Idyll och verklighet (3). "Bergkristall"

Bokomslaget här ovan illustrerar fint både stilen och stoffet i novellen "Bergkristall" av Adalbert Stifter. Men nej, det är ingen österrikisk "Barnen från Frostmofjället" det handlar om, ingen berättelse för barn även om den är sedesam nog och på intet sätt barnförbjuden. Snarare är det en berättelse för vuxna med bevarad känsla för naturen, hembygden och gångna tiders traditioner.

När väl författaren klarat av en rundmålning av den lilla alpbyn Gschad, dess mest ansedda invånare och dess fasta jultraditioner, och även hunnit beskriva vägen från dalgången över bergsryggen till den större grannorten, får vi följa de båda barnen, bror och syster, och deras vandring från grannorten till hembyn för att fira julafton. De tar farväl av sina morföräldrar på morgonen och ger sig av i gott väder och med glatt humör; målet är hemmet och det inre rum bakom vars ännu stängda dörr granen står och Jesusbarnets gåvor väntar. Eftersom de är barn till skomakaren som lyckades erövra grannortens rika färgardotter, är de vana att ta sig över bergsryggen och besöka sina gamla morföräldrar.

En hastig väderleksförändring gör att snön börjar falla när de nått granskogen och sluttningen upp mot berget. Storebror Konrad är säker på att de ändå ska kunna orientera sig och hitta avfarten vid den rödmålade "olyckspelaren", den som försetts med en minnestavla med en inskription och en bild av bagaren som en gång hittades död på stället med brödkorgen om halsen. Och lillasyster Susanna litar blint på storebror.

Snöfallet blir allt ymnigare, även om det ingalunda är någon "snöstorm" som förordet till den svenska utgåvan felaktigt påstår. Det är ett sådant där tyst och stilla snöande som hela tiden tilltar, som successivt bäddar in omgivningen i ett vitt, ljudlöst töcken och som till sist krymper sikten till ett minimum och utplånar varje spår man lämnar efter sig. "De stannade men hörde ingenting. De stod kvar lite till, men ingenting hördes av, det förnams inte ett enda ljud, inte det allra minsta, så när som på deras andedräkt, ja, i den stillhet som rådde, var det som om de hörde snön som föll på deras ögonhår."

Men barnen trampar vidare och Konrad försäkrar gång på gång sin lillasyster att han nog kommer att hitta trots att det blir mer och mer uppenbart att de är vilse. Till sist finns bara uppför eller nedför som vägledning för en gissning om var de kan tänkas befinna sig. Underlaget förändras och blir allt slipprigare och isigare när de irrar sig in i en glaciär. Isblock tornar upp sig framför dem, djupa diken och branta klippväggar släcker varje förhoppning om en utsikt ner mot dalen och bebyggelsen. Och när det det äntligen upphör att snöa har mörkret fallit, dock utan att stjärnhimlen är dem till någon hjälp och nytta.

Konrad inser att de måste vaka ut julnatten inne i den klippgrottta de funnit, där snön inte når dem och där Konrad tappert försöker hålla sin lillasyster vaken. De vet att somnar de, som en gång den gamle jägaren Eschen, så förvandlas de till isstoder och vaknar inte mer.

Berättelsen saknar alltså inte dramatik, även om naturskildringen på sätt och vis tar över och blir den stora behållningen. Upplösningen är lika vacker som lycklig. Konrad får syn på en liten och mycket avlägsen hoppande låga som dyker upp och försvinner och dyker upp igen. Det visar sig vara byns röda flagga. Snart hörs också mycket svagt en långt utdragen ton från ett vallhorn. "Hela berget är fullt med fok". Även grannortens män är ute och letar.

Byfolket avlossar mörsare och ger röksignaler till dem som fortfarande är på berget om att barnen nu är återfunna. Alla tackar Gud för att det inte börjat blåsa, och det hela slutar i en slags förbrödring mellan grannorten och den lilla byn; barnen betraktas inte längre som "utombys" och modern blir fullt inlemmad i bygemenskapen. På värdshuset kommer historien att berättas i långliga tider.

Så är historien i koncentrat. En idyllisk skildring av en traditionsbunden glesbygdstillvaro, javisst. Biedermeiermentalitet, kanske det. Patriarkalism, förvisso. Det enkla livets och den naiva fromhetens idealisering, utan tvekan. Men framför allt en levande, på en och samma gång poetisk och sakriktig skildring av alpvädrets oberäknelighet, av snövinterns faror och isande skönhet, av människa och natur i samspel.

Ännu en sak. Stifter visste naturligtvis vad han gjorde när han valde julaftonen som tidpunkt för dramat. I likhet med våra egna författare, säg en Selma Lagerlöf eller en Viktor Rydberg, visste han att ingen högtid bär på mer av nostalgiskt sentiment än just julen. Alla har minnen från barndomens jular. Ingen förblir oberörd av traditionerna, hur man än väljer att förhålla sig till dem.

Övre bilden: Bokomslag till modern tysk upplaga av "Bergkristall"

Mittbilden: Klippstudie. Målning av Adalbert Stifter

Nedre bilden: Illustration av Ludwig Richter i en gammal tysk upplaga av "Bergkristall".

"Bergkristall" finns på svenska tillsammans med två andra av Stifters längre noveller i "Brokiga stenar" , Tidens tyska klassiker, 1949 (översättning av Jane Lundblad)