De försvunna

Sjuttio år har gått sedan Auschwitz befriades och öppnades för världens fulla insyn i Förintelsens mörker. Jag såg i veckan en dokumentärfilm i tv om några som vistats där, några av dem som överlevde och som tillhör de nu allt fåtaligare personer som fortfarande är vid liv och kan berätta. Det var tankeväckande att lyssna till dessa åldrade men trots allt vitala människor som levt ett långt liv i de tidiga upplevelsernas slagskugga. De hade ett efterkrigsliv att tackla som alla andra, dock medförande märken både på armen och i själen som de endast sparsamt och med möda förmått dela innebörden av med barn och barnbarn.

Och jag tänkte, som jag på äldre dar ibland har gjort, att jag som ung inte fattade (och kanske inte fullt ut gör det idag heller) att jag tillhör den generation som föddes strax efter krigsslutet, att det oerhörda brott som begicks inträffade bara ett par decennier före mitt tillägnande av detta som ett historiskt faktum. Likafullt framstod det som någonting avlägset, före min tid. Och nu: sjuttio år bakåt, vad är det för tidsavstånd att tala om, när jag själv inte har långt kvar till de sjuttio.

Lägligt nog har jag just i dessa dagar även läst Patrick Modianos "Dora Bruder" (Grate, 2014), som även den berör "judefrågan" och dess brutala lösning ("enligt tyska förordningar och fransk lag") i det ockuperade Paris krigsvintern 1941.

Modiano (född 1945) är som vanligt i sitt författarskap ute efter att klarlägga ett försvinnande. I det här fallet gäller det en judisk tonårsflicka, förrymd och efterlyst i en aftontidning en decemberdag nämnda år. Det återskapande av ett liv ur glömskan som författaren vill åstadkomma lyckas honom dåligt. Han når inte särskilt långt utöver vad torftiga register, några foton och en del andra knappa upplysningar kan förmedla. Han skriver:

"Det här är människor som inte lämnar många spår efter sig. Nästan anonyma. De skiljer knappast ut sig från vissa gator i Paris, vissa landskap i förorten, där jag av en slump har upptäckt att de bodde. Det man vet om dem kan ofta sammanfattas i en enkel adress. Och denna topografiska precision står i kontrast till det man aldrig kommer att få veta om deras liv - denna vita fläck, detta block av okänt och tystnad." (s. 24).

Härav Modianos exceptionella upptagenhet av namn och nummer på gator och behovet av att återse de byggnader och miljöer som, i den mån de fortfarande finns kvar eller i varje fall i deras frånvaro kan lokaliseras, skulle kunna inge åtminstone illusionen om något kvarlämnat. Varför inte ett avtryck, rent av fysiskt - "ett slags fördjupning eller utbuktning, något urgröpt eller i relief" i det tomrum som annars ett diffust eller helt förbisett livsöde efterlämnar.

"Det kommer jag aldrig att få veta", konstaterar Modiano mer än en gång. Återstår kringfakta, tangerande relationer, stickspår och självbiografiska anknytningar för att nödtorftigt återskapa tid och rum, såväl med hjälp av egna minnen av kända kvarter som med rekonstruktioner av någonting förutvarande, ej självupplevt. På så vis blir trots allt vissa omständigheter belysta som får läsaren att begrunda både den grymma historia som de fragmentariska uppgifterna döljer, och ett enskilt livs förgänglighet bortom all räddning.

Efter förflyttningar mellan anstalter och läger försvann den unga Dora slutligen i en transport med destination Auschwitz.

Det är inte möjligt att minnas dem alla, men också när alla vittnen dött kan några räddas undan glömskan till det gemensamma minnet. Även ett litterärt minnesmärke av det här slaget, mestadels bestående av ett antal kringgående rörelser i en av tiden förhärjad topografi, lämnar ett ödmjukt bidrag. Trots att Dora Bruders liv på rymmen fram till infångandet förblir hemligt och förbehållet henne själv, framstår hon som en aktningsvärd rebellisk individ bland de många andra som ville något annat, ja något alldeles annat.

Bilden: Dora Bruder omgiven av sina föräldrar (lån från nätet).