Varje ängel är fruktansvärd

Jag har umgåtts med Rainer Maria Rilkes (1875-1926) mästerverk Duinoelegier den sista tiden. En nyöversättning av Camilla Hammarström har i höst utkommit i en mycket vacker utgåva på förlaget Lejd.

Jag beundrar verkligen modet att ge sig i kast med en översättning av detta poetiska verk, ett av 1900-talets allra största. Särskilt som det redan finns på svenska i Erik Lindegrens utmärkta tolkning från 1967 (och där det tyska originalet återges på vänstersidan). Hammarström menar i sin efterskrift att den låter lite ålderdomligt och har därför eftersträvat en modernare - och till dels mera texttrogen - språkdräkt. Till att börja med (och jag dök direkt in i den gåtfulla åttonde elegins nedstigning i det "kreaturliga" medvetandet) kände jag att min skepsis växte mot denna moderniserade trohet. Jag saknade Lindegrens osvikliga rytmkänsla och kunde inte säga att läsningen vann på eller underlättades av en mer "prosaisk" tydning av innehållet. Rilke är ingenstans lättillgänglig i detta verk, hur man än vrider och vänder på formuleringarna. En tätare - och mer rikt belönande - poesi får man emellertid leta efter, så det gäller bara att läsa om och låta texten öppna sig. De enskilda stroferna ger under tiden ett fullt tillräckligt utbyte. Det hela är inte alldeles olikt en senromantisk orkestersats med dess mängd av komplexa och tonartsfrämmande ackord, där det handlar om att urskilja de olika temana i den harmoniska väven.

Med vida ögon ser allt kreaturligt

i öppenheten in. Blott våra ögon

tycks omvänt se och ringa in dess synfält

med fällor hindrande dess fria utblick.

(Lindegren)

Med alla ögon ser kreaturet

det öppna. Bara våra ögon är

som bakvända och helt inställda på att

hindra och inhägna dess fria utblick.

(Hammarström)

Nåväl, efterhand minskade min skepsis mot de nya formuleringarna. När jag slutade jämföra och lät texten tala på egna villkor fann jag stora förtjänster även hos den mer texttrogna varianten. Givetvis följer inte heller Hammarström alltid slaviskt originalet, och när det gäller vissa ordval kan jag tycka att exempelvis "port" inte nödvändigtvis behöver bytas till "dörr". Till sist kände jag mig dock helt tillfreds med Hammarströms nytolkning och rekommenderar den varmt.

Jag känner för övrigt igen detta spänningsfält mellan trohet och poetisk sångbarhet i några andra till svenska översatta dikter som jag läst i höst, nämligen Salvatore Quasimodos. Även av honom finns flera dikter i mer än en tolkning. Dels av den poetiske Anders Österling och dels av den mer prosaiske Arne Lundgren. Ofta har jag då tyckt mig behöva båda; ibland troheten hos den ene och ibland i stället mer av hänsynen till lyriken hos den andre.

Rilkes undersköna strofer formulerar existensens yttersta villkor; ropen, klagan, som rör alltings förgänglighet, och i synnerhets människans. Det betyder inte att dikten andas livsleda, snarare tvärtom. Bilderna kretsar kring ängeln, djuret, de älskande, barnet, den unga och den äldre Klagan, stjärnorna, jorden och tingen... och med svindlande kast mellan högt och lågt, det storslagna och det enkla. Ställd inför ängeln manar oss Rilke dock att prisa världen och tingen, något annat förslår inte. Varför då alls framhärda i denna mänsklighet, frågar han sig i nionde elegin. Inte för lyckan, inte av nyfikenhet, inte heller för "hjärtats daning" -

Utan för att vara här är så stort, och för att
allting här verkar behöva oss, detta dagsländelika, som
angår oss så sällsamt. Oss, de mest svinnande. Allting
en gång, bara en gång. En gång och aldrig mer. Och även vi
en gång. Aldrig mer. Men detta att
en gång ha funnits, om så bara en gång:
ha varit jordisk, oåterkalleligt.
(Hammarström)

Den första elegins inledning är berömd med dess obesvarade rop till en översinnlig verklighet, vars änglaväsen snarast inger skräck och förintelseångest. En av många frågor man ställer sig under läsningen är vad dessa änglar - "själens nästa döda fåglar" - representerar hos Rilke? De döda? Gudaväsen? I vilket fall som helst framstår de som någonting som behövs för vårt medvetandes spegling mot det outsägliga.

Vem av änglars släkte, hörde väl mig om jag
ropade? och även om någon av dem plötsligt
skulle sluta mig till sitt hjärta: förintades jag av denna
starkare närvaro. För det sköna är inget annat
än det förfärandes början, som vi knappt uthärdar,
och vi beundrar det så för att det inte nedlåter
sig att utplåna oss. Varje ängel är fruktansvärd.
(Hammarström)

P.S. The photo above is an art photo made by Christian Harkness, who kindly allowed me to publish it here.