Det finns utomordentliga jazzvokalister som aldrig når så mycket längre än till den trängre kretsen av jazzälskare. Det är sångare som beundras av kännarna och av sina musikerkolleger betraktas som fullt jämbördiga med den skickligaste instrumentalisten bland dem själva. Men tyvärr - bara i undantagsfall hamnar de på hitlistorna.
En sådan sångerska var Shirley Horn, en annan var Carmen McRae. Båda för övrigt duktiga pianister som inte sällan ackompanjerade sig själva.
I synnerhet Carmen McRae (1920-1994) samlade jag på mig en hel del LP-skivor av en gång när det begav sig. Hennes altröst var djup och lite sträv, kraftfull och övertonsrik. Den vibrerade av musikalitet och tycktes veta det mesta om modulation och fraseringskonst. Jag blev fast från första stund jag hörde henne.
Jag fann häromdagen en av hennes bästa inspelningar utlagd på Youtube. Skivan heter "November girl", och hon sjunger där till Kenny Clarke-Francy Bolands storband, ett europeiskt storband av exceptionell klass med en lysande blandning av musiker från Europa och USA (inklusive många kända). Bandet blev mycket framgångsrikt i skiftet 60-70-tal och några år framöver.
Här finns bland annat "Dear death", en klagosång över en älskad person som dött som får den övergivne att be döden själv om samma öde:
Dear death, please, please don’t keep me from my love
Rude death, so untimely and unwelcome
Open your arms, please open your arms
And lay me by his side.
Det är en sång som närmar sig svärtan i Billie Holidays "Strange fruit". Billie Holiday var McRaes stora inspirationskälla och förebild, och här kan man direkt höra det inflytandet i hennes sätt att frasera. De flesta av sångerna på det här albumet var nya och komponerade av några av bandmedlemmarna. Ett unikt och mycket lyckat samarbete blev det.
För den som både vill se och höra Carmen McRae i en ballad till enbart pianoackompanjemang rekommenderar jag varmt den gamla Cole Porter-låten "Miss Otis regrets she´s unable to lunch today". Tala om musikalisk gestaltning av en lika sorglig som brutal historia! Se och hör här.
8 kommentarer:
Underbara sångerskor! Betty Carter är inte illa hon heller.
Tre sorgliga sånger du nämner där. Jfr denna http://www.youtube.com/watch?v=N_dUuf6eunU
Också 30-talsversionen av Miss Otis Regrets med Ethel Waters är väl värd att kolla upp. Trots - eller kanske delvis också tack vare! - att Waters melodramatiska sångstil i dag känns föråldrad. Se http://www.youtube.com/watch?v=gP2UypjZbMo
Är fascinerad av detta med "föråldrade sångstilar" inom pop och jazz, tänker på namn som Helen Morgan, Adelaide Hall, Ethel Waters, Al Jolson, Rudy Vallee, många fler ... Sen finns det sådana som Al Bowlly som man kan uppleva som både oerhört föråldrad i sin sångstil men också i högsta grad relevant, eller kanske borde man säga tidlös.
Tänker också på den fascinerande svarte black face-artisten Bert Williams. Kolla på http://www.youtube.com/watch?v=S7hpjVUxPi8
Å, Ethel Waters, henne hade jag nästan glömt. Jag stötte på hennes sång som mycket ung när hon var rätt gammal och hade hamnat hos väckelsepredikanten Billy Graham. Psalmen "His eye is on the sparrow" blev hennes paradnummer där (och den finner jag också nu på Youtube).
Onekligen en fin version av "Miss Otis regrets", verkligen! Som hon alltså gjorde som ung, då hennes röst också var mindre "svajig" av det där alltför stora vibratot som många sångare drabbas av när rösten åldras. Det melodramatiska behöll hon dock, och det passade förstås väl in i väckelsemötets sammanhang.
Tack för dina tips, Sven-Erik! Du nämner flera namn som är okända för mig. Ska gärna kolla upp dem! Youtube är en märklig källa att ösa ur.
Skicka en kommentar