Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 3 september 2013

Sveriges mest överskattade "geni"


Det skrivs i dessa dagar rätt mycket om Lars Norén dagböcker, del två, som nyligen utkommit. Överallt, även av dem som är kritiska, får han epitetet geni och jag undrar varje gång varför.

Norén har skrivit en del poesi värd att ta del av. Det var för länge sen. Mest känd är han som dramatiker och regissör, och som dramatiker skrev han några pjäser där självupptagna människor talar förbi varandra, när de inte i återkommande raseriutbrott häver ur sig otidigheter av ett slag som alltför anständigt folk endast undantagsvis och i hemlighet tänker men kittlas av att höra uttalas, om än bara på teatern.

Det där var också för rätt länge sen nu, och jag tyckte redan då att det var grunt, kvasi, lättköpt - möjligen användbart som illustrationer till grav narcissistisk patologi av det slag som moderna psykoanalytiker förgäves försöker få bukt med. Med skådespelare som grälade fram en skickligt hopkommen brist på kommunikation och med igenkännbar medelklassrekvisita och modereferenser kunde salongen i bästa fall elektrifieras av det förbjudnas laddningar, och det i en tid när ingenting längre var förbjudet. Ungefär som när någon förorättad och olycklig jävel fyllnar till på ett party och börjar provocera sin partner med dittills undertryckta "sanningar", personliga rancuner som fyller övriga närvarande med lystet obehag.

Geni? Vid Gud - om Norén är ett geni är den svenska parnassen fylld av genier långt mera värda den beteckningen än han är.

Jag svängde förbi bokhandeln häromdagen och såg att den där dagboken är inplastad. Är inte det lite lustigt? Bör alltså inte öppnas i ett offentligt rum? Luktar gammal ost?

Hursomhelst, jag avstår den norénska dagboken även denna gång.

6 kommentarer:

Thomas Nydahl sa...

Einar, det var nog den första och hittills enda kommentar jag läst som fick mig att le instämmande.

Så instängt det är i vårt arma land, när dessa pseudohändelser får de stora rubrikerna. Så fattigt och bedrövligt.

Jag är så glad att slippa bli tillfrågad numera. Tiden då kulturredaktören på den ena eller andra tidningen ringde och sa: "Det är bråttom, det är en så viktig bok, du måste ta dig an den" är förbi. Och jag slipper Noréns dagbok, liksom jag slipper varje ny deckare, varje ny mästerkock, varje ny "självutlämnande" biografisk bok... och så vidare. Tack för att du skrev detta!

Einar J sa...

Ja, Thomas, jag har ju alltid haft fördelen av att helt kunna välja själv det jag vill läsa.
Men när jag går i bokhandeln numera och ser vilka böcker som får den stora iögonenfallande lanseringen tycker jag det är synd och skam att så litet av den verkligt intressanta litteraturen, t ex den du skriver om på din blogg, uppmärksammas efter förtjänst.
Just nu läser jag den nyöversatta "Mannen från bergen" av Jean Giono, som du skrev om häromsistens. Där kan man tala om genialisk berättarkonst.
En sådan bok måste man tyvärr känna till för att eventuellt kunna hitta i någon undanskymd hylla för klassiker, också i en stor bokhandel som Akademibokhandeln här i Uppsala.

Thomas Nydahl sa...

Ja Einar, nog är det både syre och mänsklighet i Gionos lilla roman.

Kom igår att tänka på att böcker som Noréns kanske är ett slags eliternas motsvarighet till folkets veckotidningar; samma lösa skvaller, samme elakheter och förtal.

Hos Lars Vilks hittade jag för övrigt denna lilla sak om "geni"-begreppet:

”I början av 1700-talet betydde geni vanligtvis förmåga. I den meningen knyts ’geni’ till den äldre betydelsen för ’konstnär´, hantverkare. ’En genialisk konstnär’ har alltså haft betydelsen ’en skicklig hantverkare’."

Einar J sa...

Nej, man äger varken snille eller hantverksskicklighet bara för att man är självhävdande och hämndlysten.
Nu har ju Norén rönt visst erkännande för det språkliga hantverket så vi får kanske i 1700-talets mening tillerkänna honom en smula geni i så måtto i alla fall.
Men den där upphöjelsen i romantikens mening av ordet är han ingalunda värd, enligt min mening.

Gabrielle Björnstrand sa...

Jo fast nu är du allt lite stockkonservativ: )
Skulle du stryka alla pjäser/romaner/filmer där folk häver ur sig saker lär det bli många, från O´Neill till Tennese Williams till Edwars Albee och alla unga, arga engelsmän (För att nu inte tala om Sarah Kane).

Nej alltså, folk gör förfärliga saker och det måste naturligtvis speglas i dramatiken. Så jag håller en halv på att mycket av det som Norén skrivit för scen, samt hans tidi105ga dikter, är tillräckligt intressant, även utan beteckningen geni.
Dagböckerna kan vi slippa.

Einar J sa...

Jo, Gabrielle, jag tänkte redan när jag skrev mitt inlägg att den invändningen nog kan resas ungefär så som du gör. Men det är inte hatet, de upprörda känslorna och de fula orden i sig som jag invänder mot.
O´Neill & Co är föregångare till (och säkert förebilder för) Noréns tidiga pjäser, och alla har de en del att förmedla i just den traditionen av familjedramatik.
Men sedan, ja, jag har helt enkelt tröttnat på de där "norénmänniskorna" och därför inte brytt mig om pjäserna från senare år. Och att kalla denne Norén för ett geni - nej, det köper jag bara inte. För ett sådant epitet kräver jag ett verk med innehåll som säger mer än bara ältar tomheten hos narcissister utan att nå fram till några existentiellt viktiga frågor.
Men visst, vi kan vara överens om att det finns verk av Norén som är värda att ta del av. Och om han återgick till poesin skulle jag ge honom en ny chans. Men där finns förstås ingen miljon i förskott att hämta...