Epoken Palme

Filmen om Olof Palme, visad som tredelad dokumentär i STV1 under mellandagarna, var intressant på mer än ett sätt. För dem som i likhet med mig minns honom från hans verksamma år som statsminister och SAP:s ledare gav den en igenkännandets återblick på en epok, främst 70-talet, som ju också innebar en vändpunkt för socialdemokratins Sverige. Vändpunkten lät sig väl ännu inte riktigt anas då (och poängterades inte heller i filmen) men så här i retrospektiv kan man se att förändringen inte dröjde många år efter den långvarige Tage Erlander, han som mer än någon annan personifierade det svenska välfärdssamhällets utbyggnad under socialdemokratins egid.

Om Erlander var min barndoms landsfader, höjd över alla misstankar, så skulle Palme tvärtom bli vår mest kontroversielle politiker någonsin. Saltsjöbadsanda och framtidsoptimism dominerade epoken Erlander, medan Palme allt oftare fick tampas med vilda strejker och till och med tvangs genomleva en period som oppositionspolitiker. Offentliga sektorns monopol var, liksom fack och storföretag, sen gammalt hopväxta med socialdemokratiskt pampvälde. Det hela betraktades som fullt naturligt och den enda kritiken kom från visst vänsterhåll. Det kallades korporativism, och var nog något åt det hållet också. Att den framgångsrika attacken mot den "demokratiska socialismen" (Palmes eget spåkbruk) skulle komma från liberala utgångspunkter var knappast väntat, och förmodligen i hög grad betingat av det internationella inflytandet, såväl ekonomiskt som kulturellt.

Jag har tidigare i förbigående nämnt att jag ser på 1968 och åren därefter med ytterst ambivalenta känslor. Jag minns 70-talets svenska samhälle som tröttsamt konformistiskt: ett kulturliv petrifierat av en dogmatisk vänster med socialism som utopiskt ideal, och ett arbetsliv med reglerad befordringsgång i en självtillräcklig offentlig sektor som tilläts kosta vad den kosta ville. Medan marginalskatterna landade i Pomperipossas ack så verklighetstrogna sagovärld lugnades medborgarna med den årligen återkommande sportgren som kallades avdrag och som förvandlade svenskarna till ett folk av fifflare, som Gunnar Myrdal påpekade. Med devalveringarna av kronan kom så den ekonomiska nedgången ohjälpligt smygande. Och ovanpå allt, som ett självlagt krokben, de olycksaliga löntagarfonderna som mobiliserade näringsliv och borgerlighet som aldrig förr.

Litteraturen och särskilt teatern hölls med en och samma förutsägbara, propagandistiska dagordning, förvisso med udden riktad mot socialdemokraterna eftersom det var de som satt vid makten. I proggen var det politiska budskapet huvudsaken, inte musiken och dess utförande. Konsten antog ofta formen av plakat med övertydlig samhällskritik. Det offentliga rummet i de redan förödda stadskärnorna var välstädat men stendött efter Tempos och Systembolagets stängning klockan 18.00. Enstaka kaféer fanns om man visste var de fanns, och restaurangbesöken kostade skjortan, särskilt om man ville ha en flaska vin till maten. Allt det som proklamerades som "alternativ" var besynnerligt ensartade som sådana. Brunmurrighet och orange i kläder och inredning. Vilda psykologiska teorier, i par med den politiserade sociologin. Och alla var jämlika, om än paradoxalt nog ständigt upptagna av ökad jämlikhet och makt i relationer.

Nu har ju pendeln slagit åt andra hållet, och privatiseringarna har tyvärr blivit ideologiska i stället för pragmatiska. Ur den synpunkten, men bara den, kan jag förstå en Göran Greider, vars ropande röst i den privatkapitalistiska öknen ekar välbekant. Han låter som om 70-talet är det förlorade paradis vi borde återta. Men nej, gud bevare oss!

När jag såg Palme-filmen erinrade jag mig också min egen över tiden förändrade inställning, i viss mån till epoken som sådan men även till Palme själv. Och visst kan man undra över i hur hög grad man trots allt är en produkt av tidens växlande vindar. När Palme valdes till partiledare minns jag att jag som ung nyvorden student var entusiastisk över att en så ung och briljant politiker fick uppdraget. När jag nu ser hans uppträdande i samband med den smått löjeväckande "kårhusockupationen", så gillar jag det jag ser och hör. Att han helt enkelt gick dit, och att han så tydligt tog avstånd från kommunistisk jargong och de "diktaturens kreatur" som han också senare markerade emot. Hans ställningstagande i det för oss alla då så viktiga Vietnam-kriget var också betydelsefullt.

