Leb wohl!

Bland Gustav Mahlers symfonier har den andra och den nionde för min del alltid framstått som briljanterna bland ädelstenarna. Extasen bortom tid och rum i tvåan ("Bereite dich zu leben!") har i nian ett resignerat motstycke, framför allt i den sista satsens gripande slut, det som kallats ett avsked till livet. Det sångbara fallande motivet, de två tonerna som utgör grundmaterialet i denna symfoni, är ett textlöst leb wohl, eller med Leonard Bernsteins ord "a farewell to the world of action, the urban, the cosmopolitan life - the cocktail party, the marketplace, the raucous careers and careenings of success, of loud, hollow laughter." En del har velat gå längre än så och tolkat det som ett farväl till jordiskt liv i stort, men det tror jag inte på. Mahler var snarare existentialist än domedagsprofet. Bernstein har rätt, även om man givetvis inte får glömma att Mahler innan han kommer till sista satsens slut och den knappt hörbara utandningen också skildrat livets kontrastfyllda sidor, här och var med utnyttjande av musik av det mer vulgära slaget.

På det personliga planet var Mahler vid tiden för den nionde symfonin visserligen hårt prövad av livet genom bland annat äldsta dotterns död och egen hjärtsjukdom. Men att han själv ännu inte tänkte dö vittnar tydligt påbörjandet av den tionde symfonin om. "Das Lied von der Erde", även det ett sent verk, andas också avsked i sista satsens elegiskt borttonande "ewig, ewig, ewig", men där talar texten om jordens blomning i en ny vår och evigt blå fjärran horisonter. Dualismen liv-död är helt enkelt ett genomgående tema för denne den kanske siste store symfonikern.

En ny inspelning, en liveupptagning från ett konsertillfälle i München i december förra året, kom häromdagen med posten och jag har än en gång lyssnat till de välkända tongångarna. Bernhard Haitink väntar jag mig alltid mycket av, ända sen han i mitten på 80-talet gjorde några fenomenala inspelningar av Anton Bruckners symfonier med Concertgebouw-orkestern. Särskilt hans tolkning av Bruckners åttonde symfoni har jag sen dess haft som måttstock för hur den symfonin ska låta.

Tiden går fort. Haitink är redan en bit över åttio, fortfarande still going strong men "mänskligt att döma" (som det försiktigtvis brukar heta) inte med så lång tid kvar på pulten. Här gör han som vanligt ett gott arbete, i detta fall med Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks, och jag hör en välljudande, rask och spänstig tolkning utan överdrifter. Det finns naturligtvis ett flertal goda inspelningar av detta verk, några av dem säkert ännu mer berörande än denna. Men den här är bra nog, och jag gillar särskilt de häftiga riffliknande blåsinsatserna i rondo-burlesk-satsen och den varma brusande stråkklangen i sista satsen.

Mahler fick aldrig själv höra sin nia uppförd. Esa Pekka Salonen har påpekat att dirigenten Mahler alltid var beredd till justeringar av det som kompositören Mahler åstadkom under sommarledighetens komponerande i Dolomiterna. Han ville nå största möjliga klarhet och var alltid beredd att ändra sig i samband med repetitionerna. Detta kunde aldrig ske med nionde symfonin, och Salonen tänker sig att vissa delar av till exempel rondot säkert skulle ha blivit föremål för vissa justeringar. I den komplexa polyfona struktur som det är fråga om låter det inte osannolikt, men jag tror nog att frågan om klarheten mer är en utmaning för Mahlers kolleger på dirigentpulten än ett problem för lyssnaren.

Jag har de senaste dagarna plockat fram mina andra inspelningar av nian också, och särskilt lyssnat till den virtuosa rondo-satsens glansfulla kontrapunktik. Mahler gav en tydlig anvisning om hur den satsen ska spelas: sehr trotzig. Han tjuvade en del från samtida populärmusik, och här dyker även fragment av både Radetzkymarschen och Glada Änkan upp i gycklande former. Men i satsens mittdel, mitt i alla dessa sinnrikt ordnade ljudkollisioner, öppnar sig en glänta av bitterljuv andhämtning av det där slaget som hos Mahler är förknippad med tillbakablickar på en oskuldsfull barndomsvärld. Den lämnas dock som vanligt aldrig helt ifred. Idyllen plockas isär och burlesken drivs på nytt till en kulmen. Det är kraftfull och spännande musik, som också tar med sig ett tema från mittdelen till det avslutande adagiots mäktiga stegringar och småningom sinande flöde.

Jag kan konstatera att skillnaderna vad gäller just rondot mellan å ena sidan Haitink och å den andra Otto Klemperer (Philharmonia Orchestra) och Carlo Maria Giulini (Chicago Symphony Orchestra) - två av mina äldre favoritinspelningar - framför allt gäller tempi. Haitink är i likhet med till exempel Claudio Abbado (Berliner Philharmoniker) och Daniel Barenboim (Staatskapelle Berlin) snabbare i sina inspelningar, som är av färskare datum. Vilket i vissa passager kan vara till men för just klarheten. Även om musikerna i dessa topporkestrar bemästrar snart sagt vilka svårigheter som helst, är virtuositeten inte den enda faktorn för ett övertygande resultat. Jag föredrar i det här fallet de äldre mästarnas mer modesta tempi.

Mahlers sena verk är ingen livströtthetens musik. Visst, livets mörka och absurda sidor har sin givna plats, men de kompletteras med både sarkastiskt trots och vemodig resignation. Den stora konstens närmande till intighet, död och allsköns djävulskap resulterar inte sällan i stegrad livskänsla och öppnar som hos Mahler även de gläntor av ljus och skönhet som också är en del av tillvaron. I grund och botten är Mahlers musik, inklusive nionde symfonin, åtminstone i min öron på så sätt livsbejakande, alla hans tänkbara dödsaningar till trots.

Bereite dich zu leben! Sehr trotzig! Leb wohl!