Berättelser om brott och skuld

Jag försöker ta mig igenom James Joyces mastodontverk "Ulysses" i den nya översättningen. Det är ett företag som inte kan slutföras så där i ett huj, så emellanåt tjyvläser jag annat också. Senast ett par  prosaböcker av tysken Ferdinand von Schirach. Han är förutom författare även advokat, och det sägs att det är autentiska fall från hans yrkesliv han använt sig av i "Brott" och "Skuld"  (Bonniers, 2011), som är de båda böckernas titlar.

Dessa fallbeskrivningar bör ses som noveller, inte bara för att berättelserna är korta utan även för att de är så sinnrikt uppbyggda och stilistiskt koncentrerade. Det är texter som strukits ned till ett minimum och belyser omständigheterna kring ett livsavgörande drama. Det rättsliga efterspelet framstår oftast som en bisak i sammanhanget; man får klart för sig att det som ligger till grund för ett domslut inte alltid innefattar den livshistoria som en inkännande advokat ibland får sig förmedlad. Med andra ord ger dessa böcker högst varierande inblickar både i det sociala livets mest fördodla kamrar och i den juridiska praktikens upplysta rättssalar, två spår som korsar varandra när brott uppdagas.

Det är inte fråga om spänningslitteratur i vanlig mening, men är minst lika engagerande som kriminalromaner i allmänhet. Det tror jag mig kunna påstå, trots att jag sällan läser "deckare". Och det gläder mig att böcker som dessa kunnat ta sig in på bästsäljarlistan i författarens hemland.

von Shirach väjer inte för det våld som hör till saken men som aldrig får bli huvudsaken. Brutaliteten följer av ämnet, och även om han inte endast skildrar dess fysiska sida, hör också den till bilden och därmed till det omsorgsfulla valet av realistiska detaljer som ska skänka autenticitet åt de i övrigt starkt komprimerade livshistorierna. Berättandet sker också originellt nog utan inblandning från advokaten/berättarens privatliv. Det är förövarnas och offrens olycksaliga belägenhet som fokuseras, inte domstolstjänarnas själsliv.

Mord kan som bekant begås av många skäl, i ena fallet av snöd ekonomisk vinning, i det andra av barmhärtighet, i det tredje på grund av grav psykopatologi, etc. De olika förbrytelserna är resultat av mycket skiftande livshändelser och motiv, men tecknas aldrig utifrån enligt någon enkel, deterministisk förklaringsmodell. Och som det sägs i den kanske mest berörande novellen med titeln "Etiopiern": "Ett bankrån är inte alltid bara ett bankrån".

Variationen är som sagt stor. De flesta berättelserna är åtminstone på ytan vardagsnära, även  när de skildrar vad som visar sig vara extrem psykopatologisk problematik av sällsynt art, typ kannibalism. I andra bär språket iväg i enlighet med den accelererande psykos som det beskrivna fallet dukar under för. Jag fäste mig särskilt vid "Taggen", en skildring av ensamhet och oseddhet hos en museivakt, vars registreringskort försvinner och som av ren oföretagsamhet blir kvar år efter år i samma glest besökta sal. Efter ett oändligt antal meningslösa beräkningar av salens dimensioner hakar han upp sig på en staty i salens mitt - "Pojken med taggen i foten" - och blir monomant upptagen av denna osynliga men ytterst plågsamma tagg, vilken till sist kommer att ockupera hans hjärna och hela hans tillvaro. Jag ska inte här avslöja brotten han gör sig skyldig till, bara säga att författaren gör berättelsen till något mycket mer än en sakframställning. Man skulle kunna säga att poängen med litteratur blir synlig.

Boken om "Skuld" är på sätt och vis ännu vassare. Kanske upplevde jag den så för att det känns ännu angelägnare med en belysning av skuldbegreppets skiftande innehåll. Skuld är inte bara en fråga om en misstänkt skyldig, inte heller bara någonting som följer av en brottslig gärning. Ibland kan den ju till och med föregå dådet som en bidragande orsak. Skuldens storlek bedöms också i förhållande till motiv och förmildrande omständigheter, i den mån de kan klarläggas. Och som vi vet är det inte alltid möjligt för en domstol att komma åt den eller de som är skyldiga. I dessa tider av Thomas Quick-debatt vet vi också att domstolarna inte alltid dömer rätt. Allt detta och mer därtill finns exemplifierat hos von Schirach.

Det finns ingen anledning att betvivla verklighetsbakgrunden. Ändå är det viktigt att inse att detta inte är journalistik utan novellistik. Berättelsernas sanning är inte avhängig korrekta fakta kring det enskilda fallet, den är endast beroende av deras trovärdighet. von Schirach fiktionaliserar verkligheten och slipar fram facetter av brott och skuld som var för sig och tillsammans skapar trovärdigheten, det estetiska raffinemanget till trots. Eller varför skriver jag "till trots"? Vid läsningen påminns jag om det gamla talesättet att verkligheten överträffar dikten och att det är just det en begåvad författare kan erinra oss om. Historierna må ibland te sig smått fantastiska, vilket dock inte diktaren kan hållas ansvarig för. Ansvaret gäller endast att så effektivt som möjligt skildra tillvarons komplexa mångfald.

Det finns en fascination inför berättelser om brott som nog är lika ofrånkomlig som den är mänsklig. Desto viktigare att de har en kvalitet som når utöver rå sensationalism eller kittlande underhållning. De här novellerna har definitivt kvaliteter långt utöver dessa grundläggande krav.