Men flirterna med Honecker och Castro grumlade bilden, och med IB-affären och andra affärer dämpades min entusiasm avsevärt. För nu gick vi in i ett 80-tal, och den alltmer elakt grinige inrikesdebattören Palme kom mig småningom att direkt ogilla honom. Jag såg honom som en maktspelare rätt och slätt, och jag välkomnade samtidigt både flum- och avgrundsvänsterns krackelerande hegemoni och ett mer sammansatt politiskt och kulturellt liv. Det gick äntligen att föra en diskussion utifrån andra premisser än de marxist-leninistiska.

Av min tendentiösa bild av 70-talet kan man kanske tro att jag nu funnit mig tillrätta i den bästa av världar. Men även om min sentida leda griper mig av andra skäl än under Palme-epoken så finns den där. Jag är glad att ha lämnat ett arbetsliv som hela tiden anmodas tänka på medborgare som kunder, glad att jag slipper sifferraseri, ihålig evidensbasering och ständiga omorganisationer som enda åtgärder mot stagnation och idétorka. Och jag misstror en företagskultur, oavsett finansieringsformer, som inte sträcker sig efter annat än den lättviktiga underhållning som coacher och ledarskapsfilosofer erbjuder. Och på kulturpolitikens område är jag lika trött på vulgärliberaler som jag var på vulgärmarxister.

Trots att mina sympatier för Olof Palme försvann, har jag alltid haft svårt att förstå den allt hätskare fientlighet som han utsattes för. Vad jag kan minnas mötte jag den aldrig själv, annat än i form av den förgrovning av den politiska polemiken som man nog kan säga att han själv bidrog till, den som i vissa extrema kretsar lämnade all argumentation och växte till ett hat som uppenbarligen helt gick överstyr. Det är givetvis en avgörande skillnad på arrogans och giftiga repliker å ena sidan, besinningslöst hat och illvilligt förtal å den andra. Och talet om att han med sin högborgerliga bakgrund skulle vara en "klassförrädare" ter sig lika trångsynt som när man utser sådana i andra riktningen, så att säga.  Tydligen hade han (enligt Kjell-Olof Feldt i filmen) ungefär samma romantiska syn på "arbetare" som många revolutionära studenter med borgerglig uppväxt hade på 70-talet. Till skillnad från de flesta av dem fick han chansen att ovanifrån kliva in i kollektivet och som ledare av arbetarrörelsen göra sig till ett med dem.

Karakteristiken av privatpersonen Palme bekräftade i stort sett vad man redan hört om honom. En blixtrande intelligent, mediefokuserad tävlingsmänniska som aldrig kunde tänka sig förlora, knappt ens i spel med barnen. En opraktisk person som föga bekymrade sig om sitt yttre, men också en avslappnad och snäll pappa i radhusfamiljens hägn, de få tillfällen sådana gavs en helgdagskväll eller under sommarsemestern på Gotland.

En fråga som inte fick något entydigt svar är i vad mån Palme själv fann sig tillrätta med den konfliktfyllda laddningen kring sin egen person. Hade han egentligen så mycket emot den? Han gick själv till hårt angrepp mot sina politiska motståndare och verkade kunna skaka av sig det mesta som kom i retur. Men det oresonliga hatet drabbade ju även familjen, och det som sönerna vittnade om från sin skolgång berörde mig i det stycket allra mest. De båda äldsta verkade trots allt ha fått distans till sin barndomsmiljö med allt vad den innebar. Men att se den plågade blicken, den förstummande sorgen i den yngste sonens ögon när hatet kom på tal, det gjorde mig ont.

Det är först under senare år som Olof Palme och hans tid blivit föremål för analys och diskussion, och nu till sist även exploaterats i en ohederlig spelfilm om den s k bordellhärvan. I mångt och mycket fungerade Palme-dokumentären som en spegel av den epok som sammanföll med min unga vuxenhets formande år. Tittar man sig i en sådan spegel kommer ofrånkomligen en mängd tankar och känslor att röras upp. Fler speglar än just denna finns förstås, och det är en händelse som ser ut som en tanke att STV efter denna Palme-film sänder en likaledes tredelad dokumentär om affärsmogulen Jan Stenbeck. Symptomatiskt nog tar den vid ungefär där epoken Palme slutar. Och låt mig då till sist säga att jag tvivlar på att den kommer att uppamma samma engagemang från min sida.

Foto: Scanpix