Har idyllen ett berättigande? Finns den idyll som inte endast är sockrad och sentimentaliserad spekulation? De flesta intellektuella i min generation, och förmodligen över huvud taget, ryggar reflexmässigt tillbaka när någon använder ord som idyll, idyllisk, idylliserande. De tycks intuitivt stå i motsatsställning till en kritisk och realistisk utblick på omvärlden och tillvaron, den som man vill stoltsera med. Så frågan är om idyllen endast hör samman med en tillrättalagd och förljugen verklighetsbeskrivning eller inte.
På nätet finner jag ett försök till definition:
idyll
- kort dikt som beskriver det lantliga livet
- (överfört) kort dikt som beskriver en problemfri värld
- (överfört) plats, scen eller tavla, vars miljö är fridfull, problemfri och harmonisk
Av detta kan man sluta sig till att det hela kanske inte är alldeles enkelt, att det kan handla om ett ärligt sätt att återge delar av verkligheten och att företrädesvis göra det i lyriska ordalag. Den första definitionen pekar på ett ämne i den äldre litteraturen, där exempelvis Vergilius´ herdediktning varit förebild. Den andra och tredje definitionen pekar ut en väsentlig egenskap hos dikten, nämligen valet av harmoniska miljöer där problemen utelämnats. Eller stopp ett tag - mot den omformuleringen torde man kunna invända att det inte nödvändigtvis handlar om att bortse från problemen utan att beskriva miljöer och tillstånd som är harmoniska, problemfria.
Och det är väl här det börjar brännas för det moderna, kritiskt fostrade förnuftet. Finns det problemfria miljöer? Flertalet av oss skulle nog omedelbart tänka att det är en fråga om vad man väljer att ta fasta på i den till synes harmoniska miljön. Flertalet moderna poeter skulle lockas av utmaningen att spräcka idyllen, få den att krackelera och visa sina dolda sidor. Varefter verklighets-beskrivningen med ens skulle framstå som verklighetsförfalskning eller verklighetsflykt.
Nu finns det förstås många som vill försvara behovet av verklighetsflykt. Att se till den ljusa sidan kan i vissa lägen ses som lovligt, åtminstone om man inte konsekvent förnekar skuggsidorna. Julfirandet som idylliskt välbefinnande må möjligen tillåtas den som inte skyggar för att också delta i debatten om de bostadslösa. Så kunde man resonera, ungefär som prästerna inte sällan gör i sina julbetraktelser.
I den moderna poesin, eller litteraturen i stort, är en lycklig upplösning av en konfliktfylld situation, för att nu inte tala om den konfliktfria idyllen, närmast en omöjlighet. Om inte en omöjlighet så åtminstone en sällsynthet. Det lyckliga tillståndet frestar inte, annat än som undantag i en i övrigt problemfylld tillvaro.
Men kanske finns det också en poetisk framställning av världens härlighet som inom sig rymmer en visserligen aldrig uttalad men likväl ruvande medvetenhet om alltings förgänglighet, den annalkande faran, lurande intighet? Jo, det gör det naturligtvis, och den kan i rätt språklig gestaltning kanske vara väl så giltig som den sotsvartaste realism?
Återstår att ge exempel. Fortsättning följer.
Bild ovan: Idyll. Lord Leighton.
Bild nedan: Idyll. Francis Picabia.
7 kommentarer:
När jag var redaktör för Artes gjorde vi ett nummer med temat idyllen. Det diskuterades ur ett samtida såväl som historiskt perspektiv. Lästips, om du vill gå vidare i saken.
Tore Wretö: Den svåra konsten att fånga det enkla livets lycka
Knud Sørensen: Dikter
Per Strömber:g Designade dagdrömmar
Lars-Inge Nilsson: Bä bä vita lamm: Eller: Vad är pastoralt i Pastoralsymfonin?
Thomas Ek: Et in Arcadia ego: Om dödens närvaro i idyllen med utgångspunkt i Hans Ruins Rummet med de fyra fönstren
Jonas Ellerström: På gårdagens kullar: Idyll och pastoral i den progressiva rocken
Claes Caldenby: Är inte idyllen nästan all right?
Anna Brodow: Gyllene tider: En kulturpolitisk idyll
Pontus Kyander: Att flyta och att falla: Om Linda Orloffs fotografi
Anders Mortensen: Trevnadens provokation
Gertrud Sandqvist: Ömsesidighet: Om Matts Leiderstams konst
Jana Witthed: Kristallandets skeppsbrutna
Fredrik Nyberg: Fyra tragedier
Academia
Bilder av: Matts Leiderstam, Linda Orloff, Peter Land & Torbjørn Rødland
Här är inledningen:
Idyll? Idag? I konsten? Finns det inte något självmotsägande i den tanken? Är inte det idylliska någonting vi instinktivt förknippar med det förflutna? Eller åtminstone förpassar till den politiska utopins eller populärkulturens behagliga men förrädiska förenklingar?
