 |
| Foto: Sim Canetty-Clarke |
Den mänskliga rösten, en kör av röster i olika lägen, stämsång i ett skimrande harmoniskt flöde - ja, nog hör detta till det vackraste örat kan höra. Ges ett tillfälle att lyssna till levande sång av en prima vokalensemble bör man se till att inte missa det. Nyligen fanns ett sådant tillfälle i Uppsala domkyrka.
Det var praktiskt taget fullsatt när den londonbaserade kören Tenebrae intonerade ett stycke av Gustav Holst: "The Evening Watch". Sedan följde ett program med idel anglosachsisk körmusik, med tonvikt på verk från 1900- och 2000-tal. Det enda jag var bekant med sen tidigare var Herbert Howells´ sexsatsiga "Requiem", ett underskönt verk som jag talat mig varm för här i bloggen förut. *
Jämte requiet var det som gjorde starkast intryck på mig det som också valts som titel för programmet - "A Prayer for Deliverance" - av den unge amerikanske tonsättaren Joel Thompson (f. 1988). Det är en mäktig komposition som i ett expressivt tonspråk rymmer allt vad en bön om befrielse från det onda kan tänkas rymma, i det här fallet bönerop och vädjanden tonsatta mot bakgrund av Covid-19-pandemin och det rasistiska polisvåldet.
O God, my God...How long?...How long will You hide your face from me?...Look at me and answer me!...Give light to my eyes, O God! Or I will sleep the sleep of death....I will sing praises, O God, when You deliver me. Amen. **
Jag har lyssnat om och om igen till denna konsert i efterhand, vilket är möjligt eftersom den som helhet finns på en nyligen utgiven cd. Kan avlyssnas på Spotify eller Idagio.
Efter ett oplanerat avbrott i bloggandet är jag tillbaka och ska försöka åstadkomma ett inlägg lite nu och då. Nu till en början en återblick:
Ännu en sommar till ända, en av de få som möjligtvis återstår. Personligen är det ju så, "rent mänskligt att döma", som min gamle far, pastorn, brukade säga. Nu är höst i alla bemärkelser, men jag gläds hemligen varje gång jag på hundpromenaden passerar de båda mörka blodlönnara i slutet av Sankt Larsgatan, träd som än så länge tycks opåverkade av årstiden, obenägna att vilja bidra till de växande lövdrivorna i rännstenen.
Vad blev den av, sommaren 2025?
Ingenting stort eller långväga ifrån har jag att berätta. Mest bara om dagar av lantligt lugn med läsning, tankfullhet och avbrott för turer till hallonbuskarna och "what we in Sweden call fika".
Solheta timmar sökte jag bekvämligheten i skuggan under pergolans taktäckta del. Doro kom som vanligt springande, full av iver att väcka min lust till dragkamp och bollkastning. Där ute stunder av avskärmning från bulletinerna från stora världen och de narcissistiska dårarnas maktspråk, deras lögner och inbilskhet, och nu också deras drömmar om evigt eller i varje fall ett dubbelt så långt liv. Dessbättre illusioner; naturligtvis har inte heller Putin, Trump, Xi Jinping och Netanyahu många somrar kvar att spela med.
Vad jag läste där ute i det fria? Bland annat ett loppisfynd som blivit liggande sen i fjol: "Nattens lögner" av sicilianaren Gesualdo Bufalino (Forum, 1990; översatt av Monica Scheer). Omslagstexten talar om en psykologisk thriller, men det är ändå inte det mest betecknande för denna berättelse om fyra upprorsmän som sitter fängslade i en fästning på en klippö. De har samlats natten före deras giljotinering för att delge varandra sina livsöden. Det handlar om sanning och moral i en suggestivt tecknad miljö där kommendanten blandar sig i med en utmaning. En prisbelönt bok jag gärna läser om.
En omläsning av "Mästaren och Margarita" av Michail Bulgakov hörde också till denna sommars lektyr. Jag är mycket förtjust i denna klassiker som lyckas med vad få romaner går i land med, nämligen att vara både roande och seriös, lyrisk och satirisk, realistisk och fantastisk. En märklig trio med svart magi på programmet gästspelar i Moskva och vänder upp och ner på stan, eller åtminstone stans teatervärld med dess litterater och byråktrater.
