Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 13 mars 2013

Honeggers symfonier

 

Ju mer jag lyssnar till musik av Arthur Honegger (1892-1955) desto mer framstår han som en av 1900-talets stora tonsättare, mer framstående än vad musikhistorien hittills velat erkänna. En konsert med hans andra symfoni för några veckor sedan fick mig att på allvar upptäcka honom, och jag beslöt mig då att fördjupa mig något i hans omfattande opuslista.

Symfonier är inte det man associerar franskt 1900-tal med, även om man absolut inte bör glömma en samtida kollega till Honegger - Albert Roussel - vars symfonier också orättvist hamnat i skymundan. Naturligtvis finns det förutom symfonier många andra moderna verk för symfoniorkester, inte minst av Debussy och Ravel om vi nu håller oss till Frankrike och den impressionistiska fåran. Men av den mest kända och spelade musiken från den tiden har ju inte symfonier någon dominerande plats.

Av Honeggers fem symfonier borde därför åtminstone de tre sista skattas mycket högt, och då inte enbart sett till de franska bidragen. I övrigt kan man notera att Honegger var en mycket mångsidig kompositör för alla genrer och besättningar, inklusive symfoniska dikter och orkestermusik för scenen och filmen. De ovanligt många fina kammarmusikaliska verken vill jag gärna återkomma till.

Den första symfonin skrevs 1930, de fyra andra tillkom under ett decennium 1941-1950, det vill säga under och strax efter andra världskriget. Det är alltså mogna verk det handlar om, präglade av tidens allvar och ett ganska kärvt modernistiskt tonspråk. Men det är också musik som aldrig kapar banden bakåt, utan visar stort beroende av traditionen ända ner till fader Bach.

Honegger spände uppenbart den klassicistiska bågen högre än kamraterna i den tämligen disparata gruppen Les Six. Och enligt min mening var han både kreativ och hantverksskicklig nog att nå en avsevärd verkshöjd. Tonspråket kännetecknas av höggradig dissonans, rytmisk energi och en stor uppfinningsrikedom i både temabearbetning, instrumentation och harmonisk färgläggning. Han tvekar sällan att göra ett ackord ännu mer dissonant genom ytterligare en spänningalstrande ton, vilket får orkestersatsen att skimra och sätter tonaliteten i gungning, dock alltid med bibehållande av den melodiska frasen. Detta märks kanske tydligast i pianostyckena (hör här). Man kanske inte skulle tro det, men minsta felspel av de komplexa ackorden blir fulspel, vilket skvallrar om att de där skenbart missljudande tonerna, trots att de sänker klarheten och ökar brusfaktorn, är valda med stor omsorg.

Inte minst de lyriska avsnitten är utmärkta exempel på att dissonant musik inte utesluter stora skönhetsvärden, att vackert inte måste vara lika med smeksamt eller insmickrande. Den sorgset eftersinnande klangvärld som han ofta frammanar i sådana avsnitt är en utmärkt ingång till musiken. Lyssna till exempel till mellansatsen (De profundis clamavi) och i synnerhet de fyra sista minuterna av sista satsen (Dona nobis pacem) i den tredje symfonin, "Symphonie Liturgique", Honeggers requiem i symfonisk form (Här i Herbert von Karajans inspelning med Berlinfilharmonikerna).

Annat som fascinerar mig är den sofistikerade behandlingen av blåsinstrumenten - flöjt, horn, klarinett, fagott - ofta i form av korta, melodiska soloinsatser mot stråkbakgrunder och gärna med mässingsblås som rytmiskt förstärkande inslag. Om inledningen av första satsen i femte symfonin, "Di tre re", med dess massiva ackordsföljder för full orkester för tankarna till ett mäktigt katedralbygge, så kännetecknas den sista satsen snarare av en rytmisk frenesi som kan erinra om Stravinskij. Och mellansatsens luftiga staccatofigurer, inte minst från den av Honegger ofta favoriserade flöjten, får dansa runt mellan instrumentgrupperna på ett sätt som också är ganska karakteristiskt för tonsättaren. (Serge Baudo med Pragfilharmonikerna spelar här).

"Di tre re" brukar betraktas som själva krönet på Honeggers musikskapande. Och tvingas jag själv välja bland symfonierna får det nog trots allt bli just den, främst för den magnifika första satsens skull. Men som helhet tycker jag nog att "Symphonie Liturgique" är minst lika imponerande.

Dessa båda symfonier kan förstås uppfattas som väl allvarstyngda, formade som de är av den melankoli som Honegger personligen kämpade med och som givetvis förstärktes av krigshändelserna. Den tredje symfonin - "Deliciae Basiliensis" - har dock en lite annorlunda karaktär, med mer av soliga gläntor och respiter från livets kamp och strid. Titeln syftar på de goda minnena av en vistelse hos vännen Paul Sacher i Basel, där Honegger uppenbarligen fann välbehövlig ro och vederkvickelse. Även andra symfoniska verk vittnar om en ljusare sida, exempelvis den underbara sommarpastoralen, "Pastoral d´été" (här), eller hans kanske mest kända verk, "Pacific 231" -tågfantasten Honeggers hyllning till ett lokomotiv!

Honeggers symfoniska musik kan liknas vid ett muskulöst och strävt Barolovin, och i likhet med ett sådant vin bjuder den på något stort - en rikedom av intryck, en komplex och fullödig smak av det symfoniska 1900-talet.

2 kommentarer:

Sven-Erik Klinkmann sa...

En underbar metafor, jämförelsen av Honeggers symfoniska musik med ett barolovin! Tack, Einar, för en elegant introducerande och analyserande text (igen!) om denne märklige, egensinnige kompositör. En mycket europeisk musikskapare är han ju(vad man nu sen lägger in i begreppet; för mig står det europeiska framför allt för en komplex, ofta svårtolkad verklighet där ljus och skuggor intellektionellt och emotionellt växlar (tänker framför allt på det europeiska 1900-tal som var Honeggers århundrade, även om han var född 1892). Det är kanske den växlingen mellan ljus och mörker Arthur Honegger bättre än mången annan förmått skildra i sin musik.

Einar J sa...

Ja, utan kontraster ingen skärpa, utan skuggor inget djup...