Jag lyssnar numera inte lika mycket på jazz som jag gjorde som ung, men när jag fortfarande gör det blir det ofta sextiotalsjazz. Som ung och ivrig jazzlyssnare var de flesta i min ålder i första hand intresserade av pop- och rockmusik. Det förvånade mig på den tiden, eftersom jag helt troskyldigt tänkte att jag som student i en studentmiljö skulle möta personer med en ambitiös vilja att orientera sig mot något annat än det poppiga och lättillgängliga. Men visst, jag hade kompisar som i likhet med mig köpte LP-skivor med jazzens stora namn, vilka vi för övrigt inte sällan kunde lyssna till live när de dök upp för konserter i universitetsaulan eller på Norrlands nation.
Duke Ellington med orkester, Clark Terry, Dizzy Gillespie, Thelonius Monk, Cannonball och Nat Adderly, Joe Zawinul, Dexter Gordon, Lionel Hampton, och flera andra, hörde till de berömdheter vi kunde se och höra. De flesta av dem sedan länge borta.
En som inte personligen dök upp då, men som jag köpte flera skivor av var vibrafonisten Gary Burton, född 1943 och fortfarande i högsta grad aktiv på spelscener världen runt. På "Duster", ett mycket uppmärksammat album från slutet av sextiotalet, spelade han så kallad fusionjazz i en kvartett som förutom honom själv bestod av Larry Coryell, gitarr, Steve Swallow, bas och Roy Haynes, trummor. Den musiken gjorde intryck.
Vibrafon är en amerikansk uppfinning, ett slagverksinstrument som härrör från klockspelet och som man sällan stöter på i andra sammanhang än jazz. Det var Burtons lyriska och elegant virtuosa spel på det där Duster-albumet som på allvar gjorde mig intresserad av instrumentet. Det mjukt dämpade, svävande men ändå distinkta ljud som frambringas (jag kan tänka på vällagat italienskt arborioris - mjukhet men med en fast kärna i mitten) uppstår genom de garnklädda klubbhuvudenas möte med stålplattor som resonerar mot rör och andra mindre plattor. Musikern har också tillgång till pedal för ljudens dämpning och förlängning, och skickliga musiker som Burton använder dessutom fyra klubbor, två i vardera handen. Det senare möjliggör ett multilinjärt spelsätt, det vill säga ett mer pianistiskt spel som inte bara begränsas till en melodilinje.
Av någon anledning finns inte "Duster" i nätets musikstreaming. Endast ett enstaka spår har jag hittat på Youtube (Sweet Rain). Under letandet fann jag emellertid några av Gary Burtons inspelningar av långt senare datum, framför allt en filmad konsert där han spelar tillsammans med pianisten Chick Corea under Jazzwoche Burghausen 2011. Ett par av sextiotalsjazzens numera gråsprängda eminenser visade där prov på vad kammarmusikalisk jazz kan gå för.
Jag tycker helt enkelt att det är ett musicerande som kan mäta sig med vilket konstmusikaliskt bidrag som helst. Två suveräna musiker tycks inspirera varandra till de mest lysande äventyr, både rytmiskt och harmoniskt. Samtidigt får man tillfälle att begrunda klangskillnaderna och det fina klanggifte som sker mellan de båda typerna av slaginstrument. Också pianot kan ju betraktas som ett sådant, även om dess filtklädda hammare slår mot strängar, inte plattor, och det finns en mera komplicerad mekanik mellan fingrarnas tangenter och dessa hammare.
Burghausenkonserten (här) är en och en halvtimme lång, så för dem som inte tar sig tid att lyssna till hela vill jag rekommendera inledningsnumret "Love Castle" och "Mozart Goes Dancing" (börjar efter 49 minuter). En skiva med titeln "Hot House" med samma musiker och delvis samma innehåll finns på Spotify (här).
Foto: Lån från nätet. Underst: Chick Corea och Gary Burton.
3 kommentarer:
När du talar om att begrunda klangskillnaderna och det fina klanggifte som sker mellan de båda typerna av slaginstrument (piano och vibrafon) kan jag inte låta bli att börja tänka på Steve Reichs underbart mångtydiga och spännande Music for Mallet Instruments, Voices & Organ (1973). Jag vet ju att du inte är någon stor vän av minimalistisk musik, men denna är för mig ett exempel på att den här typen av musikskapande faktiskt är i hög grad fungerande, kan öppna upp ett känslofält som kan expandera åt olika håll .. samtidigt är ju det estetiska uttrycket här stramt i högsta grad. Reichs stycke är skrivet för glockenspiel, marimba, metallophone (vibrafon utan resonator), kvinnoröster och orgel.
Tack för tipset!
Som du säger har jag sällan känt mig riktigt entusiastisk inför minimalism av Reich´s typ. Men jag ska också erkänna att jag inte fördjupat mig i den. Och det man lär känna lite närmare brukar ju oftast visa sig innehålla kvaliteter som man förbisett.
Det där repetitiva draget blir lätt till ett manér som alltför starkt får dominera det musikaliska uttrycket, har jag tyckt. Samtidigt inser jag att självvalda begränsningar ibland kan öppna nya perspektiv, till exempel öka uppmärksamheten på de små skiftningarnas och nyansernas betydelse.
Jag lyssnade till det stycke du nämner och fann det intressant just för klangrikedomen som åstadkoms genom denna typ av slaginstrument.
Det gav mig i sin tur associationer till indonesisk gamelanmusik, vilket jag i yngre dar var fascinerad av. Möjligen var det delvis de här amerikanska minimalisternas förtjänst att jag hittade den sortens musik, för jag kan inte tänka mig annat än att Reich har hämtat impulser därifrån.
Det var också min tanke, att det finns en tydlig influens från indonesisk gamelan i Reichs musik. Gäller exempelvis de små förskjutningarna vad gäller frasering, tonhöjd osv. Antagligen också hos Philip Glass vars musik dock på senare år väl utvecklats åt ett mer konventionellt melodiskt håll, åtminstone i filmmusik han skrivit åt exempelvis dokumentärfilmaren Errol Morris.
Lyssnade på en låt från Duster-skivan på youtube. Elegant och luftigt, jazzmusik med minst en fot i ett mer klassiskt idiom?
Skicka en kommentar