Det är herr professorn Woland (Satan själv), en tolk och körledare i schackrutig kostym samt Behemot, den talande svarta jättekatten med upprättstående gång. Förutom skildringen av de övernaturliga händelserna i deras spår, vilka medför att åtskilliga av de många figuranterna hamnar på doktor Stravinskijs psykiatriska klinik, ingår också en parallell berättelse om Pontius Pilatus författad av Mästaren, vars kärlekshistoria med Margarita i sin tur utgör ett väsentligt inslag i denna storslagna och mångfacetterade roman.
Inte några konsertbesök under sommarmånaderna men väl framme i september var jag på plats när filharmonikerna hade säsongsöppning med ett mera sällan uppfört ungdomsverk av Gustav Mahler - kantaten "Das klagende Lied" (1880, senare reviderad) - för stor orkester, en mindre "fjärrorkester", blandad kör och sångsolister. Redan i unga år visade Mahler här vad som skulle komma av samma slags tonspråk och samma fascination för existentiell problematik i sagans, mytens och den naivistiska folklorens form. I det här fallet är temat brodermordet, och Mahler broderade själv ut texten på ett befintligt underlag.
Mahlerkännaren Kurt Blaukopf sammanfattar innehållet på ett elegant sätt:
"Denna historia om "den sjungande benknotan" har Mahler i viss mån omgestaltat. En spelman finner en benknota i skogen och snidar om den till en flöjt. När han börjar blåsa sjunger benet självt och anklagar en mördare: kungen som dödat sin egen bror för att vinna brud och krona. Denna klagan överröstar bröllopsjublet. Kungen och drottningen fördöms, gästerna försvinner, ljusen slocknar och slottets murar rasar." (Blaukopf: Gustav Mahler, Gebers, 1972, s 52; till svenska av Kajsa Rootzén).
På väg att avsluta denna text når mig ett överraskande dödsbud. Ännu en av bloggvännerna har hastigt lämnat oss enligt en ovedersäglig annons i DN. För Gabrielle, som tills alldeles nyligen bloggade från sin horisont i det inre av södra Lappland, dit hon drog för några år sen och uppenbarligen fann sig väl tillrätta - för henne blev alltså denna sommar den sista.
Höst och dödsmedvetande, sorg och saknad. Hon hade så mycket mer att ge och borde ha fått några somrar till. I dödsannonsen finns en dikt av henne själv daterad den 5/4 2024:
Foto: EJ
https://secondblogbyme.blogspot.com/search/label/Krasznahorkai
Foto: Olivier Roller
Den dova, ohörda dunsen när fjärilen landar på fönsterrutan.
Det avdukade midsommarbordet i trädgårdens mitt.
Det nattliga uppvaknandet till den melodiska drömmens obrutna legato.
Jag är en ganska ovillig tv-serietittare, trots att strömningstjänsterna numera gör det möjligt att ta del av helheten på en gång, om och när man så vill. Men visst händer det att jag gör ett undantag inom den mycket begränsade ram som basutbudets reklamfria kanaler erbjuder.
Det var i fjol hundra år sedan Franz Kafka dog i tuberkulos endast 40 år gammal. Jag upptäckte för en tid sedan att SVT/Play påpassligt sänt och fortfarande sänder en tysk-österrikisk serie i sex delar som skildrar hans liv och verk i fiktionaliserad form. Eftersom han är en av de där storheterna jag tidigt fastnade för och under ett helt liv återvänt till, gav jag den serien en chans att än en gång väcka mitt kafkaläsande till liv.
Och jag bjöds en fängslande, lågintensiv dramatik, vackert filmad och med utmärkt skådespeleri. Avsnitten fokuserar var sitt tema, med början i relationen till författarkollegan Max Brod, han som räddade merparten av Kafkas författarskap till eftervärlden. Fortsättningsvis handlar det om familjen (med fokus på den gräslige hustyrann som fadern tydligen var), kontorslivet och så förstås de tre betydelsefulla kvinnorna i hans liv: Felice, Milena och Dora.
