Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 10 september 2013

Jean Giono om vänskapens tråd



Veckan som gick rymde en del läsning vid sidan av de sorglösa promenaderna i solen. Bland annat läste jag ännu en bok av fransmannen Jean Giono, en berättelse från 1929, som först nu utkommit på svenska i serien "Moderna klassiker" på Elisabeth Grate bokförlag, det förlag som även försett oss med några andra omistliga utgåvor av samme författare. 

Boken heter "Mannen från bergen" och bildar tillsammans med "Kullen" och "Vårvinden" en trilogi med djup förankring i författarens provencalska landskap. 

Det är en berättelse om vänskap som uppfordrar till handling, ett patos som inte främst söker sitt. Som i de övriga delarna gäller det enkla människor i enkla förhållanden, strävsamt framhärdande i en natur som i all sin karga skönhet inte vet vad barmhärtighet är.

Två daglönare träffas på krogen och den ene delger den andre ett brottstycke av sin historia, en mycket känslig del som handlar om hur han berövats sin stora förälskelse i livet. Det gäller den unga Angéle, som en brutal typ från Marseille förfört och sedan utnyttjat som prostituerad. När den betydligt äldre Amédée anförtros allt detta föds en tanke inom honom att försöka bistå sin olyckskamrat, den vanligtvis tigande och lidande mannen uppifrån bergen som för en gångs skull öppnat sitt blödande hjärta.

Amadée uppsöker därför Adéles gamla föräldrar och erbjuder sig att hjälpa till på gården. Så uppdagas sakteliga en historia om skam och vanära. Dottern och hennes lilla barn hålls dold för världen inlåst i en jordkällare. När Amadée av olika omständigheter förstått att Adéle finns någonstans på gården hämtar han sin vän, och det som sedan utspinner sig får mig att tänka på Orfeus-myten, bara det att lyran är utbytt mot ett munspel och slutet framtonar i ett försonande ljus i stället för den klassiska mytens tragik. 

Antikens myter alltså, kanske också bibelns sätt att berätta, ligger där i botten som inspirationskällor. Amadée vänder sig direkt till läsaren och berättar det som berättas honom och vad som i övrigt finns att meddela om hur det var. Men jag får även en annan association och den är visuell trots att den har med Gionos språk att göra. Giono tecknar bilden av människor som vore de en del av naturen; metaforerna gör dem till ett med den jord de trampar och det landskap de befolkar. De kan likna provencalska döderhultare. 

Så är det då vänskap Giono skildrar? Det är ju ingen betalning enligt principen tjänster och gentjänster för gammal vänskaps skull det handlar om. Det som sker med Amadée är att han väcks i sin djupaste medkänsla, det vi nu kallar empati, när han ser och förstår den stukade kamratens belägenhet. Och när han inser att det är värt en ansträngning om än med osäkert utfall, tar han chansen att lägga saker och ting tillrätta.

När väl kamraten återfunnit sin Angéle, och föräldrarna låtit sig bevekas, drar han sig respektfullt tillbaka. "Jag såg på honom, han såg på mig, och så slutade det, utan ett ord". Utan ord hör han dock tacksamhetens ord uttalas i kamratens ögon.

"Jag fanns i ena änden av den vänskapens tråd som var fästad i våras båda hjärtan; ett steg till och den brast.
   Och jag tog det steget bakåt, och jag gick.

Så var det".

Så slutar humanisten sin berättelse.

PS. Jag borde tillägga att boken översatts av ingen mindre än Jan Stolpe. Bättre kunde det inte gjorts, och i ett verk som detta där språket betyder så mycket är det en fröjd att konstatera att uppgiften lagts i så kompetenta händer.

Bilden: Jean Giono vid skrivbordet.
Ett tidigare inlägg om Giono finns här.

10 kommentarer:

Lennart Erling sa...

Jag noterade att boken kommit ut - och nu när jag läser vad du skriver så beställde jag den direkt. Tack! Som så ofta ligger du steget före...

Einar J sa...

Ånej, ibland är det allt du som ligger före. Men det är roligt att vi kan stimulera varandra med många gemensamma favoriter.

Thomas Nydahl sa...

Einar, instämmer i allt du skriver om boken. Också i det jag själv skrev kan du se mitt instämmande:

http://nydahlsoccident.blogspot.se/2013/08/jean-giono-mannen-fran-bergen-moderna.html

Det är verkligen en gripande liten roman. Liksom det mesta han skrivit.

I nya numret av TLS har man för övrigt en fin artikel om honom (där man också tar upp det faktum att han efter kriget anklagades för att ha varit en Vichy-medlöpare - vilket dock tillbakavisas av artikelförfattaren med att Giono var en man som vägrade gå i någon enda politikers ledband).

Einar J sa...

Tack för tipset om TLS-artikeln, Thomas! Ska läsa den.
Jag har sett de där uppgifterna om Gionos påstådda medlöperi under andra världskriget. Han satt till och med fängslad några månader, men frikändes senare helt. Giono var, som du skriver, en obunden man. Han deltog i första världskriget, vilket gjorde honom till pacifist. Möjligen kan det vara en delförklaring till att han över huvud taget misstänktes för sympatier för Vichy-regimen. Men det är bara en spekulation från min sida, jag har läst alltför lite om hans liv för att veta något om det.

Einar J sa...

PS. Thomas, jag läste förstås din eget inlägg. Det var det som fick upp mina ögon för den här nya utgåvan.

Thomas Nydahl sa...

Tack Einar, jag hade förbisett detta med hans erfarenheter från första världskriget och hans pacifism. Intressant att fundera lite över det faktum att hans djupt personliga övertygelse fick andra att betrakta honom som en medlöpare. En tredje ståndpunkt är alltid svår, det ser vi inte minst i vår tid av fantatism och extremism.

Sven-Erik Klinkmann607neAYbu sa...

Borde läsa historikern Tony Judts analys gällande franska intellektuella 1944-1956, i Past Imperfect. Speciellt kapitlet Resistance and Revenge: The Semantics of Commitment in the Aftermath of Liberation. Så vitt jag kan se ger Judt Giono klara papper vad gäller dennes påstådda medlöperi.
Fältet - de franska intellektuellas politiska engagemang i ett längre tidsperspektiv - är ju ytterst eldfängt och komplicerat, så mycket är klart.
Se även http://www.swans.com/library/art16/glea12.html

Thomas Nydahl sa...

Tack Sven-Erik, intressant det du skriver!

Sven-Erik Klinkmann sa...

Borde som sagt läsa denna, även hans bok om Blum, Camus och Aron. Judts samtal med sin kollega Timothy Snyder, Thinking The Twentieth Century, är nog bland det mest klartänkta och välformulerade jag läst vad gäller 1900-talets historia.

Einar J sa...

Tack till er båda för intressanta kommentarer, länkar och referenser!