Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 18 juni 2010

Politikernas musikval


I gårdagens SvD redovisas resultatet av en fråga till partiledarna om vilken musik de vill ha på sin favoritlista. Åtta till tio låtar presenteras från var och en, och det är idel pop, rock och schlager med några enstaka undantag. Det är avslöjande om än inte ett dugg överraskande. Kan man vänta sig att en svensk politiker i dagens Sverige skulle våga vidgå att han eller hon gillar visor eller jazz, opera eller klassiskt i en sådan där enkät? Jag undrar det.

Misstanken att det rätt och slätt är valstrategisk "folklighet" som styrt valet infinner sig lätt. Jag är dock inte alls säker på att det bara är så. Snarare tror jag att det är få om ens någon svensk politiker som behöver brottas med frågan om hur uppriktig man vågar vara på musiksmakens område utan att riskera sin "som folk är mest"-framtoning. Något bildningskomplex behöver ingen svensk partiledare längre känna av. Ingen minister vill profilera sig som kulturintresserad, särskilt inte på musikens område. Bengt Göransson var nog den siste av den sorten. Visserligen hade vi Leif Pagrotsky, men honom minns vi som mininstern som älskade att frottera sig med populärkulturens företrädare. Pop, mode, design gick väl an, ty där finns pluspoäng att hämta. "Finkulturen" ger snarast minuspoäng, antar jag.

En enda "låt" på listorna hör till konstmusikens område. Det är Jan Björklund som står för det valet, och vad tror ni han väljer? "Eine kleine Nachtmusik" av Mozart! Tydligare kan man väl inte demonstrera att man hemskt gärna vill visa bredd och inkludera även den klassiska musiken men tyvärr inte kunde komma på något annat.

Inte ens en personlig eller lite mer annorlunda preferens på populärmusikens område kan man kosta på sig, i varje fall om man ska tro SvD:s kommentator. Han heter Andres Lokko, och har gjort karriär som finsmakare på området. Enligt min mening en högst medioker musikskribent vars omskrutna kvaliteter jag förgäves försökt hitta i de artiklar som han under årens lopp publicerat på stockholmspressens olika kultursidor. Likafullt såg jag nyligen hans samlade verk ligga i bokhandeln i två bibelliknande utgåvor. Gäspa månde gudarna!

Bättre än så här är inte världen. Det kulturbärande skiktet är så tunt att det inte ens duger som fernissa. Det finns varken i politik eller näringsliv, vad jag kan se. Överallt massmarknad och masskultur. Vanlighetens tyranni i högsätet.

Sociologerna får syssla med det där i den mån det är mödan värt. Jag har sedan länge, ja, egentligen under hela mitt liv, vänt mig åt annat håll. En politiker att se upp till, högakta och med spänd förväntan lyssna till är igenting som finns ens i mina drömmars värld.

2 kommentarer:

Inre exil sa...

Det kulturbärande skiktet är så tunt att det inte ens duger som fernissa.

Så sammanfattar du situationen på ett träffsäkert sätt.

På lokalplanet verkar den politiska klassen för byggandet av större arenor och fler varuhus. På riksplanet för en underhållnings- och konsumtionspolitik som ska fylla arenorna och varuhusen.

Ovanpå alltsammans ska vi finna oss i att de mest grundläggande sociala säkerhetssystemen urholkas och förlorar sin mening.

Vad ska du göra i september? Jag vet i alla fall vad jag inte ska göra.

Einar J sa...

Ja, Thomas, jag har följt dina egna samtidskommentarer kring kultur och politik och i långa stycken delar vi uppenbarligen vantrivseln i ett klimat som så monomant är inriktat på kommersialism och konsumism, kvantitet i stället för kvalitet, yta i stället för djup.
Valet i september blir en fråga om vem som ska vinna, inte vilken politik som ska vinna, ty den skiljer sig ju inte på något avgörande sätt mellan blocken. Det tror jag är en följd av att vårt välfärdssamhälle ser ut som det gör, det må sedan vara tider av högkonjuktur eller av ekonomisk kris. Det som irriterar mig mest är att man dramatiserar små skillnader till den grad att det blir direkt lögnaktigt. Politiskt passionerad är jag inte, dvs. de tecken på passion jag ser bland politiskt engagerade upplever jag oftast antingen som teatral eller som bunden till lojaliteter med det förgångna. Det blir ungefär som att hålla på AIK eller Djurgården.
Men jag kommer att lägga min röst i valurnan, som jag brukar, mest för att markera att jag ändå hör till den bästa av icke-utopiska världar, nämligen den där man får göra detta, och där frihet råder att också söka sig till det som är viktigt i livet.