Ja, vad ska man säga om Jan Stenbeck som ikon för epoken efter Olof Palme? Vissa likheter mellan de båda till trots var dokumentären om Stenbeck av en ganska annorlunda karaktär än den om Palme. Den byggde i högre grad på enbart intervjuer med medarbetare och var ännu mer fokuserad på anekdoter och den mytbildning som alltid uppkommer kring bemärkta personer.
Likheterna har mest med vissa gemensamma karaktärsdrag att göra - tävlingsmänniska, maktspelare, en arrogant framtoning i umgänget med "motspelarna". Detta alldeles oavsett de olika arenorna, näringsliv respektive politik. Båda kom ju också på var sitt fält att bli omstridda, med ryktesspridning och kontroverser som följd. Bådas liv ändade också i tragik, om än på olika sätt.
Men ändå - hur annorlunda med den här östermalmsgrabben jämfört med den förre. Den här som föddes in i ett stort familjeföretag där äldste brodern gick under för att han inte förmådde axla ansvaret efter den stränge fadern. Lillgrabben som då ville göra något med "mina och mammas pengar" och samtidigt ha så roligt som det bara var möjligt - med visst överdåd som given konsekvens. Grabben som ville förbli grabb livet igenom och som hämtade en del av sin kreativitet i sin bevarade barnslighet och förtjusning i provokationer. Den okonventionelle charmören som inte ansåg sig behöva ta hänsyn till annat än sitt eget entreprenörskap, och som hämtade sin djärvhet ur sin intuition mer än sitt analytiska sinne. Den inte särskilt ledningsbegåvade chefen men likafullt till sist mycket framgångsrik, tack vare sin fingerspitzgefühl för rekrytering av driftiga chefer men kanske också för sin osentimentala brutalitet vid sparkandet av dem som inte höll måttet.
Jo, arenorna var olika och ingalunda i harmoni med varandra. Därav också skillnaderna i efterlämnat arv. Stenbeck spelade rollen av utmanare av politikområdet mycket skickligt. Han bidrog bland annat till telemarknadens avreglering och det svenska radio- och tevemomopolets snabba avskaffande, trots starkt politiskt motstånd. Han talade om det nya Sverige som någonting oundvikligt, antagligen syftande på det Sverige som nu tio år efter hans död är en levande verklighet.
Till saken hör det motto som han tydligen formulerade för sig, och som kanske var den mest tänkvärda, den idémässigt väsentliga behållningen av dokumentären:
"Tekniken slår politiken".
Själv minns jag framför allt frukten av ett hugskott han fick när han väl var inne i mediebranschen, nämligen tidskriften (och tv-programmet) "Moderna Tider", en tidskrift för kultur- och samhällsdebatt som under Göran Rosenbergs redaktörsskap hörde till det allra bästa i den vägen under 90-talet.
3 kommentarer:
Apropå begreppet Östermalmsgrabb,det slog mig när jag besökte Stockholm senast och befann mig i den delen av stan, att det i denna storstad, liksom säkerligen andra moderna storstäder med liknande social struktur, finns nischer, fickor av äldre kulturlagringar som överlevt långt in i moderniteten och postmoderniteten, ett slags mänskliga sediment, vilket kanske inte låter så trevligt, men signalerar att platsen och miljön aldrig är så entydig som man kan föreställa sig den, som tillfällig besökare. Eller så är det den tillfällige besökaren som kan upptäcka denna typ av anakronismer.
Jodå, man kan stöta på originella inslag i gatubilden i Stockholm, och ibland även i Uppsala. Och på Östermalm förvånas man kanske mindre, eftersom den yttre miljön inte är så förändrad som i citykärnan.
Det låter som om du såg en ung man i kubb, eller någonting i den stilen... :)
Nej, det var snarare äldre människor jag såg i gatubilden, vilket gjorde att jag funderade över hur de lyckats anpassa sig till de nog så våldsamma förändringarna Sverige genomgått under säg de senaste 60-70 åren med modernitet, ett ständigt förändringstryck, konsumism, dyrkan av ungdom och mode etc. som gör att de äldre människorna kommer att sticka ut mer. Samtidigt kan ju detta vara en generalisering som inte stämmer överens med "verkligheten".
Skicka en kommentar