Mitt förhållande till arborister är ambivalent. Å ena sidan förstår jag att de oftast utför ett gott och nyttigt arbete. Jag har själv sett det på gården där jag bor. Rätt beskurna kan träden få nytt liv och utvecklas till det bättre.
Å andra sidan ägnar sig dessa yrkespersoner också åt trädfällning, det vill säga de agerar bödlar på uppdrag av fastighetsägare, kommuner och kyrkliga samfälligheter. Träd kan som bekant beskäras för att få leva och frodas eller kapas för att stubbfräsas och dö.
Det senare har jag blivit åsyna vittne till denna isiga vårvinter som aldrig vill ge upp. Motorsågsljud högt i skyn och man kan vara säker på att kunna sikta en marodör i en skylift. För några veckor sedan föll ytterligare några träd på Gamla kyrkogården, som blir allt glesare ut mot Kyrkogårdsgatan. Och senast var det full aktivitet i Observatorieparken, där massakern på en allé fullbordades nu i veckan som var.
Nio ståtliga träd efterlämnar där ett ödsligt luftrum som mitt öga vägrar att vänja sig vid. Bedrövelsen man känner inför de ännu ej eliminerade stubbarna, stora som vardagsrummets sidobord, är vanmäktig och bitter. Att några spinkiga kvistar kanske kommer att ta deras plats är naturligtvis ingen tröst.
Vad hjälper det att ställa sig och svära över förödelsen, lönlöst att hytta med näven åt bödlarna i skyn. Och ändå måste man göra det, åtminstone så här bloggledes.
De egentliga bödlarna sitter förstås på kontor och beställer. Jag gitter inte höra på deras prat om ansvarstagande och nödvändigheter, ifall man nu skulle lyckas spåra sig fram till någon av dem. De kommer att hänvisa till fåniga utlåtanden om risken för fallande grenar vid stundande stormvindar, eller falskeligen påpeka en murkenhet som motsägs av de prydliga stubbar som nu kantar vägen.
Det är som med kyrkogårdarna och risken för fallande gravstenar. Hur många olycksoffer kan det röra sig om? Hur många av oss kräver garantier för en trygg och säker promenad genom parkerna en dag när stormen viner och rensar bland trädgrenarna?
Ibland misstänker jag att detta är en sorts frestelser som en del byråkrater inte kan motstå, en klåfingrighet som gäller att äntligen få göra något som gör skillnad, någonting som markerar ens egen betydelse. Kanske är radikala ingrepp i stadsmiljön ett inverterat sätt att bygga monument över sig själv, underbyggt av samma gamla esplanadsystemtänkande som fanns redan på den tid då August Strindberg gav röst åt det.
Foto: EJ. (Bilden visar några av de träd som nu skattat åt förgängelsen)
7 kommentarer:
Ja så kan det vara; byråkratisk klåfingrighet. Eller så har vi det andra exemplet i Stockholm; ren och skär privategoism, folk med boende utmed vattnet; Hammarby sjöstad, eller Norr Mälarstrand, eller vid Brunnsviken. Som ibland sågar ner träden själva, ibland mutar "parkvakterna" att fälla redan friska träd som stör deras utsikt.
Jag tror båda dessa sorter är ungefär lika oåtkomliga. Och jag svär över onödigt fällda träd, precis som du.
Men jag minns inte vem det var - en författare - som dog av ett nedfallet träd under en storm i Paris.
Kanske lite dålig självbevarelsedrift där?
Jo, jag har ju hört om de där privatvandalerna i Stockholm också. Lika bedrövligt det!
Offer för stormfällt träd... Ja, det ska väl till någon författare på jakt efter förlorad inspiration för något sådant. Fast stormar har sin lockelse, det medges...
Att dödas av fallande träd eller grenar… Du, Gabrielle, var inne på detta i samband med Joseph Roth. Men det handlade sannolikt om Ödön von Horváth:
http://en.wikipedia.org/wiki/%C3%96d%C3%B6n_von_Horv%C3%A1th
Jag citerar:
"Ödön von Horváth was hit by a falling branch from a tree and killed during a thunderstorm on the Champs-Élysées in Paris, opposite the Théâtre Marigny, in June 1938. The irony of it: Only a few days earlier, von Horváth had said to a friend: "I am not so afraid of the Nazis … There are worse things one can be afraid of, namely things one is afraid of without knowing why. For instance, I am afraid of streets."
Att Ödön hade humor framgår av några citat i Wikipediaartikeln:
"Eigentlich bin ich ganz anders, nur komme ich so selten dazu."
Tack Lennart för det roliga klarläggandet!
Apropå rädd för gator, nog är den rädslan i mina ögon mer befogad än för träden som kantar dem.
Lennart: Ah, Aha. Egentligen har jag fått den informationen redan tidigare av Jens Christian Brandt, men det hade jag glömt.
Egentligen är jag inte alls sån! Hej!
Ordet arborister får mig - som ett slags motstrategi gentemot trädmarodörer - att börja tänka på Arvo Pärts underbara stycke Arbos, för fyra trumpeter, fyra trombviner och slagverk. Lyssna på http://www.youtube.com/watch?v=BknXh6GAbIg
Tack, Sven-Erik för tips och länk!
Kraftfull musik - nog för att åtminstone kunna överrösta en del av motorsågsbullret...
Skicka en kommentar