För det var ju så att inte mycket av det som Kafka skrev publicerades under hans korta levnad. Det var endast ett antal smärre prosastycken och några noveller, bland annat "Förvandlingen" "I straffkolonin" och "Eldaren". Den sistnämnda utgör det inledande kapitlet i den ofullbordade, postumt utgivna romanen "Amerika", av Kafka själv betitlad "Den försvunne". Eftersom det är den av hans romaner jag ägnat minst intresse läser jag den nu och slås av med vilken gåtfull energi som författaren berättar en i sak ganska enkel historia om några förtretligheter i samband med den blott 16-årige emigranten Karl Rossmanns landstigning vid ankomsten till New York.
Karl blir plötsligt varse att han glömt paraplyet och ber en person hålla ett öga på kofferten medan har återvänder ner i båtens förvirrande system av trappor och korridorer för att hämta det, varvid han stöter på eldaren som också förbereder sin debarkering. Innan de båda kan lämna båten fastnar de i dispyter med uniformerade personer - fartygsbefäl, hamnstyrelse och en distingerad herre med bambukäpp - som ställer frågor utifrån sina bemyndigade positioner och funktioner.
Eftersom Karls nyfunne vän befinner sig i konflikt med en annan eldare uppstår problem när hans lön ska utbetalas hos kassören. Den andre har mobiliserat ett antal personer som vittnar till hans förmån, medan Karls vän får svårt att hävda sig. Karl griper då in i diskussionen och tar parti för vännen och råder honom att stå på sig, men situationen ger intryck av att de båda är utlämnade till ett slags godtycke, även så när det helt plötsligt uppdagas att herrn med bambukäppem är en senator och tillika Karls morbror.
Karl blir utan att motsätta sig omhändertagen av sin morbror fast han hellre velat behålla kontakten med eldaren. Så långt "Eldaren", det första kapitlet i "Amerika", som i övrigt är ofullbordad och skildrar Karls kringströvande liv med tillfälliga jobb som hisspojke, fastighetsskötare, passopp hos en tjock operasångerska, kontorist på ett företag som visar sig vara en bordell, m.m. Trots sin ofullständighet är det en mycket läsvärd och underhållande berättelse med för sin upphovsman typiska, på en gång realistiska och fördrömda, episoder.
Tv-seriens porträtt av de tre betydelsefulla kvinnorna i Kafkas liv återspeglar lika mycket, om inte mer, Franz egen karaktär, hans vankelmod och tvivelsjuka i relationerna till både dem och till kontorsarbetet.
Han slets ständigt mellan hågen till litterärt skrivande och tjänstgöringen som juridisk expert i försäkringsbranschen, mellan konstskapande och borgerligt familjeliv. Det ledde till brutna förlovningar i det långa förhållandet till Felice, och om igen till samma neurotiska obeslutsamhet beträffande den okonventionella Milena, som till sist förlorar tålamodet och levererar några sanningens ord om sin hindersamme kavaljer. Slutligen återstod bara sanatorievistelsen med den omhändertagande Dora.
Av tv-serien framgår också att Kafka, trots att hans samtid endast mycket begrämsat kunnat ta del av hans verk, var känd och respekterad av berömda kolleger som Franz Werfel, Hugo von Hofmannsthal och Reiner Maria Rilke. I mötet med Rilke får Kafka klart för sig att den berömde poeten läst allt som publicerats och särskilt imponerats av "Eldaren". Smått förundrad inser Kafka att han är föremål för Rilkes beundran.
Nej, han gjorde det inte lätt för sig, den gode Franz.
Tv-serien finns att se på STV Play här.
Jag har bloggat i ett par decennier snart, först i Aftonbladet och sedan 2009 här under rubriken Rapsodi. Under alla dessa år har jag följt ett antal andra bloggare, av vilka vissa blivit favoriter som jag hållit särskild koll på och även bytt kommentarer med. Som regel har det handlat om personer i eller närmast min egen generation, dvs äldre som vid sidan av ordinarie arbete eller efter pensioneringen känt sig lockade att fritt uttrycka sig i skrift (och bild) om litteratur, musik och konst.
Några har slutat skriva och - vad vet jag - övergått till annan verksamhet eller skriver och publicerar sig på annat sätt. Andra har inte bara lämnat bloggandet utan detta livet; helt enkelt tystnat för att de inte längre finns ibland oss.
