En mazurka av Chopin

Bland Frederic Chopins många framstående pianoverk kan mazurkorna te sig som mindre betydande, bara som småstycken på några få minuter som skickar tonsättarens nostalgiska hälsningar till hemlandet. Men kort behöver inte betyda mindre konstfullt, mindre uttrycksfullt. I själva verket befinner sig nog mazurkorna rätt nära hjärtpunkten av det chopinska inspirationsflödet. Och med Chopin har denna polska folkdans, vilket det ju ursprungligen är fråga om, omvandlats till en konstmusikalisk form som alla kompositörer för piano efter honom känt sig förpliktigade att lämna bidrag till.

Jag har en favorit bland hans femtioåtta publicerade, nämligen den fjärde i opus 17, komponerad i maj 1838. Det är en av de lugna och lyriska i mollton som fjärmat sig från det dansanta, fastän i det mesta fortfarande med mazurkans rytmiska kännetecken. Lento ma non troppo står det som spelanvisning. Långsamt, men inte för mycket.

Sedan jag hörde den första gången spelas av Vladimir Horowitz har jag tyckt mig förstå att man inte borde töva i ett alltför långsamt tempo. Men vad är egentligen lagom långsamt? Det kan bara den tolkning man gör av musiken som helhet avgöra. Och när man lyssnar till ett antal pianisters inspelningar av denna märkliga musik, märker man snart hur olika den kan spelas. Det som den ene klarar av på fyra minuter behöver den andre en hel minut ytterligare för att utföra. Ännu en minut på ett så kort stycke, det gör stor skillnad det.

Nu är den här mazurkan tredelad i den i musiksammanhang så vanliga ABA-formen. Därtill i en sluten form där den dämpade och en smula trevande introduktionen återkommer som diminuerande slut. Mellandelen, som går i dur, spelas som regel något snabbare än de omgivande delarna, men det viktiga är att pianisten inte håller ett för jämnt och mekaniskt tempo. Är det någonstans begreppet agogik är värt att beakta så är det i mazurkor av den här typen.

Vad säger oss den här musiken? "Den ledsna mazurkan" kallade Ingmar Bergman den, enligt Käbi Laretei, som spelade den i hans film "Viskningar och rop". För övrigt en alls inte oäven tolkning, trots det tämligen raska tempot.

Nog finns där ledsenhet och missmod, men allt är knappast sagt med det. Inte heller mellandelens delvis återtagna livsmod tillåter några glädjeyttringar. Den avbryts tvärtom mycket bryskt av ett ackord i forte fortissimo, tre gånger upprepat, som om demiurgen  plötsligt beordrat stopp och belägg och tvingar pianisten att rycka till och komma till sans. Varefter den sorgsna A-delen vidtar på nytt.

Är inte den försjunkenhet som präglar stycket också fylld av en underström av innerlig längtan? Det kan vara exilens tillstånd, eller varför inte trånandet efter någon eller något som inte kan nås eller fås? Dessa fyra mazurkor i op. 17 är tillägnade madmoiselle Lina Freppa, en sångerska som höll musikaliska salonger i Paris med många av den tidens bemärkta sångare och musiker närvarande. De tre första är förnämlig salongsmusik som förnöjer vilket ädelt sällskap som helst, medan vi med den fjärde förs in i en annan, intimare och mer solitär atmosfär, som när musiken klingat ut kräver att man ställer glaset ifrån sig och begrundar vad man hört under en stunds tystnad.

Jag bara spekulerar, men tänker mig att Chopin gärna hade spelat den sista mazurkan i op. 17 tillsammans med Lina Freppa i enrum. Eller kanske bara i sin egen ensamhet, med henne i tankarna. Det finns inget proträtt av henne, vad jag vet. Kanske var hon alls ingen bedårande kvinna utan bara en aktad musikerkollega som Chopin ville förära några av sina bästa mazurkor, bland dem den märkligaste av dem alla. Hur som helst inbillar jag mig att detta vemod förhåller sig till en passion, ännu inte helt utslocknad, fortfarande möjlig att blåsa liv i, om än inte just i denna mazurka.

En bedårande pianospelande kvinna har jag i alla fall nyligen upptäckt i Khatia Buniatishvili. Hon är ytterligare ett stjärnskott på den stjärnbeströdda pianohimlen. För några år sedan kom hennes Chopin-skiva med bland annat den andra pianokonserten och sonat nr 2. Som sista spår på den skivan finns också hennes tolkning av den mazurka jag talat om här. Jag har blivit helt betagen av det hon gör med den. Av alla versioner jag lyssnat till är den i mina öron den intressantaste, den djärvaste och mest sensibla. Melankolisk så det förslår. Eterisk när det är befogat, samtidigt pregnant i andra avsnitt. Hon väljer ett tempo åt det djärvt långsamma hållet, men utan släpighet och med utsökt dynamik. Hon gör också introduktionen och codan med pedal, vilket är ovanligt men ger stycket redan från början en drömlik karaktär. I den tredje delen bjuder hon på ett förkrossande vackert spel och övertygade mig om att hon rätt uppfattat vad Chopin menade med lento ma non troppo.

Khatia Buniatishvilis version av Chopins mazurka, op. 17, nr 4 finns på Spotify.
Arthur Rubinstein, som alltid när det gäller Chopin värd att lyssna till, finns i en mycket bra standardversion (där man samtidigt kan följa med i noterna) på Youtube här. 
Käbi Laretei spelar här (Spotify) från Bergmans film.