Jag går i skogen, en skog jag aldrig gått i förr. Kommer till en plats där två ord genast sätter sig rakt upp i medvetandet. Det ena är mossbelupen, det andra omgärdad.
I gläntan kliver jag omkring i sly och ormbunkar på det som en gång var vältrampad mark, en boplats där några gamla tegelpannor under multnade löv och kvistar krasar till under mina steg. Jag lyfter blicken och ser den gamla stengärsgården, mossbelupen. Välkommen vackra, tvetydiga ord!
Jag följer den låga, delvis raserade muren med blicken och ser hur trädens fallna grenar, mossbelupna, på sina ställen omfamnar den.
Här levde människor och kreatur för längesen, omgärdade - välkommen vackra, tvetydiga ord! - av detta mödosamt uppbyggda hägn. Av huset intet kvar, eller möjligen några få i jorden sjunkna rester. Solen värmer mossan. Hallonen mognar.
Foto: EJ. (Bilderna klickbara!)
6 kommentarer:
Platser som dessa stämmer verkligen till eftertanke om människans villkor på jorden.
[Stämmer i musikalisk mening? Som vore vi instrument.]
Skogsgläntor är helt underbara ställen att upptäcka och gå in i, ett slags naturens arkitektur om man så vill. Din text påminner mig om en tidigare text du skrev om att gå vilse i en skog. Också den mycket läs- och tänkvärd.
Ja, Sven-Erik, skogarna är sinsemellan mycket olika. Den skogen i fjol som jag gick vilse i var en skog utan gläntor och bergknallar och mycket lite av variation i växtlighet. Då lärde jag mig att man inte får överskatta sin förmåga till orientering.
En fin text! :-) Jag hittar ibland gläntor mitt i djupar skogar - utan att hitta rester efter människor. Och så undrar jag: Varför tar inte skogen tillbaka stället? Kanske för att älvorna dansar där... ?
Tack Keri!
Ja, skogspromenader kan ge en mycket att fundera på. Ibland hittar man en förklaring, ibland inte... :)
Skicka en kommentar