Det har nu visat sig att ytterligare en person som jag haft långvarig bloggkontakt med inte längre kommer att höras av. Det kommer inte att publiceras något nytt i den alltid lika intresseväckande bloggen "Den långsamma bloggen" (med det självironiska tillägget "- en trögtänkt långsamläsares anteckningar").
Det blev allt glesare mellan inläggen den sista tiden och Lennart antydde vid något tillfälle i höstas att han drabbats av ohälsa, utan att gå in på närmare detaljer.
Till sist googlade jag hans namn och blev varse att han dog den 12 januari i år.
Så sorgligt, Lennart Erling var ju bara 74 år och hade mycket mer att förmedla av sin läsning av viktig litteratur, klassiker främst, stoiker inte minst.
Jag träffade honom aldrig i verkliga livet, vilket gäller för nästan alla som korsat min väg här på nätet. Ändå tyckte jag att jag lärde känna honom ganska väl bara genom de skriftliga avtryck han lämnade efter sig. Det är trist att han inte längre kan nås med en synpunkt i kommentarsfältet, och inte minst att man själv aldrig mer kan få en kommentar på vad man skrivit från den kloka och belästa person han var.
Nu får han vila i frid från vandringar, vedhuggning och läsande, fast han säkert hellre velat fortsätta med allt detta ännu några år till.
Jag hoppades att Lennart bara hade tagit en ovanligt lång paus i sitt skrivande, men så var det alltså inte. Han har bloggat färdigt, och jag sörjer och saknar den eftertänksamme långsamläsarens tankar här i bloggosfären.
Foto: EJ
Aldrig tidigare har sista biten från Djurgårdsbron till Berwaldhallen varit så tung att gå som i den iskalla vårvinden första lördagen i april. Men jag höll ut, i vinglig armkrok med ohjälpsamme Mr P, tack vare det hägrande målet och löftet om musikalisk katarsis. Mahler-tvåan än en gång live, det är live den ska upplevas, och så lägligt ett par veckor innan stilla veckan då den livande vårvärmen återkom och körsbär, magnolia och ginst blommade för fullt.
Tänkte på Mahler som under begravningen av dirigentkollegan Hans von Bülow berördes så starkt av Klopstocks psalm om uppståndelsen att det blev förlösande för sista satsens utformning. Han fick mod att fullfölja den naiva tillförsikten i "Urlicht", en av visorna ur folkpoesins Des Knaben Wunderhorn, mod att med Klopstocks ord bejaka tron på odödligt liv: "Uppstå, ja uppstå ska du åter".
Den text som sedan följer är Mahlers egen, där han omväxlande låter alten, sopranen och den stora kören sjunga sig fram till en förtröstan om att inte ha levt och lidit förgäves. Efter hjältens alla plågor och existensiella kval låter han sig övertygas: Det som en gång blivit till måste förgå - men för att återuppstå! Smärtorna och döden betvingas och livet kan blomstra på nytt.
Det är när kören lågmält som ur ett stilla vindbrus förmanar oss att sluta darra av dödsfruktan och sedan med full kraft utropar: Bereite dich zu leben! som det drar ihop sig till ett avgörande. Det gigantiska uppbådet av sångare och musiker lämnar domedagen bakom sig för att i ett av musikhistoriens mest extatiska ögonblick brista ut i jubel över att på svävande vingar - "i ett nu!" - bäras hela vägen hem till Gud.
Redan i den föregående satsens "Urlicht" får altsolisten begråta den mänskliga tillvarons nöd och smärta och yppa sin himmelslängtan:
Ja vad ska man säga? Mahler testar barnatron fullt ut och låter önsketänkandet kulminera i en förvissning: Dö ska jag för att leva.
Jag tror för min del att symfonins kärna ligger i körens mäktiga "Bered dig att leva!". Det är en maning som kan vara drabbande och giltig såväl för den troende som för den som tvivlar på livet bortom död och grav, både för den som sätter sitt hopp till Guds eviga nu och den som inte tror på annat än den uppfordran man kan uppfatta i dessa ord till att ta vara på sitt liv, att leva med döden i livet så kreativt och autentiskt man kan.
Det är därför denna exceptionella symfoniska upplevelse leder till endera omedelbara ovationer när väl dirigenten slår av det sista utdragna crescendot, eller till lång tystnad tills man hämtat sig och förmår ge uttryck för något av det som väckts till liv inom en. Jag säger det igen: den här symfonin måste upplevas live och i en tolkning som inte väjer för det extrema.
