Jag kom aldrig iväg till Waldemarsudde och samlingsutställningen med Helene Schjerfbecks konst. Det grämer mig. Några av hennes tavlor hör till de verkligt omistliga. En står i särklass, nämligen den som återges här ovan. Bara för att få granska dess kolorit utan förvrängd återgivning borde jag ha tagit mig i kragen.
"Dörren" heter den, och man ser ibland även titeln "Gammal klostersal". Den målades märkligt nog redan 1884, sitt moderna uttryck till trots.
Det är något visst med portar. Jag har sedan gammalt ett särskilt gott öga till både verkliga och avbildade portar, något som jag delar med många andra, möjligen de flesta andra. En port (som ju är en dörr av större storlek) kan göras till ett konstverk men behöver inte alltid vara det. Eftersom dörren är en så självklar del av vår tillvaro är den oftast förbisedd, en trivialitet som trots allt samtidigt äger ett närmast arketypiskt symbolvärde. Det är först som port den uppmärksammas. Det är som särskilt markerad ingång, som tröskel och övergång, den laddas med betydelser.
Den här mörka klosterdörren är så långt vi förmår urskilja den i dunklet inget konstverk. Ändå drar den med full kraft till sig all uppmärksamhet. Med hjälp av några få streck över golvet och ett antytt valv med pelargång till höger etableras djup i bilden. Men främst fångas vi av det ljus som sipprar fram ur dörrspringorna från rummet bakom. En tröskel av ljus, glipor in - eller ut - mot ett starkt upplyst rum som vi själva får tänka oss vad det är - en kyrksal, en solbelyst trädgård, ett torg, ett annat liv, ett himmelrike? Och detta sparsamt inträngande ljus bidrar också till det skimrande svala dunkel som omger oss i den tomma klostersalen.
Nej, dörren är inget konstverk, ingen portal, men Schjerfbecks bild av dörren gör den till ett desto större konstverk.
Dörren är stängd, men obevakad. Den ter sig inte omöjlig att på ett eller annat sätt passera, om nödvändigt forcera. Men det som kan anas av liv och möjligheter - finns det hitom eller bortom den där ljuströskeln?
7 kommentarer:
Men du kanske kan ta en tur till Göteborg? Jag såg att just nu har en Schjerfbeck-utställning, förmodligen densamma som på Waldemarsudde.
Ja, jag noterade just det, via min syster som bor i Göteborg.
En chans till, alltså! :)
Jag tar genast fram och bläddrar i en utställningskatalog från Ordrupgaard: Hammershøi har många dörrar i sina rumsinteriörer."De fire stuer", "Åbne døre". Och om jag tittar upp ser jag tre av våra tredelade, vita spegeldörrar, som kan vara från 1871. Dörrar är magiska...
På lördag (16 mars) öppnar utställningen i Göteborg - bara så du inte kastar dig på tåget redan imorgon :). Själv tänker jag hänga på låset.
Ja, Lennart, Hammershøis interiörer är naturligtvis gefundenes för oss dörrfantaster. Och när jag själv tittar upp kan jag visserligen inte se några 1800-talsdörrar, men jag är nöjd med dem jag har från 1929, varav vissa kan skjutas in i väggarna. :)
Nej, Petra, jag kommer inte iväg redan till helgen, men jag har lovat mig att det ska bli av senare...
Min kollega, etnologen Billy Ehn har undersökt ett motiv han kallat ”Den bortvända kvinnan. Om subjektivet i tolkningar av ett bildmotiv” och berättar att intresset för motivet började
på Musée d’Orsay i Paris 2003 när han såg Vilhelm Hammershøis målning Huile (1905), en kvinna i brun klänning som sitter på en stol med ryggen vänd mot målaren och med händerna i knäet. Billy skriver att hans tolkningsarbete vad gäller bilder av bortvända kvinnor väcker associationer till andra slags baksidor: hemligheter, bakgårdar, stängda dörrar, bakom kulisserna.
Tror hans iakttagelse träffar någonting viktigt, ryggar och ansikten, dörrar, portar, spegeldörrar är motiv som återkommer i verklig och fiktiv form i en mängd varianter och variationer. Som Einar säger rör vi oss på en arketypisk nivå, det handlar om ett djuppsykologiskt skikt som är svåråtkomligt för analys.
Bilderna Billy Ehn analyserat gestaltar också en utmanande passivitet, till exempel Hammershøis vilande kvinna, lätt tillbakalutad mot stolsryggen. ”Hon verkar”, skriver han, ”inte göra något alls och därför vet jag inte var jag har henne. Hon är närvarande och ändå inte. Hennes mentala frånvaro ger henne en makt, som inte kan tas ifrån henne. Lämna mig i fred, säger hennes kroppshållning. I det verkliga livet skulle jag vara tvungen att störa henne, att få henne att vända sig om, för att minska denna känsla av hjälplöshet.”
Billys artikel finns på nätet, se http://www.kultmed.umu.se/digitalAssets/74/74340_ehn-12010.pdf
Baksidan, frånvändheten, javisst är det fascinerande. Jag har själv haft ett sådant motiv för den bästa målning jag själv i all blygsamhet lyckats åstadkomma.
Tack för referensen till artikeln , som jag tyckte var mycket intressant!
Skicka en kommentar