"Ibland är det en ren betoningsfråga det där"

Skådespelaren Martin Ljung gick nyligen bort, 93 år gammal. Jag noterade att tidningarna hade kommentarer på både nyhets- och kultursidor och jag mindes med värme, som jag tror alla i min generation gjorde, de många goda skratt som han var upphov till i barndomen. Uppenbarligen har han nu fått sitt andra stora genombrott hos folk som väl knappast visste vem han var för ett par veckor sedan. Det märks bland annat i Youtube, och det har mycket riktigt cirkulerat uppgifter om att hans namn var det mest googlade i Sverige veckan som gick.

Jag tycker att det är välförtjänt. Jag tillhör också dem som livat upp mitt minne av honom genom just Youtube. Trodde väl inte att hans sketcher skulle ha hållit så väl som de faktiskt gjort. Ja, kanske inte alla, men förvånansvärt många. "Ester", som jag hade i livligt minne, har givetvis åldrats i takt med ökat välstånd och de förändrade resvanor som innebär att få fäder numera packar in hela familjen i bilen och våldgästar sina släktingar utan förvarning.

Men ta sådana höjdpunkter i svensk humorhistoria som "Fingal Olsson" eller "Viking". De kommer att stå sig länge, och jag vet inte vad som finns att sätta upp mot dem i senare svensk komedihistoria. Det handlar om tre saker: en humor som i hög grad bygger på vitsen, en osviklig känsla för tajming/frasering och en unik röstbehandling. Givetvis är mimiken - vilken jag i min barndom inte kunde tillgodogöra mig via radion eller skivinspelningarna - också en ingrediens, men det är betecknande att den inte var avgörande, inte på det sätt som är fallet med exempelvis Gösta Ekman.

"Är det inte Fingal Olsson som sitter därborta?" - "Nej han e död!" - "Men han rör ju på sig?!" Replikskiftet är klassiskt, och ingen modern ståuppare har mig veterligt kommit i närheten av denna nivå av folkhumor och metahumor i sublim förening. Det är ju en helt strålande text, byggd som en musikalisk variationssats. Med små tonfallsförskjutningar och tillägg experimenterar han med det givna temat, vars beståndsdelar bryts ner och kombineras på nytt med ständigt lika överraskande komiska resultat. Texten lär vara signerad Hasse & Tage, vilket förklarar den höga kvaliteten på grundmaterialet.

"Viking" är en femtiotalshistoria som jag nu ser för första gången. Och visst finns här en extra poäng med att se den där enhandsvolten utföras av denne en gång så starke man, som på grund av sin extrema sjuklighet inte längre kan utföra den.

Martin Ljung kommer med all säkerhet att röra på sig även i fortsättningen.