Den här gången var det Sveriges Radios Symfoniorkester, Johanna Wallroth, sopran, Amery Amereau, alt, och den utomordentligt välljudande kören Orfeó Català som under Daniel Hardings ledning bjöd på denna existentiella musikdramatik. Som alltså går under beteckningen "Uppståndelsesymfonin".
Det var en fin konsert, även om jag varit med om än mer överväldigande Mahlertvåor. Det är mycket som ska till när Mahler satsar allt han har av resurser för att låta oss ana något av en triumferande överjordisk salighet mot bakgrund av all världens domsbasuner, nöd och lidande.
Det är omöjligt att inte beröras, och jag tänker mig Mahler med ett memento till alla som inlåter sig med detta verk: Glöm inte att det handlar om att leva och att dö och möjligheten av att betvinga döden! Ingenting mindre!
Vilket kräver att man följer anvisningen inför sista satsen: Wild herausfahrend!
Återstår för var och en att avgöra hur långt det räcker.
Foto: EJ.
(Gunilla Petersén står för översättningen till svenska av Urlicht).
.jpg)
Det var för några veckor sedan. Jag var åter på plats för en pianoafton i Konserthusets stora sal i Stockholm. Norges främsta bidrag till pianoeliten, Leif Ove Andsnes, spelade Grieg och Chopin plus en norsk kompositör vars namn jag aldrig tidigare noterat. Det var givetvis Chopins 24 preludier som var dragplåstret, för mig liksom för de flesta andra. Griegs pianosonat i e-moll hör man inte så ofta, ett habilt ungdomsverk som inte heller denna gång lämnade några djupare spår i mig.
Det gjorde emellertid nästa programpunkt som började med att Andsnes helt kort presenterade en pianosonat av en annan landsman, nämligen Geirr Tveitt (1908-1981), närmare bestämt hans Sonata Etere, op. 129 (1941) byggd på ett par av folkmusik inspirerade teman från Hardangerdalen, Tveitts hembygd. Folkmusiken var denne originelle tonsättares främsta inspirationskälla och han var i så motto något av en norsk Bartók, som både samlade, arrangerade och skapade konstmusik av Hardangerdalens tonspråkliga arv.
Sonaten - ett verk på dryga halvtimmen - imponerade på mig och fick mig än en gång undra över hur många de kan vara, de där snillena man aldrig kommer att upptäcka.
Tre satser består den av, denna sonat nr 29, den enda som finns kvar efter den stora branden när hemmet och merparten av Tveitts rika produktion gick upp i rök. Av det som finns kvar har dock en del kunnat rekonstrueras, bland annat från inspelningar.
Det är spänningsladdad musik, modernistisk och kärvt melodisk och - som Andsnes antydde - ibland påminnande om rysk musik (t ex Prokofiev), ibland om fransk. Vilket Andsnes sedan visade genom att som extranummer spela dels Claude Debussys Den sjunkna katedralen, "La cathédrale engloutie", ur Préludes för piano, bok nr 1, dels också Allegro ur Rachmaninovs "Études-tableaux" för piano op 33:2. Släktskap i tongångar och komplexitet, jodå, men samtidigt är Tveitts musik sin egen, koncipierad utifrån en solid förankrimg i hembygdens folklore.
I sin livsåskådning - med en förkärlek för förkristen nordisk mytologi - var han en särling med grumliga nationalistiska böjelser, dock tydligen utan att hamna i Knut Hamsuns villfarelser. Tvärtom anslöt han sig till motståndet mot den nazistiska ockupationsmakten.
På Youtube och andra strömningstjänster som Spotify och Idagio kan man ta del av några inspelningar av hans verk. Jag har exmpelvis funnit en av den 29:e pianosonaten där man också löpande kan följa med i noterna (Youtube - här - dock med okänsliga reklambrott för icke prenumeranter; Spotify har en inspelning med Geir Botnen - här). De lättillgängliga, vackert orkestrerade folkvisorna - organiserade i sviter - finns på flera skivbolag, liksom även några pianokonserter, bland annat den stormiga fjärde, op. 130, "Aurora Borealis".