I en tid när konsten har raserat alla murar och fritt passerar alla gränser kanske idyllen är vårt enda kvarvarande tabu. Konstens fält har nyanserats så pass att det förmår täcka upp i stort sett varenda mänsklig känsla. Men hur är det med trevnaden, välbefinnandet, ja, lyckan? Allt är tillåtet - utom att må riktigt bra.
Ingenting är svårare att framställa konstnärligt än det idylliska. Hur åstadkommer man, utan att det blir mjäkigt eller artificiellt, det stora välbefinnandet? Det som borde vara det enklaste har blivit det svåraste.
I det här numret av Artes kikar vi på idyllen som genom ett kalejdoskop. Varje nytt perspektiv skapar ett nytt mönster, men någon slutgiltig bild uppstår aldrig. Det slutgiltiga är nämligen konstens dödsfiende.
Tore Wretö, som med sin utsökta bok om den västerländska idyllens historia, Det förklarade ögonblicket från 1977, nog får betraktas som landets ledande expert på idyllen, inleder med en nyskriven historisk utblick. Därpå störtar vi omedelbart in i något så våghalsigt som en samtida idylldiktning, dansken Knud Sørensens trädgårdsdikter, utgivna förra året.
Så vrider vi på kalejdoskopet och finner »designade dagdrömmar« i Walt Disneys anda, fria reflektioner kring Beethovens Pastoralsymfoni och dödens närvaro i idyllen, »Et in Arcadia ego«, med utgångspunkt i Hans Ruins tveeggade idyller. Vi konfronteras också med idyllen i den förkättrade symfonirocken, och vi förflyttas till ett innerstadstak i Stockholm, där en radhusidyll en aning oväntat är på väg att växa fram. Vi möter det idylliska pensionärsboendet i ett egenartat konstprojekt och de bråddjupa underströmmarna i konstnären Matts Leiderstams skenbara idyller.
Om läsaren därmed har låtit sig lockas in i idyllen får hon sin pastorala känsla omkastad av de avslutande dikterna, Jana Wittheds oroande tjeckiska bilder och Fredrik Nybergs tragiska dissonanser.
Stort tack Anna! Ska med nöje titta på det numret.
Som jag ser det pekar idyllen åt flera håll:
- genren, poemet, men också överfört en mängd andra genrer med ”idylliska inslag” där det idylliska då, som Michael Bachtin i sin studie om idyllens kronotop benämner tidens särskilda förhållande till rummet: livets och livshändelsernas organiska fäste och rotning i en plats – det egnaa landet med alla dess platser, de egna bergen, den egna dalen , de egna fälten, floden och skogen, det egna huset. Det idylliska livet och dess händelser är oskiljbara från en sådan konkret plats i rummet, där fädren levat och där barnen ska leva, skriver Bachtin om denna lilla rumsliga värld som är både begränsad och självtillräcklig.
- idyllen som han skriver finns i många varianter eller typer: pastoralen eller kärleksidyllen, den agrara idyllen, hantverkets arbetsidyll och familjeidyllen. Och säkert finns det fler än dessa.
Bachtin skriver också om idyllens inbyggda begränsningar i övrigt: ett fåtal av livets viktigaste realiteter: kärlek, födelse, död, äktenskap, mat, dryck, människoåldrar, de är de viktigaste realiteterna i det idylliska livet.
Speciellt nämner han inom romanens värld den regionala romanen (jämför begränsningarna som gäller idyllen allmänt, ovan) där idyllen har utvecklats från familje- och arbetsidyll, agraridyll eller hantvberksidyll till den stora romanens form. Speciellt 1700-talet ser en stark uppgång för idyllen i romanform, något som man ju kan tänka sig har ett samband med den uppskruvade förändringstakt som då börjar göra sig gällande i samhället. Poängen för Bachtin är själva den idylliska relationen mellan tiden och rummet, en cyklisk tid, språket, tron, moralen, sedvänjorna är accenturerade och bundna vid en begränsad lokalitet.
