Vi vantrivs i kulturen påstod Sigmund Freud redan i titeln till en liten skrift som i original heter Das Unbehagen in der Kultur. I den utvidgar han sin modell för det mänskliga psykets uppbyggnad och funktion till en hel antropologi i syfte att förstå civilisationens grunder, både dess förutsättning och avspegling i konflikten mellan naturvarelsen människan och den delvis medvetna kulturvarelse som hon samtidigt är. Hennes begär och önskningar kan inte utan vidare tillfredsställas utan måste till stor del kultiveras och kanaliseras i former som sublimerar energin i civiliserade och civilisationsbyggande aktiviteter. Kulturen kommer på så sätt att ses som ett resultat av vår dubbla natur; forskning och poesi, lagar och katedraler, barmhärtighetsgärningar och framställningen av en örtlikör i klosterkällaren, alltsammans är produkter av denna vår människonatur, som också har ett pris, nämligen vår personliga njutning utan inre hämningar och konflikter.
Jag kom att tänka på Freud under läsningen av den österrikiske författaren Thomas Bernhards senast utgivna bok på svenska: Gamla mästare (Tranan, 2010). Bernhard, som dog redan 1989, endast 58 år gammal, avskydde den kultur han själv var en del av, och han stod i ständig konflikt med de etablissemang som han menade representerade förljugenhet och hyckleri, medelmåttighet och inskränkthet.
Bernhard låter i detta sena verk en filosof, Atzbacher, redogöra för vad en gammal änkling, en konst- och musikkännare vid namn Reger, har att säga om den europeiska konsten och kulturen och särskilt den centraleuropeiska och österrikiska. I denne Regers ensamma och inrutade tillvaro ingår att varannan dags förmiddag besöka Konsthistoriska muséet i Wien och där slå sig ner på en bänk i Bordone-salen framför "Vitskäggig man" av Tizian.
Efter några timmar i begrundan framför denne gamle mästares verk avslutas dagen med ett lika rituellt besök på restaurang Ambassador. I övrigt idel ensamhet i bostaden alltsedan hustruns bortgång för många år sedan. Men Atzbacher har nu (sådan är intrigen) mot all förmodan tillkallats redan dagen efter Regers ordinarie besök, för ett meddelande, ett förslag som Reger har att framföra till honom. Innan han ger sig tillkänna står Atzbacher i en angränsande sal och iakttar Reger bakifrån, och det vi läser är en lång monologisk text som återger denne Regers utsagor om allt och alla, sådant som samtidigt får exempliera det elände som vi som kulturvarelser tvingas leva av och med.
Knappast någon skonas i denna uppgörelse, inte ens de storheter inom världskonsten som alla håller för gamla mästare. Inte ens en Mozart är helt befriad från kitschen, även en Tizian kan beslås med ofullkomligheter.
Den vantrivsel som Reger representerar går på djupet, den är närmast existentiell och får sitt gemenliga uttryck i rent misantropiska utgjutelser över den katolsk-österrikiska mentaliteten så som den förmärks i såväl museisamlingarnas konstverk som i dess erbarmliga toaletter och fläckiga borddukar ("de smutsigaste i Europa"). Reger eldar upp sig, gång på gång, och vidgar sina resonemang så att till sist allt framstår som en motbjudande trasa. Omtagningar och variationer på samma tema hör till själva stilen, och jag måste säga att det som vanligt är en helt underbar, musikalisk prosa som Bernhard bjuder på (som bevarats väl i Jan-Erik Bornlids översättning) och som dessutom är förunderligt underhållande i sin energifyllda attack. Jag vet ingen annan författare som så kan skriva en hel bok utan tillstymmelse till styckeindelning utan att lämna läsaren i sticket.
"Kulturhungern hos den civiliserade människan är kolossal, perversiteten i detta faktum är världsomfattande", är en av Regers syrligt genomskådande kommentarer (sidan 162).
Berättelsens slut med det egentliga skälet till att Reger vill träffa Atzbacher, är obetalbart och understryker detta ofrånkomliga beroende av det som Reger gisslar. Det finns trots allt en och annan som han kan stå ut med, till exempel Schopenhauer, Heinrich von Kleist och kanske Goya. Åtminstone ibland, åtminstone beträffande en del av vad de åstadkom. I varje fall om man kan göra sällskap med någon annan i en eller annan förkastelsedom när man väl begrundat vad som egentligen håller måttet och inte.
