Kan man förena humor och melankoli, gott humör med insikter om livets meningslöshet? Läser man Lars Gustafsson - och det har jag alltid mer än gärna gjort - så blir svaret positivt, jakande.
I sin nyutkomna roman - "Mannen på den blå cykeln" (Atlantis) - är han tillbaka i sina västmanländska hemtrakter, närmare bestämt år 1953, i en tid då fortfarande malmschaser, rälsbussar och ångbåtar var i trafik och folk cyklade på blå cyklar med ballongdäck av märket Svalan.
Huvudpersonen heter Jan Viktor Friberg och färdas längs vägarna med ett tungt kolli på pakethållaren, ordentligt fastsurrat med läderremmar. Innehållet är en hushållsassistent från Elektrolux som han demonstrerar och försöker få folk i gårdarna att inse värdet av att införskaffa. Han är dock ingen lyckad man, han har stora problem med frun som förklarat honom oduglig och han grunnar mycket på vad för mening det är att fortsätta på detta sätt.
Han cyklar i ett redan "höstskadat landskap" och när det börjar mörkna tänker han sig trots motigheter och motlut hinna med att göra en sista ansträngning innan rälsbussen går från Kolbäck. Det bär sig dock inte bättre än att han vurpar i gruset upp mot en herrgård och gör sig illa i vänstra handleden.
Det som följer är en märklig berättelse om vad som möter honom i denna herrgårds innandömen, där en gammal dam är döende och andra egendomligt undanglidande gestalter kommer och går utan att han får framföra sitt ärende. Han blir sittande i salen där ett par diktsamlingar och ett fotoalbum med gamla bilder ligger framlagda. Han bläddrar och tittar, faller i sömn och vaknar, allteftersom någon dörr plötsligt öppnas och någon kommer in och börjar tilltala honom.
Berättelsen utgår från några sepiafärgade foton som öppnar fantasins dörrar för både berättaren och läsaren. Man förs in i en narrativ värld där den ena historien följer av den andra och det förblir osäkert vad som är dröm och verklighet, vem som drömmer vem och var gränserna för verkligheten egentligen går. Ett välbekant tema som mer än en gång lekfullt rådbråkats i Lars Gustafssons filosofiska författarverkstad. Aningsvis förstås att smärtan i handleden och den rent köttsliga reaktion som en kvinna i ridbyxor kan åstadkomma hos denne Janne Friberg i varje fall får gälla som en sorts förankring i verkligheten.
Den här romanen är mycket bättre än man kanske vid en ytlig läsning tror. Den har något för alla. En skröna för den som gillar sådana. Naturlyriska betraktelser för den som är poetisk lagd. En gnutta filosofisk fantastik för den som är svag för sånt. Personligen är jag svag för alltsammans. Gustafsson har en förmåga att måla scenarier som är konkreta och detaljrika, samtidigt som han uttryckligen understryker osäkerheten i utsagorna genom frågetecken och reservationer. Möjligen är det på ett visst sätt, men säker kan man inte vara. Vilket naturligtvis inte hindrar att olika skruvsorter i all sin konkretion kan få en rent poetisk lyster hos denne diktare.
Och så detta med humorn. Jag gjorde ett snabbt referat av innehållet för G. vid middagsbordet och brast plötsligt i hejdlöst och smittande skratt över vad jag hade läst. Bättre betyg kan väl inte en författare få. Sist jag gjorde något liknande var nog efter läsning av någon av Torgny Lindgrens böcker.
4 kommentarer:
Lars Gustafsson har jag alltid läst med stor behållning. Detta hans senaste alster, som du så fint beskriver, har jag ännu inte läst men ska genast beställa den./leonardo.
Gör det! Allra minst denna gång kommer du att bli besviken.
Hej Einar!
Tack för givande artiklar både om Lars Gustafsson och om kristendomen! När det gäller LG skulle jag vilja fråga om han verkligen menar att livet är meningslöst? Jag förundras över hur människor som finner livet meningslöst alls förmår leva vidare. I stället tycker jag mig se att människor skapar sin egen "mening" efterhand som livet kommer dem till mötes. "Meningen med livet" blir därmed til syvende og sidst livet självt eller annorlunda uttryckt: att älska livet mer än dess mening (från Dostojevskij). Det blir, paradoxalt nog, just djupt meningsfullt.
Och om kristendomen och den moderna ateismen: i en tid när även astronomer och teoretiska fysiker talar om ända upp till elva dimensioner av "verkligheten" ter det sig riskfyllt att säga att enbart agnostikerna har "rationaliteten" på sin sida. Vad är rationellt i en värld med elva dimensioner? Jag erinrar mig t ex den teoretiske fysikern Ulf Danielsson som formulerade sin slutsats sålunda: ”Det finns en omöjlig kunskap!”
Bästa hälsningar
Johan
Tack Johan för dina intressanta kommentarer!
Jag tog det litet kortfattat, det här med livsmeningen. Med min (och kanske även din)kännedom om vad LG i övrigt skrivit så skriver han säkert under på din slutsats att meningen består i vad man själv kan skapa av mening. Det hindrar förstås inte att individer tidvis brottas med meningslöshetskänslor. Jan V Friberg är åtminstone vid berättelsens tidpunkt lite illa ute när det gäller tilltron till sig själv och tillvaron. Vilket dock inte hindrar att det som händer honom (och som ger läsaren så mycket meningsfull och underhållande läsning) förser honom med sådant som du refererar till som den mening som efterhand kommer en till mötes genom livets självt. Men en yttre given mening - den saknas honom.
Vag gäller agnostikernas rationalitet så tänkte jag i linje med Gary Gutting - att om man är ute efter bevis för Guds existens på filosofisk väg så är uppgivenheten den enda rimliga: man kan inte bevisa den, dvs. man kan inte säkert veta någonting om den.
Men jag är personligen inte främmande för att hålla dörren öppen för "omöjlig kunskap", om någon vill förmedla en sådan på ett, ska vi säga "trovärdigt" sätt.
Skicka en kommentar