Följer man upp detta spår kan man t ex med Wendy Griswolds hjälp lokalisera ett centralt grepp i skildringar av regioner sedda ur ett litterärt perspektiv. De utmålas som en jakt efter en svunnen idyll, skrivna av författare och skribenter som befinner sig i ett geografiskt och/eller symboliskt centrum. De regionala ”pastoralerna” är frapperande ofta mordmysterier. Men man kan också stöta på det idylliserande draget i en beskrivning som den den finske författaren Juha Ruusuvuori ger av det svenskspråkiga landskapet Österbotten i västra Finland, i reseboken Upptäcktsresande bland kustsvenskar (2011). I detta fall handlar det om ett annat ”Finland”. Ett Finland som är snällare, mer välordnat, mindre våldsamt, mindre auktoritärt än det Finland majoritetssamhället representerar. Ett samhälle som över huvud taget är mindre än majoritetssamhället, där också de ”stora” marknadskonglomeraten är mindre än motsvarande i trängsel-Finland. Det är den här grundtanken som genomsyrar Ruusuvuoris nya bok, tanken att Österbotten är annorlunda, men inte alltför annorlunda. Österbotten är en idyll, litenheten garanterar idyllen, det idylliska växer bäst där det ansas rejält.
- Mycket av idyllen återfinns som jag ser det också i tv-deckare, typ Midsomer Murders, även Morse, Lewis, Vera, t o m delar av Nordic Noir, trots de ofta omskakande händelserna i berättelserna. Men poängen är ju att miljön är i sig ”vilande”, stillsam, liten, och att allt igen efter de mordiska eruptionerna återgår till det som kan beskrivas som den idylliska vardagen. Det är ett slags eskapistisk tv som t ex den britiske dramatikern Jed Mercurio kallat ”the drama of reassurance”.
- En idyllens utpost eller kärnrepresentation är den ensamma, ofta avlägsna ön, ötiden, ömedvetenheten, avskild från den övriga världen. Ön blir därmed en utopisk och mytisk ö som svarar mot det den finske folkloristen Seppo Knuuttilas beskrivit som ett idealiserat gårdagsland. Ett slags Arkadien. Det finns, menar han, speciella gårdagar i nuet, i form av en idealiserad gårdag med sina mer eller mindre ursprungliga kulturformer som skuffats åt sidan undan utvecklingens väg, fösts in i reservat och konserverats. Gårdagen har därmed enligt Knuuttila fått sig tilldelad speciella områden och en tidsmässig domän som är lika med det som blivit efter i utvecklingen. ”Kronos sover på sin avlägsna ö”, skriver Knuuttila, ”lyckan bor bortom de nio haven; den förlorade välmågan är gömd som skatter i jorden; idyllen kan man hitta i avlägsna byar och på sådana turistorter som turisterna ännu inte ’förstört’.”
Tack, Sven-Erik för dessa referenser, så rika på tänkvärt innehåll. Särskilt Bachtins tankar om rummet/platsens betydelse, där även tidens gång och "rotningen" i svunna tider ingår, är ett spår som tycks mig högst relevant. Liksom även det regionala och det avlägsna.
Jag återkommer som sagt till ytterligare reflektioner, bland annat i anslutning till Adalbert Stifter, den österrikiske 1800-talsförfattaren som rätt väl stämmer in på flera av de aspekter du nämner.
Einar, jo, visst är det ju så att för mig som folklorist och populärkulturforskare är det här området du tar upp - där också sådana kulturella känslokomplex som nostalgi, exotisering, orientalism m m kan sägas ingå - både centralt som forskningsområde och angeläget på ett mer personligt plan. Därför är det så spännande att se hur elegant du utvecklar flera intressanta temata i detta komplicerade och kulturellt mycket rika fält - tänk bara på alla idylliserande tv-serier, för att inte tala litteraturen och filmen!
Jag tänker mig - och där är Bachtins analys av den idyllens kronotop (ingår i samlingen Det dialogiska ordet, s. 136ff och156f) till stor nytta - att idyllen som en specifik typ av tidsrum framför allt i dag kan betraktas som en narrativ modell eller aspekt som helt enkelt hjälper oss att se hur berättelser konstrueras, eller som Bachtin visar vad gäller kronotopen som allmänt begrepp, att denna utgör en förenande länk mellan världsbild, intrig och genre, men också mellan författaren, läsaren, texten och tolkningen. Idyllens kronotop är kanske den av de Bachtinska kronotoperna som man tydligast kan iaktta i en text eller berättelse, i varje fall den som ligger närmast det folkloristiska, det populära fantiserandet om man så vill.
Ser fram emot fler spännande utläggningar om detta fascinerande ämne!
Skicka en kommentar