Olga Sedakovas poesi

I ett par månader nu har jag umgåtts med Olga Sedakovas poesi. Sedan i fjol finns den på svenska i en utgåva - "Portar. Fönster. Valv" (W&W, 2012) - som omspänner väsentliga delar av hennes produktion. Mikael Nydahl står för urval, tolkningar och en insiktsfull efterskrift.

Sedakova är en poet med djup samhörighet med den poetiska traditionen, såväl den ryska som den allmäneuropeiska, vilket märks både till form och innehåll. En stort avsnitt anknyter formellt till den engelske 1700-talspoeten Alexander Popes stanser. Och innehållet visar tydligt förankringen i en kristen föreställningsvärld, ett tankegods som väl knappast är det mest gångbara bland poesiläsare i Sverige, världens kanske mest sekulariserade och historielösa land.

Mottagandet brukar inte bli reservationslöst i sådana fall. Några av våra egna poeter - till exempel Birgitta Trotzig, Ingemar Leckius, Jesper Svenbro, Kristian Lundberg och nu senast Eva Ström - har mötts och möts inte sällan av oförståelse när de närmar sig livsmysterierna inom ramen för en kristen symbolvärld.

Så vad ska vi göra med poeter som i likhet med Sedakova inte ryggar för "störstorden", för att låna Torgny Lindgrens västerbottniska  uttryck. Vad göra med den som finner att ord som själen, Gud, stjärnorna, människohjärtat, ängeln och barnet, lika väl som träd, vind, vatten och ljuslågor hör till en naturlig och fullt användbar vokabulär?

Eftersom jag själv växte upp i en miljö med kristendom som givet livsåskådningsmönster, bereder mig inte Sedakova några problem med förståelsen. Tvärtom är jag glatt förundrad över att det fortfarande går att utvinna så mycket engagerande och tänkvärt om liv och död i anslutning till en så pass traditionell poetik.

Det betyder inte att Sedakovas poesi är gammalmodigt högstämda bekännelser, inte heller att den alltid är enkel ens om resonansen med dess klangbottnar fungerar tillfredsställande. I en del dikter finns visserligen en charmerande omedelbarhet, men många av dem kräver en koncentration lika stor som diktens egen. Det gäller inte minst de längre dikterna, "stanserna" i Popes stil.

Men låt mig stanna för en av dikterna ur "Gamla sånger", med titeln "Dröm":

Den förlorade sonen drömmer,
drömmer på sin dödsbädd,
om hur han reser hemifrån.

Han är klädd i glada kläder,
på handen har han anfaderns ring.
Hans bror leder ut hästen åt honom.

Härligt är det tidigt på morgonen:
bakom en ljuder horn och strängaspel,
framför en spelar de ännu bättre.

Men hundarna, tjänarna, tjänarinnorna
har samlats vid porten för att se på.
De önskar en lycka på färden.

Den här till synes enkla dikten sätter igång mig ordentligt, gör mig smått exalterad faktiskt. Liknelsen om den förlorade sonen är kanske den mest kända av Jesu liknelser, en ovanligt lättbegriplig parabel om uppbrott, utsvävningar och hemkomst, en berättelse om ett förslösat arv i främmande land men också om nåd och förlåtelse. Ur faderns perspektiv: en son förlorad men återfunnen.

Vad är det egentligen den här drömmen säger drömmaren - och oss - när han nu ligger på sin dödsbädd? Är det bara en erinring, en flashback av det där ögonblicket av uppbrott som skulle komma att betyda så mycket för fortsättningen? Ingenting sammanfattande sägs, ingen summering görs. Ingenting om hororna i fjärran land eller nesligheten i att tvingas vakta svin när pengarna tog slut. Drömmen dröjer kvar vid själva startpunkten, som andas harmoni och idel välgångsönskningar. Drömmen som typiskt önsketänkande, skulle väl Freud helt krasst ha konstaterat.

Kanske är det helt enkelt det faktum att den förlorade sonen nu på nytt befinner sig i en uppbrottssituation som aktualiserat drömbilderna? I så fall är det en mycket ljus bild som tecknas inför sista resan. Avfärden sker en härlig morgon som beskrivs med ett par obetalbara rader som förklarar varför resenären så lätt till sinnes kan ge sig av: "bakom en ljuder horn och strängaspel,/framför en spelar de ännu bättre".

Men vi kan förstås tänka oss att Sedakova mycket medvetet utelämnat den förlorade sonens självrannsakan på dödsbädden för att vi själva ska få fylla i det som fattas, själva summeringen, vad som det till sist blev av - oss. För lägg märke till övergången till pronominet en i stället för han i mitten av dikten! Den förlorade sonen börjar själv berätta och ser sig själv utifrån, talar allmänt som man gör när man väljer man istället för jag, en i stället för mig.

Jag fick även en annan, vildare existentialistisk tanke vid den kanske tionde läsningen av denna geniala dikt. I liknelsen tvingar den förlorade sonen fram ett arvskifte i förtid, med konsekvenser också för brodern som förblir fadern och hemmet trogen. Brodern stannar hemma och förvaltar sitt pund på det sätt som förväntas. Att han därför blir bestört när fadern låter slakta en gödkalv och ställer till stor fest när slarvern till bror kommer hem utfattig är ju inte speciellt förvånande.

Tänk om det är han, brodern, som är den förlorade sonen! Tänk om det är han som stannade som ligger där på dödsbädden och drömmer om "hur han reser hemifrån", han som aldrig synade alla de stora löftena som den bättre musiken framför, i uppbrottets riktning, så underbart förmedlade!

Hur jag än ser på en dikt som denna är den ett exempel på vad Olga Sedakova kan förmedla i den stora poetiska traditionen. Jag kommer att låta denna bok ligga kvar länge än på mitt nattduksbord, och jag hoppas att mera av Sedakova kommer på svenska i framtiden.

Till sist några ord om översättningen. Jag kan inte ryska och är alltså oförmögen att bedöma Mikael Nydahls tolkningar. Osäkerheten om hur mycket som går förlorat vid överföring av poesi till ett annat språk finns alltid. Men jag måste säga att oavsett de kompromisser och val som alltid måste göras (och Nydahl redogör för en del av dem i efterskriften) så har han åstadkommit en mycket vacker och välklingande svenska för denna mycket fängslande diktkonst.