Slutligen vill jag nämna humorn som glimtar fram i folkvisorna, både i titel och innehåll. Se och hör exempelvis pianisten Greg Niemczuk framföra ett stycke betitlat "Hardingöl", en tribut till den hemlagade drycken som landar i ett minst sagt raglande spel med hela högra underarmen på klaviaturen - här. Nog finns väl här också en illa dold hälsning till Maurice Ravel?
Allt detta och mer därtill har jag med stort utbyte ägnat de senaste veckornas lyssningstid åt.
För övrigt är Leif Ove Andsnes för närvarande på turne i USA:s öststater med samma program som i Stockholm.
Foto: Wikipedia
Med fjorton dagars uppskov på grund av sjukdom var Grigory Sokolov traditionsenligt på plats i Stockholm för sitt årliga besök i Konserthuset. Allt var sig likt så förhoppningsvis är det inget allvarligt som drabbat honom.
Vi får väl anta att hans minutiösa kontroll av skicket på den flygel han ska använda sig av också gäller det avgörande fysiska instrument som han själv utgör. Han är sjuttiofyra år fyllda, och vi som hör till samma generation vet att kroppen inte längre i allt är vad den en gång var. Vad gjorde man om man som legendarisk världsartist med skyhöga krav på sig själv kände sig opasslig och fruktade att inte kunna ge sitt allra bästa?
Nog spekulerat om omständigheterna, som jag inte vet mer om än så. Innehållet denna gång bestod av klavermusik av ett stort namn i engelsk renässans samt ett par huvudfigurer i 1800-talsromantikens rika pianolitteratur: Chopin och Schumann. Inga "tunga" verk dock, utan snarare verk för salonger av det intimare slaget.
Att Sokolov ägnar en avdelning åt tidig musik är ingenting ovanligt - tidigare har vi bland annat hört honom i Couperin, Rameau och Purcell. Att han nu lägger William Byrd (1543?-1623) till sin repertoar är bara i sin förväntade ordning.
Byrd använde sig av samtidens melodier och danser som han varierade och utsmyckade med en mängd drillar och annan musikornamentik. Det är lättsant och charmerande, vilket även titlarna ibland understryker. Som i det inledande stycket "John come and kiss me now", vilket enligt programbladet bara är första raden i en vers som i sin helhet på svenska lyder: "John kom och kyss mig nu, John kom och kyss mig nu. John kom och kyss mig då och då. Och gnäll inte mer". Lyssnar man med det örat kan man säkert höra något av den sortens lust och lekfullhet i åtminstone några av styckena. Och Sokolovs distinkta spel med restriktiv användning av pedal ger lyft och luft och porlande klarhet åt Byrds musik på en modern flygel.
Efter paus sju mazurkor av Chopin (op.30 och op. 50). Konstfullt stiliserad dansmusik även detta, som väl bör räknas till den mest exklusiva salongsmusiken. Sokolov spelade dem utan markant egensinne, men som vanligt med stor omsorg om detaljerna. Bland extranumren gav han ytterligare tre av senare tillkomna, op. 68: 2 och 3, där den sirliga förstnämnda i a-moll med sina drillar kunde uppvisa en viss släktskap med Byrd, medan den melankoliska i ciss-moll, op 63:3 slutligen skänkte ett slags avklarnat lugn. Säga vad man vill om Chopin, han kunde fylla en relativt enkel struktur som den för en mazurka med ett rikt mått av nyanserade stämningar.
Av Schumann fick vi höra "Waldszenen", op. 82, vilket inte precis är den Schumann man primärt brukar få lyssna till av pianovirtuoser av Sokolovs kaliber. Nio ganska korta karaktärsstycken av typisk Schumannsk karaktär där väl bara "Vogel als Prophet" är någorlunda känt som enskilt nummer.
Själv är jag rätt förtjust i flera av Schumanns alster av det här slaget, inte minst det mer frekvent förekommande "Kinderszenen", op. 15. Bland skogsscenerna är det tredje och det sista stycket två sådana pärlor som jag ofta återkommit till. "Einsame Blumen" - ett lyckokast trots notbildens bedrägliga enkelhet, och "Abschied" - ett lyriskt avsked som hellre än melankoli rymmer en air av rogivande reflektion efter de blandade upplevelserna av skogspromenaden. Den har ju förutom jaktscener, profetisk fågelsång och vänligt landskap även bjudit på en enslig plats hemsökt av gudvet vad ("Verrufene Stelle").
