Det fanns en tid för länge sedan när hemmamusicerande hörde till vanligheten, åtminstone i hyggligt bemedlade kretsar. I synnerhet flickorna skulle ägna en del av sin tid åt pianospel och ta lektioner för en pianolärare, vilket långt ifrån alltid stimulerade lusten till fortsatt förkovran men ändå gav en god grund för uppskattning av den klassiska musiken.På den tiden - jag talar nu om ungefär 1830-1930 - fanns det också skäl för tonsättare att komponera musik för solopiano över hela skalan från amatörnivån till den verkligt virtuosa, ämnad för den tidens stora pianolejon. Mycket har förvisso överlevt, men hur mycket mera har inte fallit i total glömska? Chopin, Liszt och Schumann hör till dem som gjorde sig kända som både exekutörer och kompositörer av i första hand pianomusik. Allt av dem - från de små karaktärsstyckena till de stora sonaterna - har genom ständiga nyutgåvor överlevt in i vår tid. Men alla de andra? Förlagen kunde förr räkna med att sälja stora upplagor av salongsstycken för hemmabruk, även av de mindre kända och de många endast dåförtiden kända. Kammarmusik, som det ju så vackert heter, kunde produceras i en omfattning som vi idag bara kan drömma om. Till saken hör att även omslagen till dessa nothäften ofta var mycket vackra.
Men nu finns ju den fantastiska virtuella värld som även läsaren av dessa rader befinner sig i, och som till allt annat visar sig kunna uppväcka musik av längesedan döda och bortglömda kompositörer. Min senaste upptäckt är en sajt som rymmer ett gigantiskt musikbibliotek av nästan borgeska dimensioner. Där har man bland annat scannat och lagt ut en mängd gamla noter utgivna kring förra sekelskiftet, dvs. sådant som numera inte kan uppbringas annat än på sällsynta musikantikvariat. International Music Score Library Project heter sajten, och den finns här och presenteras här.
Jag ska återkomma till några små fynd som jag gjort av för mig både kända och okända tonsättarnamn som är väl värda att uppmärksamma. Den tidsepok jag talar om sammanfaller ju med romantik och senromantik så det är mestadels den arten av musik det blir fråga om. Hör man någonsin numera pianomusik av till exempel Sigismund Stojowski? Josef Hofmann? Vasilij Kalinnikov? Georgy Catoire? Charles-Valentine Alkan? Jo, av den sistnämnde, men nej, knappast av de övriga.
Bilden: Albert Edelfelt: Vid pianot (finns på Göteborgs konstmueseum)
3 kommentarer:
Einar, jag ville önska dig en god midsommar och samtidigt berätta en liten sak.
Jag har, som du vet, njutit av dina bilder och berättelser från Italien. Själv har jag bara varit utanför Rom, en mellanlandning 1983 på väg till Libyen. Så jag har ingen förbindelse med landet.
Men idag läste jag först hos Bodil om hennes italienska resa, och sedan fick jag vykort i kuvert med ett vidunderligt frimärke föreställande Norberto Bobbio. Det var skickat från Sardinien! Så lite italienskt blev det här idag.
God helg. Thomas
Tack för din hälsning, Thomas!
Jag såg också nu Bodils bilder från Florens och blev som vanligt full av längtan dit. Det är den stad i världen som jag återvänder oftast till och som har gett mig så oerhört mycket utbyte.
Nu tycks ju midsommarvädret här hemma bli fint, och det lindrar ju reslusten betydligt.
Jag önskar dig också en skön midsommar - och dessutom tillfällen att besöka Italiens sköna land! (Sardinien har jag för övrigt kvar på listan över ännu obesökta platser)
Einar, nu talar vi i kors, men eftersom jag just såg din kommentar hos mig väljer jag att tacka dig här.
Ervin Rosenberg, en fin man och en förträfflig översättare från hebreiska, franska, italienska och ungerska, påpekade för mig att han översatt två av Bobbios böcker. Den jag berättar om i bloggen är intressant just för att den ser på begreppen vänster och höger med nya ögon.
Italien ja. Nu har jag rest till Lissabon i mer än tjugofem år, så det är kanske så att jag ska förlägga någon av mitt livs sista resor till just Italien. Vi har faktiskt talat om det här hemma.
varm midsommar (det blir det)! Thomas
Skicka en kommentar