Idyll och epigram, till sist

Här följer mitt sista inlägg om idyller, i varje fall för den här gången.

I en kommentar till ett av mina tidigare inlägg var Sven-Erik Klinkmann klok nog att påpeka att Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) nog borde nämnas som en svenskspråkig representant för just poesi av idyllisk karaktär. Och jag svarade att hans namn hade föresvävat mig i sammanhanget, men att han mer var ett namn än någon jag kände genom att ha läst honom.

Då ljög jag förstås, om än inte avsiktligt.

"Idyll och epigram". Var har jag det ifrån? Ordkombinationen har ekat inom mig sedan jag började reflektera över det här ämnet. Var inte det dikter man läste i gymnasiet på den tiden när det begav sig? Jovisst, och det är Runeberg! Honom som jag knappast läst sedan dess, men som verkligen inte bara är ett namn för mig. Vilket jag omedelbart överbevisas om när jag tar fram hans dikter i Svalans Svenska Klassiker.

Bland dessa idyller och epigram finns några av hans mest kända dikter, med strofer som jag antar både svenskar och finländare i min generation har i hyfsat gott minne. Men kanske inte alltid med vetskap om att det är Runeberg som är upphovsmannen.

Runeberg är alltså inte bara Fänrik Stål och episk diktning. Bland kortdikterna  finns ju till exempel en av den svenska/finska romanskonstens finaste verk - "Flickan kom från sin älsklings möte" i Jean Sibelius tonsättning (hör Jussi Björling här). Ung kärlek är för övrigt ett dominerande tema, en kärlek inte mer idyllisk än att den medför hinder som måste övervinnas, eller att den som i den nyss nämnda sången visar sig rymma otrohet. Mödrarna håller hårt i flickorna, men Runeberg ställer sig tveklöst på de senares sida och förser dem med lysande argument. Se här:

Trenne råd gav modern åt sin dotter:
att ej sucka, att ej missnöjd vara
och att icke kyssa någon gosse, -  
Moder, om din dotter icke felar,
icke felar mot det sista rådet,
skall hon fela mot de första båda.

I marginalen i min bok står skrivet med en handstil jag känner igen, men som inte är min egen: Toppen!

Eller ta dikten om den envetne gossen:

Vid en flickas fönster stod en gosse
trenne långa kvällar på varandra
klappade och bad att dock bli insläppt
Första kvällen fick han hot och bannor,
andra kvällen fick han ord och böner,
tredje kvällen fick han fönstret öppnat.

Jo, särskilt sista formuleringen gilla jag skarpt: "fick han fönstret öppnat". Och den fjärde kvällen?

Allra vackrast är dikten "Den enda stunden", som alla säkert känner igen. Den har lockat ett flertal tonsättare - Hugo Alfvén, Ture Rangström, Erik Bergman m fl. (Rangströms version finns i en fin tolkning av Solveig Kringelborn). Och nog kan den passa som nyårsdikt också:

Allena var jag,
han kom allena;
förbi min bana
hans bana ledde,
han dröjde icke,
men tänkte dröja,
han talte icke,
men ögat talte. -
Du obekante,
du välbekante!
En dag försvinner
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden
blev hos mig evigt,
den bittra stunden,
den ljuva stunden.


Alla mina läsare tillönskas ett
Gott Nytt År 2013!


Bilden: Albert Edelfelt, Idyll, 1878.