Extranumren blir numera oftast sex stycken, så även denna gång. Förutom ännu några mazurkor även Preludium i c-moll (ur 24 preludier ) av Chopin, en Chaconne i g-moll av Purcell och som avslutning det andäktigt serena Bach-preludiet (BWV 855a) i h-moll i arr av Siloti.
PS. Sokolov gav efter Stockholmsbesöket tillsammans med en annan pianist en extra konsert i Paris som hommage till den ryske pianisten och antikrigsaktivisten Pavel Kushnir som i somras hungerstrejkade och dog i ett ryskt fängelse. Många andra berömda pianister och musiker har betygat sin aktning för Kushnir (se här), som först efter sin död blivit känd utanför Ryssland och de lokala sammanhang där han var verksam.
Mer finns att läsa - här och här - om denne säregne, högt begåvade musiker och skribent som offrade sitt liv i protest mot det ryska angreppet på Ukraina.
Foto (överst): Nadja Sjöström, Konserthuset
Månaderna går och vi är redan långt inne i den årliga anpassningen till det snöfria novembermörkret. Allhelgonahelgen inledde som vanligt stearinsäsongen. De tända ljusens högtid lyser upp och pånyttföder minnena av de som gått ur tiden - före oss andra som ännu är kvar i den.
Hösten har i alla fall varit mild och inte sällan mitt på dagen solig. Oktober slöt för min del med en upplyftande konsert, men även förstämning efter ännu ett sorgebud. Ännu en av dem som funnits mycket lång tid i mitt liv är död.
Moll? Ja, delvis, bland annat första satsens huvudtema går i moll. Vilket inte förtar huvudintrycket av musiken som i grunden lyckligt livsbejakande. Och ingen tvivlade på att Hadelich själv älskade att frambringa dessa sköna toner ur sitt instrument, en Guarneri del Gesù från 1774, en dyrgrip som han har till låns.
Det kan ej förklaras, det kan blott erfaras, sjöngs det i en andlig visa i min barndom.
Nog är det ett existentielllt drama som öppnar för både himmelsljus och avgrundsmörker, ett psykodrama som man dras in i och som inte upphör förrän de sista takternas hamrande tordön slutligen stupar i brant fallande intervall.
Vi vadar omkring i höstlöven, Doro och jag. Den friska men för årstiden mycket milda vinden sopar trottoarerna så gott den kan men lyckas inte lika bra med det som fallit i lager på fuktigt lager i parkerna. Det mesta av lövträdens bladverk har lämnat grenarna och ett medelålders par på promenad delar nöjet av det knippe utvalda lönnlöv som kvinnan leende håller som en solfjäder i ena handen. En pappa med barnvagn och två små barn rafsar famnen full med löv, kastar dem högt i luften så att de singlar ner över barnen och landar på marken en andra gång. På en parkbänk står en kasse fylld med fallfrukt, ett par, en man och en kvinna, troligen invandrare, går omkring och plockar nyligen landade äpplen.
Ett förtäckt klimatrelaterat hot eller ej - vi kan inte annat än njuta av det milda oktobervädret, av att kylan tycks uppskjuten på obestämd tid. Mörkret faller dock kalenderenligt och höstmörker är det mörkaste som finns. Innan det börjar skymma går vi i den låga eftermiddagssolen som bländar och förblindar och tvingar husse hålla kort koppel som säkerhet mot de hastigt uppdykande vettvilllingarna på elsparkcykel.
Tillbaka inomhus är det snart dags att tända upp några dunkla hörn av rummen. Doro grottar ner sig i soffan hos matte eller i sovrummets fluffiga sängöverkast medan husse söker sig till någon av eftermiddagens stillsamma aktiviteter - läsning, lyssning, skrivande.
Efter att i våras ha kommit av mig läser jag nu - och roas storligen - av Laszlo Krasznahorkais "Herscht 07769" (Norstedts, 2023). Trehundrasjuttiosex sidor text utan punkter eller styckeindelningar (dock komma och andra skiljetecken), det lär väl kallas experimentell prosa men är inte alls så oöverstigligt som det låter. I själva verket är det ett under att en sådan textmassa flyter så obehindrat som den gör (och översättaren Daniel Gustafsson har nog sin berömvärda del i detta).
