Det är lätt att med kamerabildernas hjälp dröja sig kvar på Amalfikusten. Här följer ett sista bildsvep från resan, då framför allt en av alla dessa blommande medelhavsväxter blev en ständig följeslagare under promenader i bergen ovanför Positano och Amalfi. Jag tänker på den lilaröda fleråriga pipörten. Jag ska erkänna att den inte tidigare tillhört den för mig kända floran, så desto roligare att nu lära känna den. Medicinalväxt sedan gammalt lär den vara och tycks klara de magraste och kalkrikaste bland jordar. Det är därför man ser den i bergskrevor överallt, ja, till och med kyrktaken intar den och dekorerar med sina intensivt lysande klasar av små blommor. Ovanstående vy från Ravello torde vara en av de mest fotograferade i hela syditalien. Skälet till att jag ändå vill ha med den här, trots att jag tvangs zooma och offra den vackra pinjens krona, är just pipörtens närvaro på den högra kyrkkupolens kant.
Rosor och oliver, en inte alldeles vanlig kombination kanske. Men oemotståndlig. Under nedstigningen de hundratals trappstegen från Montepertuso till Positano fanns många skäl att stanna till, inte bara för vadernas skull.
Pipörten på närmare håll.
Positano nere i djupet på ena sidan och bergväggen på den andra. Det är förvånande tät skog och annan växtlighet i dessa branta berg.
Bougainvillea förstås, och i bakgrunden den majolikaprydda kupolen till kyrkan i Positano.
En kalla vid stenmuren. En och annan boplats fanns intill trapporna, givetvis med bedårande utsikt men knappast med avundsvärt läge med tanke på förflyttningar.
Citroner av olika slag. Somliga stora och somliga små. Här odlade i stora krukor i klostergården i Hotel Luna Convento, Amalfi, där Ibsen en gång satt och skrev på Et dukkehjem. Och sist men inte minst: fikonen. Varje gång jag träffar på ett fikonträd (detta växte halvvägs ned från Montepertuso med ännu omogna frukter) måste jag stanna till en god stund. Jag vet inte riktigt varför, men jämte citronerna är det nog fikonen som allra mest påminner mig om italienskt medelhav, om den sydligare tillvaro som finns som en aldrig stillad längtan hos nordbon. Dessutom får de mig alltid att tänka på söndagsskolundervisningens Sackeus, en liten man som förmådde skaffa sig en bättre överblick än den som var honom given.
Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)
2 kommentarer:
Einar, jag har läst alla dina poster från resan efterhand, men jag vill gärna förklara varför jag inte kommenterat. Ibland är det helt enkelt så att skönheten i landskap och byggnaden får en att bli mållös. Det är jag, det finns inte något att säga, jag bara njuter av det du visar och berättar. Förresten, det finns en sak att säga: Tack!
Tack Thomas för din vänliga kommentar. Visst är det ett overkligt vackert landskap, och en fin sak är att man kan hålla sig kvar i det genom bilder och erinringar.
Skicka en kommentar