Så om vi vantrivs i kulturen av flera skäl så erbjuder den samtidigt vår enda möjlighet att kanalisera denna vår vantrivsel. Se där den perfekta "loopen", fångenskapen i det trots allt fascinerande öde som är det grundläggande mänskliga!
10 kommentarer:
Tack. Nog vantrivs jag i "kulturen" som, om den talade sanningen skulle kallas sig "o-kulturen". Vi delar glädjen över TB:s författarskap som jag nu genomläser igen, därför att det är nödvändigt.
Ja, Thomas, jag läste förstås din bloggrecension av just denna bok och ser fram emot ytterligare texter om Bernhard från dig. Är det den självbiografiska serien du läser?
Jag har sedan länge samlat på mig Bernhards verk på svenska men ännu inte läst alla. "Wittgensteins brorson" och "Undergångaren" är ett par tidigare favoriter, men just de fem självbiografiska verken har jag ännu inte läst som helhet. Känner mig lockad att börja med en gång!
Ja Einar, det är den serien jag läser. Men jag saknar första boken och har sökt den i tjugo år. I förra veckan fick jag veta att förlaget - Alba - för mycket länge sedan makulerade hela restupplagan, vilket jag betraktar som en brottslig handling. Jag vet också att Bodil Malmsten länge lobbat hos Bonniers för nyutgåvor men de vägrar, ett för mig obegripligt beslut. Vi får vara tacksamma att Tranan utgivit hans senaste och sista verk. Jag är övertygad om att barndomsserien skulle finna många läsare om den gavs ut på nytt. På ett svenskt antikvariat får man idag betala 475:- för ett enda band!
Glömde säga att Betong är lika bra som Wittgensteins brorson!
Oj, det betyder att jag är rik i dubbel bemärkelse, eftersom jag bland annat äger samtliga dessa fem band!
Det ska också bli mitt nästa läsprojekt, bestämmer jag från och med nu. Trots att jag för närvarande har lite för mycket i jobbet som tar för mycket av min tid...
Men det är å andra sidan nödvändigt för överlevnaden med riktig musik och litteratur. Så jag hoppas kunna läsa dem någorlunda sammanhängande på lediga stunder.
Tack, mina herrar, för ett bra tips inför läshöstens lyckliga stunder!
Jag åker till Berlin imorgon, där jag nu bland annat kommer att skaffa denna bok hos min bokhandlare-kompis.
:-)
Hej Keri!
Då har vi i alla fall med din hjälp kunnat konstatera att det är möjligt att skaffa Bernhards självbiografiska verk på originalspråket. Och mycket underligt vore det väl annars, då Bernhard numera måste räknas till klassikerna, en av de författare som tyvärr inte hann få Nobelpriset.
Keri, du får göra en översättning av första bandet och publicera den underjordiskt!
Einar, vill bara tillägga att avsaknaden av första bandet på något illavarslande sätt skvallrar om bokindustrins tafatta och historielösa handlande. Nu ska det vara "spänning" och "kriminalare" för hela slanten. Vem har tid att bry sig om en död tyskspråkig författare?
Skulle du ramla över första bandet någonstans måste du tänka på mig. Jag är beredd att betala mycket för det!
Nej, det är sorgligt med dagens bokkommers. Inte ens den nu aktuella boken av Bernhard ligger framme i bokhandeln. Och jag kan inte ens begripa det ur kommersiell synpunkt: de böcker som säljer sig själva på namn som Thomas Bodström (hur det nu är möjligt att någon ö.h.t. kan intressera sig för honom som författare eller ens som politiker) och Camilla Läckberg behöver ju folk inte snubbla över det första de gör när de kliver in i en bokhandel.
Javisst, jag håller utkik efter det där första bandet med dig i åtanke. Alldeles omöjligt är det inte att hitta sådanan böcker i en stad som Uppsala, främst kanske i Röda Korsets billiga second hand-lådor med inflödet från oanande dödsbon. Myrorna har jag en känsla av att de numera dräneras centralt på det som antikbokhandlarna kan tänkas vara intresserade av.
Tack Einar, det uppskattar jag verkligen! På nätet finner man just nu bara något enstaka exemplar av andra Bernhard-titlar.
Skicka en kommentar