his voice – death, God and the universe, everything.” (som han skriver i sin självbiografi Chronicles: Volym 1).
På Where Are You? från 1957 finns låtar som man aldrig kan glömma, som The Night We Called It A Day, Laura, Lonely Town, och även I’m A Fool To Want You (den sistnämnda visserligen patetisk, men speciell eftersom den känns så självbiografisk, han är ju en av låtförfattarna). Men jo, Einar, ska man välja en enda skiva som representerar höjdpunkten i Frank Sinatras omfattande skivproduktion är nog denna den allra förnämsta, på de sätt som du beskriver.
Ja, så är det givetvis. Det finns verkligen konkurrenter till det album som jag stannade vid, i synnerhet de som kom under de där åren mot slutet av femtiotalet. Och även senare finns exempel på att han förmådde upprätthålla sin sångkonst. Trots att rösten sjönk och raspet tilltog förmådde han utnyttja även dessa begränsningar.
Tack för påminnelsen om den nya Dylan-plattan. Jag ska lyssna till den med intresse. Intressant att också han är Sinatra-fan. Och i hans fall behöver man inte befara att försöker härma Sinatra, antar jag.
Dylan lär ha lyssnat på Sinatras versioner i studion innan han spelade in låtarna, sedan gjorde han om dem så att de passade för hans röst och idiom.
Angel eyes som du nämner av Matt Dennis finns ju i en mängd versioner (Wikipedia räknar upp ett antal av dem). En version som inte nämns där är den med rhythm & blues sångaren Jesse Belvin, en sångare med en intensiv stil och framtoning som jag tycker är speciellt bra i den här typen av noir-låtar. Någon Sinatra är han inte men hans stil är övertygande, påverkad som han är av Nat King Cole och Billy Eckstine. En röst som tystnade alldeles för tidigt. Hans version är inspelad 1959, följande år dog han i en bilolycka, 27 år gammal. https://www.youtube.com/watch?v=lFYPbEjtU8w
Ännu ett obekant namn för min del. Han låter i mina öron som just nån som vill låta som Nat King Cole. Och som ibland närapå gör det också.
Hoppas du skriver om Dylans "Sinatraplatta", jag är väldigt nyfiken på att få läsa om hur du uppfattar/upplever den.
Skicka en kommentar