Varje gång med Johann Sebastian Bach (1685-1750) förundras man. Det är som med Mozart och Beethoven, men ibland något ännu mer. Att en afton smyga in i kyrkan, sätta sig i en bänk längst bak och lyssna till improviserat orgelspel, häpna och hänföras, och sedan känna sig tvungen att vända sig till bänkgrannen och utbrista: "Det måste vara djävulen eller själve Bach". Jo, det vore nåt!
Det där lär ju ha hänt, fast tyvärr inte mig. Jag lever bortåt tre hundra år för sent och får nöja mig med samtida interpreters tolkningar av geniets många storverk. Och jag tänker inte minst på klavermusiken.
Klaver kunde betyda spinett, cembalo eller klavikord på Bachs tid; pianot kom ju till världen först i slutet av hans liv. Jag har ingenting emot cembalo, tvärtom, men jag lyssnar lika gärna till barockens klavermusik när den utförs på våra moderna instrument. Inte sällan framgår den suveräna polyfonin ännu tydligare då.
Bach var en gudfruktig man som inte komponerade enbart för kyrkan. Det fanns i Leipzig en ensemble - Collegium Musicum, grundad av Georg Philipp Telemann - som spelade på Kaffeehaus Zimmermann om fredagarna. Bach med söner komponerade för och musicerade tillsammans med denna ensemble, och det som kaffedrickarna fick höra var inte bara kaffekantaten utan även de fem klaverkonserterna, BWV 1052-1056, och givetvis mycket annat.
I fjol kom en inspelning av dessa klaverkonserter med den utmärkta Gewandhausorchestern från Leipzig under deras nuvarande chefdirigent Riccardo Chailly, och med den iranske Bach-pianisten Ramin Bahrami vid flygeln. Det är ren fröjd att lyssna till deras musicerande, med eller utan kaffe, med eller utan höstsol utanför fönstret om eftermiddagarna.
Det är friskt och luftigt i orkestern och ett lätt och distinkt, nästan helt pedalfritt spel från Bahrami. Även om dessa konserter kanske inte hör till Bach allra främsta prestationer framstår han även här i sin gudabenådade glans i både lustiger dans och dröjande lyrik. Jag har plockat fram en inspelning med cembalo också, och den får mig i sin tur att minnas en gammal LP med cembalisten Gustav Leonardt, han som en gång i världen invigde mig i denna musik. Jag vill ingalunda vara dessa äldre inspelningar förutan. Ändå är det nog den här senaste skivan jag kommer att spela flitigast i fortsättningen.
För övrigt undrar jag bara när jag ska ta mig i kragen och äntligen bege mig till Leipzig. För Gewandhaus, Thomaskirche, kaffe och mer därtill.
Ett par prov på Chailly/Bahrami och Gewandhausorchestern från Leipzig finns på Spotify här och här.
Bilden ovan: Katharinerstrasse, Leipzig. Kaffeehaus Zimmermann låg i huset i mitten med lägre tak. Etsning av Johann Georg Schreiber, 1712.
7 kommentarer:
Bäste Einar,
Tack för att du berikar mitt liv med din gedigna kunskap om klassisk musik! Är dina gamla LP möjligtvis till salu eller har du redan gjort dig av med dem? Om du är intresserad av att sälja eller byta dem (jag har 200 cd med jazz och klassiskt) får du gärna skicka ett mail till frogren snabel-a gmail punkt com.
Vänliga hälsningar,
Joakim F.
"Det måste vara djävulen eller själve Bach". En obetalbar kommentar! Är imponerad av din beläsenhet i den klassiska musikhistorien och glad över att du vill delge den till oss bloggläsare.
Jag brukar då och då vid mina besök i Göteborg besöka kafé Festival i Nordstan. På måndagseftermiddagarna serveras där som musikaliskt tilltugg pianomusik av den nu 85-årige pianisten Harry Persson, populärt kallad HP. Det är mest populärmusik som serveras men även några klassiska pärlor står på repertoaren. Detta apropå Kaffehaus.
Tack till er båda, Joakim och Leonardo!
Nej, jag har inte gjort mig av med min LP-samling. Det har känts alltför svårt, även om det mesta har förblivit ospelat sen de förpassades till vinden vid senaste flytten för sexton år sedan. Nu är jag glad för att jag behöll dem, eftersom jag nu och då ändå går upp och hämtar ner något exemplar. Jag har också förstått att de blivit alltmer eftertraktade, kanske framför allt jazz-skivorna.
Låter trevligt det där med Harry Persson i Nordstans kafé. Ska försöka lägga det på minnet till nästa gång jag är i Göteborg - en måndag. Han är vad jag förstår en institution i sammnhanget, och det brukar ju innebära att många går dit för att lyssna också. Så det liknar verkligen ett klassiskt gammalt kaffehausmusicerande.
Einar, jag får säga som Buck Barrow (Gene Hackman) i Bonnie & Clyde (är ju egentligen inte han, utan en icke namngiven, äldre kvinna som fäller yttrandet), "Son, whatever you do, don't sell that cow!.
Nej, Sven-Erik, jag behåller den och mjölkar den själv efter behov! :)
Ja, Leipzig kan jag verkligen rekommendera! Där finns allt man behöver: god mat, riktigt fin Kaffeehaus-kultur, och musik, musik, musik... Och senast jag var där tog jag faktiskt med mig en väninna som jag hade lärt känna via blogg-världen. :-)
Hjärtligt
Keri
Tack Keri! - Både för påminnelsen om Leipzig genom din reseberättelse för några år sedan, och för initiativet att ses på hundpromenad i Uppsala häromsistens.
Skicka en kommentar