Verdis Requiem

 

Messa da Requiem

Lördag 23 mars 2013 kl 15:00-ca kl 16:30
Stora salen

KUNGLIGA FILHARMONIKERNA
Dirigent Lawrence Renes
Eric Ericsons Kammarkör
Veronika Dzhioeva sopran
Susanne Resmark alt
Héctor Sandoval tenor
Orlin Anastassov bas

 

Verdi Messa da Requiem

När författaren Allesandro Manzoni dog 1873 blev Giuseppe Verdi så bedrövad att han inte ens förmådde närvara på vännens begravning. Sin agnosticism till trots ville han hylla honom med en dödsmässa, och på dagen ett år efter Manzonis död kunde Verdi själv dirigera mässan till sin högt värderade vän.

Det brukar sägas att detta är ett verk för operan snarare än för kyrkan. Och visst är musiken omisskännligt verdisk och därmed operalik, men bara för att den inte lämpar sig för mässans ritual saknar den ingalunda mässans innehåll. Det handlar ju i texten egentligen om en enda lång bön om evig vila och evigt ljus, låt vara interfolierad av domsbasunerna på vredens dag (Dies Irae).

Requiet är ett av Verdis mest populära verk, i första hand tack vare partier så dramatiska att den kan få den mest inbitne hårdrockare att blekna, inbillar jag mig. Jag tänker då i första hand på den återkommande Dies Irae-musiken med dess pukor, stortrumma och bleckblås som tillsammans med jättekör och full orkester brakar lös i vredesutbrott som nog saknar motstycke i musikhistorien. Men det ska också sägas att det här verket, som varje gång som helhet tar åttio minuter av ens liv i anspråk, innehåller partier som är ett under av stilla lyrik, inklusive de uppgifter som sångsolistkvartetten enskilt eller i olika kombinationer har. (Lyssna exempelvis till Ingemisco när Jussi Björling sjunger den!)

Igår eftermiddag hörde jag än en gång ett framförande av detta verk. Stockholms Konserthus var fullsatt med en ovanligt blandad publik och vår nye operadirigent Lawrence Renes dirigerade. Kort sagt var allt på plats, även musikaliskt. Renes sparade varken på råstyrka eller dynamik, och solisternas insatser, som ju är omfattande, lämnade inget övrigt att önska. Orlin Anastassovs kraftfullt sonora basröst vill jag gärna höra igen. Och särskilt den ryska sopranen Veronika Dzhioeva sjöng i den sista satsens Libera me med den innerlighet som krävs för att detta requiem trots mycken bländande dramatik till sist ska lämna en djupt gripen.

Sist men inte minst måste Eric Ericsons kammarkör (för dagen knappast av kammarkörformat) prisas. Vilken lycka för både dirigenter och publik att gång efter annan ha tillgång till en sådan kör av yppersta världsklass! Konserthuschefen höll inledningsvis ett vackert minnestal till nyligen begravne körmästaren Eric Ericson och tillägnade konserten honom.

Jag har tidigare skrivit om Verdis Requiem här.