Det handlar om livet i en liten stad i före detta östtyska Thüringen i vår egen tid av politiska motsättningar och nynazism. Huvudpersonen, Florian Herscht, är en udda figur som gått kurser och förläst sig på modern kvantfysik. Via begrepp som antimateria har han kommit till insikt om att vi står inför en kosmologisk katastrof, hela universums undergång.
Han tar sitt ansvar och skriver ett, ja flera brev till förbundskansler Angela Merkel angående detta. Med sin naturvetenskapliga bakgrund borde hon vara den som förstår allvaret i vad som förestår. Breven besvaras emellertid inte och han motas bort när han reser till Berlin för att personligen framföra sitt ärende.
Florian försörjer sig på klottersanering tillsammans med sin "Boss", en vulgär, nazianstucken typ som "bossar" den godhjärtade, närmast dumsnälle Florian när de åker omkring i en gammal Opel och eliminerar graffiti. Ryktet säger att bossen sprejar på nätterna och sanerar på dagarna. När så Johan Sebastian Bachs grav skändas med klotter händer något med både herre och tjänare i den gamla Opeln - och det är så långt jag hunnit i texten. Det ska bli spännande att följa händelseutvecklingen i och genom det som baksidestexten talar om som Florians enda tröst: Bachs musik.
Min musik till tröst och uppbyggelse de senaste veckorna har främst varit kammarmusik av Brahms. Dels andra och tredje pianokvartetten (som Musikrevyn i SR P2 häromveckan påminde om), dels de båda stråksextetterna.
För övrigt fyller Anton Bruckner 200 i år, och jag har biljetter till fjärde symfonin i Konserthuset nu på lördag (26/10) och åttonde symfonin i Berwaldhallen i november (9/11). Även Bruckner var ju i flera avseenden ett naivt original men samtidigt musikaliskt inget mindre än genial, en skapare av musik för de stora akustiska rummen till Guds och Wagners ära.
När som i dessa sista septemberdagar av mild sensommarvärme parkernas gräsmattor klipps för sista gången och trädens färgstarka löv samtidigt singlar ner mot den ännu saftiga grönskan - då är tid att återvända till musik av Johannes Brahms. Länge har jag förknippat honom med det bästa och vackraste med höstens tid, så när filharmonikerna i Stockholm ger hans första pianokonsert med islänningen Víkingur Ólafsson vid flygeln är jag inte sen att tacka ja.
Det är ett stort och närmast symfoniskt verk som varar i bortåt femtio minuter och där den dramatiska första satsen upptar nästan hälften av den tiden. Det handlar om ett ungdomsverk - Brahms var bara 25 år vid premiären 1859 - som växte fram via en sonat för två pianon som omarbetades och instrumenterades till en symfoni och som slutligen fick formen av en pianokonsert.
Vi som nått mer än mogen ålder känner kanske igen de inledande takterna, som ju användes som spänningalstrande musik i det en gång i televisionens barndom så populära frågesportprogrammet "Tiotusenkronorsfrågan". De båda tävlande som satt i var sin bur fick en betänketid under vilken just denna musik spelades.
Det saknades verkligen inte dramatisk nerv i torsdagskvällens framförande med orkesterns nye chefdirigent Ryan Bancroft på pulten. Brahms - den tyglade passionens mästare - ger här ovanligt fritt utlopp för storvulen romantik i stormande flöden, men ävenså i ömsint lyrism. Var det Clara Schumann han hade i tankarna i andra satsens Adagio?
Kontrasterna är stora och förminskades verkligen inte av Víkingur, som tvärtom tog ut svängarna såväl i de rytmiska förskjutningarna (Brahms gillade synkoper!) som i det lenaste lena tondroppandet. Att orkestern också visade sin ovedersägliga excellens, inte minst i andra satsens stråkbrus på knappt hörbar nivå, bidrog till intrycket av ett inspirerande musikantiskt samarbete.
Som varande Konserthusets artist-in-residence återkommer Víkingur Ólafsson under säsongen i Brahms andra pianokonsert och i en recital med Beethovens tre sista pianosonater. Något att se fram emot.
Foto: Konserthuset. Yanan Li. (Klicka för förstoring!)
