Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 7 oktober 2010

Bortglömda tonsättare VI: Stanchinskys korta liv

Hur många tragiska livsöden har det inte funnits - och finns - bland konstnärer av olika slag i de mest skilda kulturer och sammanhang. Jag tänker på alla talangfulla unga män och kvinnor som dukar under för sin konstitutionella känslighet, ofta i kombination med bistra livsomständigheter, långt innan de får uträtta vad de skulle. Några av dem, som t ex Mozart och Schubert bland tonsättarna, hann trots att de dog unga utföra mästerverk som få av dem som blev dubbelt så gamla förmådde. Men flertalet tidigt döda genier glöms bort, eller lever bara i minnet på experter och i fackböckernas fotnoter.

Ett sådant öde är Alexej Stanchinskys (1888-1914), en rysk tonsättarbegåvning utöver det vanliga som i slutet av sitt korta liv vann stor respekt bland samtida kolleger. Han var en egensinnig solitär som hellre korresponderade med sin kompositionslärare per post än umgicks i Moskvas salonger. Sergei Tanejev, som skulle bli hans lärare, lär ha förundrats men även haft en del kritiska synpunkter på sin elevs alster, dock utan att det alltid ledde till efterrättelse.

Stanchinsky växte upp i en by i det inre av Ryssland. I hemmet fanns ett piano som den ensamme grabben tidigt tog sin tillflykt till. Redan som femåring var han en duktig pianist och vid sex års ålder komponerade han sitt första musikstycke. När föräldrarna började förstå vilket barn de hade tog de honom till pianopedagoger i Moskva, där ryktet om ett underbarn spred sig i musikkretsarna. De återvände dock till sin hemby och den unge Alexej fick sin utbildning i Smolensk, innan han så småningom antogs som elev vid musikkonservatoriet i Moskva.

Så dog fadern och Stanchinsky gick sönder, drabbad av en psykos. Det blev en längre tids vistelse på mentalsjukhus där han i svåra själsplågor rev sönder många av sina kompositioner, vilka anhöriga sedan endast delvis kunde lappa ihop och rädda till eftervärlden. När han 1913 skrevs ut och återvände till Tanejevs undervisning, kunde han i alla fall hålla sin första och enda offentliga konsert i Moskva 1914, några månader före sin död.

Alexej Stanchinsky hittades drunknad vid stranden av en flod i närheten av ägor till en vän till familjen. Ingen vet säkert om han själv valde döden, även om misstanken givetvis är stark med tanke på hans bräckliga hälsa.

Under det sista året i livet hade ryktet om hans snille spritt sig i Moskva, trots att ingenting av hans hand ännu hade publicerats. Tonsättningarna cirkulerade dock i manus. Prokofiev skrev en essä om den originelle tonsättaren som jämte honom själv och den bara några år äldre Skrjabin räknades till avantgardet.

Det lilla som finns kvar av Stanchinsky är förutom ett par kammarmusikverk endast musik för solopiano. Tolv skisser för piano från 1911 är tillsammans med pianosonaterna det man möjligen stöter på, i den mån man över huvud taget upptäcker honom. (De finns faktiskt utlagda på Youtube från en skiva med pianisten Daniel Blumenthal för den som vill lyssna). Dessa skisser är korta klangfulla stycken som ibland kan ge associationer till klockringning mitt i ganska turbulenta händelser. Första gången jag hörde dem väckte de stämningar av det slag som Andrej Tarkovskijs filmer kan försätta en i.

Bland piansonaterna är den i ess-moll tydligt påverkad av Skrjabin, medan sonat nr 2 i G-dur har en tydlig släktskap med Prokofiev, dock ej för den skull något osjälvständigt verk. En fuga ingår, som bara den är ett talande exempel på det som väckte samtidens beundran och förväntningar. Det finns även ett fåtal stycken bevarade från tidiga år - några preludier och framför allt en mycket vacker Nocturne.

Vad världen gick miste om när den 26-årige Stanchinsky gick ner i floden får vi aldrig veta. Han hann inte visa så mycket mer än sin potential för någonting minst lika stort som det som Skrjabin och Prokofiev åstadkom.

2 kommentarer:

Inre exil sa...

Tack för ännu en intressant berättelse, musiken ska jag smaka på, men dessutom tycker jag att du på ett gripande sätt berättar om hans öde. Tack! Thomas

Einar J sa...

Ja, jag blev själv gripen av det ytterst fragmentariska biografiska stoff som man kan hitta på nätet om denne tonsättare. Ibland hoppas man att grundligare efterforskningar skulle kunna fylla ut bilden av den här sortens livsöden och de miljöer som det handlar om. Kanske finns det mer att hämta hos t ex Prokofiev, som ju även var en relativt flitig skribent.
Det är så mycket man skulle vilja fördjupa sig i, så många berikande världar som den väsentliga litteraturen och musiken erbjuder. Det är ju inte minst din egen essäistik ett exempel på.
Så tack själv, Thomas - din kommentar inspirerar mig!