Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 19 december 2010

Mannen utan egenskaper

Sveriges Radio P1 har haft den goda smaken att satsa på Robert Musils vidunderliga roman Mannen utan egenskaper som radioföljetong denna vintriga november-december. Jag har inte haft möjlighet att dagligen, måndag till fredag, följa uppläsningen, men de få avsnitt som jag lyssnat på har påmint mig om ett verk som jag önskar att jag omedelbart på nytt kunde fördjupa mig i. Dessbättre erbjuder den moderna tekniken valfrihet vad gäller lyssnandet. Det är bara att klicka sig in på nätet och låta Anders Ahlbom Rosendals lugna högläsning, med det alldeles kongeniala, lätt ironiska tonfallet, uppsluka ens tillvaro.

Rätt många år har gått sen sist jag läste Musil, och när jag bläddrar i den första delen (det är endast den som nu lästs) av detta hans magnum opus ser jag förstrykningar både här och där. Bara titeln jämte inledningen är ju en mental kittling som det är omöjligt att inte genast reagera på:

"Mannen utan egenskaper/Första delen. Ett slags inledning./1. Varav anmärkningsvärt nog ingenting framgår"

Sedan startar det hela med en meteorologiskt mycket initierad väderleksrapport!

Som Olof Lagercrantz skriver i ett förord är egenskapslösheten endast skenbar. I själva verket porträtterar Musil den moderna människans ofixerade och flytande karaktär, och han gör det inte endast i och genom huvudpersonen utan med hjälp av ett galleri av personer. Här förekommer såväl en finansfurste som en sexmördare, både strikta borgarhustrur och erotiskt lättsinniga varietéartister, och alla speglar de något av det moderna livets moralfrågor och identitetsproblem.

Min avsikt är inte att försöka beskriva denna rika roman ytterligare här och nu, mest bara påminna mig själv om vad jag i stället för bokflodens senaste nytt kanske borde prioritera av gammalt för omläsning.

En författare som Robert Musil, som i sin ironiska/skeptiska grundhållning vacklade mellan - och sökte förena - genomskådande rationalitet och trolös mystik, har nog egentligen mer att säga om den moderna människans predikament än de flesta författare efter honom lyckats med. I varje fall har han gjort det på ett sätt som jag minns som ett av mitt läslivs höjdpunkter.

2 kommentarer:

Lennart Erling sa...

Även för mig är "Mannen utan egenskaper " ett av de där nästan magiska läsminnena. Tanken har snuddat vid omläsning åtskilliga gånger, men inte mer. Kanske om man blir insnöad i vinter?
När jag nu bläddrar i de gediget inbundna volymerna (ibland finns ett samband mellan fysisk och andlig tyngd…) minns jag Lars Gustafssons "Tre kapitel om Robert Musil", i "Stunder vid ett trädgårdbord". Tre korta men innehållsrika kapitel. (Som du naturligtvis läst…)

En helt annan sak, apropå det du skrivit under rubriken "Tänkt". En för mig aktuell tänkare, Roland Barthes, hållning tycks ha varit allt annat än dogmatisk:

"Ty varje gång jag hade sökt mig till ett sådant system [sociologins, semiologins, psykoanalysens] och då känt ett språk stelna och så att säga glida över i reduktion och reprimand, lämnade jag det tyst och stilla och fortsatte mitt sökande någon annanstans: jag började tala på ett annat sätt…"

(Det ljusa rummet: tankar om fotografiet)

Einar J sa...

Lennart!
Tack för din kommentar. Ska genast plocka fram Gustafssons "Stunder vid ett trädgårdsbord" och erinra mig hans kommentar.
Jag läste din kommentar till Barthes och blev mycket inspirerad. Jag hittade faktiskt den bok du skriver om i min hylla, fast på engelska. Den tillhör de ännu olästa, men jag ska ta med den i julläsningen.
Citatets tankegång känner jag den djupaste sympati för.
Av det jag läste av Barthes på 80-talet minns jag bäst "Kärlekens samtal". Också det en liten pärla.