Krapps sista band - ett teaterminne

Det har gått närmare fem decennier sedan den där försommaren. Jag hade tagit studenten och veckan efter måst rycka in i lumpen utan vidare respit. I19 i Boden ämnade ge mig en underbefälsutbildning som skulle ta åtskilliga månader av mitt liv i anspråk. Jag svarade så ärligt som möjligt på frågorna i formuläret om mina intressen och om mina tvivel på mig själv som krigare. Att jag nog vore bäst lämpad inom sjukvården i så fall.

Kapten Carl Björeman, en ovanligt intellektuell typ av officer som sedermera snabbt avancerade till generallöjtnant och prominent försvarspolitisk debattör, stoppade mig dagen efter och gav mig några uppskattande ord av förståelse. "Jag såg att Jakobsson hör till dem som påverkats av Gandhi och Martin Luther King. Jag har stor respekt för det och ska se till att Jakobsson får en sjukvårdsutbildning". - "Och", la han till, "eftersom Jakobsson är intresserad av litteratur och skrivande kanske han kan tänka sig att bli kompaniets skribent i I19:s tidning". "Tänk på saken!" - "Tack, kapten", sa jag och försökte mig på den honnör vi just hade övat.

Det pågick reparationer på kasernen varför vårt kompani förlades till ett barackläger på andra sidan Luleälven. Det kallades Älvlägret och låg vackert i lätt sluttande tallskogsterräng ner mot älvbrinken. Där skulle norrbottningarna samsas med ett försvarligt antal stockholmare och gemensamt tränas i beredskap att möta den lede fi från öster.

Kriget var kallt, men i våra sinnen tämligen avlägset och abstrakt. Vi var födda efter andra världskriget och vi var svenskar, ett folk utan krigserfarenhet sedan ett oräknat antal generationer. Varför skulle Sovjet angripa Sverige? Och om atomkriget kom, vad tjänade då alla dessa gammaldags förflyttningar i den nordliga vildmarken till? Svaret var att vi trots allt kunde dras med i det tredje världskriget och att rysk trupp då troligen skulle komma i stor mängd nordostifrån för att inta nordkalotten.

Barackerna var möblerade med traditionsenliga tvåvåningssängar och hölls vid kyligt väder uppvärmda av vedkaminer som krävde skötsel av eldvakter enligt upprättad lista. Jag fick en överslaf och ett plåtskåp för förvaring av persedlar och några privata saker, framför allt några böcker. Jag läste Camus och försökte gilla läget, tänkte att sjukvårdskunskaper inte kunde skada och bestämde mig helt enkelt för att härda ut.

En av de där barackerna var reserverad för fritidsaktiviteter. Där fanns bland annat en tv-apparat med en antenn som om den riktades rätt tog in en svartvit och lätt flimrande bild från den enda kanal som fanns på den tiden. Någon av de där första försommardagarna i Älvlägret annonserade Sveriges television en pjäs av Samuel Beckett, och jag hoppades innerligt att kunna se den i någorlunda lugn och ro. Pjäsen ifråga var monodramat "Krapps sista band" med Stig Järrel i rollen som Krapp.

Kvällen kom och jag slog mig ned på en stol framför teven, mol allena. I den långsamma inledningen sägs ingenting på flera minuter. Den gamle Krapp stökar runt i sitt rum i en del omständliga förberedelser inför avlyssnandet av ett gammalt band till en rullbandspelare. På det där bandet har han många år tidigare talat in en sorts lägesrapport om sitt liv och sin situation. Han lyssnar med blandade känslor till det han tyckte och tänkte då, för cirka trettio år sedan. Och han stannar ibland bandet för sarkastiska kommentarer, bittert tillbakablickande på sig själv i jämförelser med nuläget.

Det är svart komedi som inte utesluter lyriska passager av högsta karat. Jag minns inte så mycket av enskildheter i uppsättningen, mera stämningarna och att jag tyckte om det jag såg. Någon stack in huvudet och undrade vad jag tittade på där i min ensamhet, men ingen kom och gjorde mig sällskap. Jag fick vara ifred med min första upplevelse av absurdistisk teater, och den gjorde intryck.

Det var inte minst det där greppet med rullbandspelaren som minnesbank som fascinerade och som fick mig att tänka på rullbandspelaren i min egen barndom. Min far, pastorn, använde en sådan för inspelning av andliga sånger och andakter för sjukhusradion på Gällivare lasarett. Vi barn fick låna den emellanåt när vi var mogna nog att kunna hantera banden med varsamhet. Vi spelade in och lyssnade till våra egna röster när vi, ibland också tillsammans med pappa och någon annan vuxen, tävlade med varann i något som vi kallade oförberedda talares klubb. Med ämnen som "Mannen med dragspelsväskan".

Som mycket ung man där i baracken framför den sorglige gubben Krapp kändes detta som mycket länge sedan och ingenting fanns sparat av den sortens inspelningar. På något vis var det ändå en anknytning, en anledning till självreflektion, om än utan den pessimismens avsmak för tillvaron som Krapps summering vid ålderns höst framtvingade.

Efter bortemot femtio år har jag nu sett dramat på nytt, på Stadsteatern i Stockholm.

Mer om det senare.