Muséer förknippar man ju som regel med konstföremål eller historiska och naturvetenskapliga ändamål där fakta tillsammans med föremål ska förmedla kunskaper om väsentliga delar av vår historia. Men så finns det också ett och annat museum som avviker från det förväntade. Som till exempel det "Museum för brustna relationer" som finns i Zagreb och som Bodil Zalesky berättar om på sin blogg.
Vilken lysande originell idé är inte detta i en tid då stora delar av befolkningen har erfarenheter av förhållanden som spruckit, förpassats till det förflutna och blivit "museala". På något plan begriper strängt taget alla vad en brusten relation är. Muséet, som tydligen prisbelönats, bygger på idén om allmänhetens bidrag med föremål som erinrar om en relation i det förgångna. Se vidare för några exempel här. Som Bodil säger är givetvis inte allt gripande eller överraskande, men säkert är muséet väl värt ett besök om man har Zagreb som resmål.
Jag kom att tänka på en bild som passande i sammanhanget. För en tid sedan presenterade jag (här) den ungerske målaren István Farkas och hans märkliga målning "Dåren i Syrakusa". En annan målning av honom som jag bara sett reproducerad på nätet är den som bär titeln "Någonting hände?" Rent koloristiskt är den ännu mer representativ för Farkas´ färgstarka måleri. Ett runt bord med vita krysantemer i en vas. Två figurer, en man och en kvinna, är separerade av vasen och bortvända från varandra. Någonting har hänt och frågan är hur denna situation kommer att avlöpa.
4 kommentarer:
Brustna relationer behöver ju inte nödvändigtvis ha varit romantiska och/eller sexuella. Kan t o m gälla relationer mellan människor och saker, för att inte tala om vänner eller släktingar som blivit osams. Ett museum över brustenhet som ett socialt fenomen alltså. Lite som Ridley med sitt museum över allt som är udda och konstigt.
Nej, jag tänkte precis detsamma. I alla relationer där det funnits ett emotionellt band torde det finnas föremål som förknippats med personen och som väcker upp känslor från det förflutna.
Och även om brustenheten innebär att man tänker i imperfekt - eller preteritum, som det väl heter nuförtiden - så kan ju personerna mycket väl fortfarande existera i nutid, inte minst när det gäller släktingar och före detta vänner.
Jag kom även nu att tänka på Antonio Tabucchis fina bok "Det är snart för sent", som är en samling kärleksbrev skrivna till tidigare bekantskaper. "Och är det inte kärlek, så är det i alla fall något som liknar en plågsam tillgivenhet", säger han i baksidestexten om dessa brevskrivares belägenhet.
Ridleys museum känner jag dock inte till. Var finns det?
Ja, Ripleys museum (beklagar felskrivningen!) för kuriositeter finns väl på olika håll i världen, handlar om ett franchise. Ett av museerna finns i Köpenhamn. Ripley var en excentrisk amerikan som var besatt av det udda och exotiska. Något av en amatörantropolog, kunde man väl säga. Hans utställningar med udda ting, märkliga djur m m var en sensation i mellankrigstidens USA. I somras när vi besökte museet i Köpenhamn noterade vi att platsen mest besöktes av äldre människor, de yngre lyste med sin frånvaro. Antar att detta inte är tillräckligt häftigt för dem. Men för den som är intresserad av kulturhistoria är museet högintressant, berättar ju mycket om vårt sätt att sortera och förstå det som är vanligt och mindre vanligt.
Ok, tack för upplysningen! Har aldrig hört talas om denne Ripley förut.
Skicka en kommentar