Våren in i försommaren

Maj månad snart förbi, och än en gång blommar det överallt: i träden, i buskarna, i gräset. 

Efter gråkallt väder med hagelblandat regn exploderade växtligheten i majsolen och värmen som kom med den. Markens tusentals maskrosor slog ut som på en given signal. Våren kan bromsa in, tveka, backa med flingor i luften. Men försommaren har alltid lika bråttom framåt. 

Magnolia och körsbär, hägg och syren, apel och kaprifol, rönn och oxel, narcisser och tulpaner, ja nämn vad ni vill och rätt vad det är står hästkastanjerna där och briljerar med sina extravaganta blomklasar.

En kort tid i senare delen av maj och början av juni händer det: allt som syntes dött får liv igen. Jag vill då stanna upp, ta denna dyrbara tid tillvara. Gå med Doro i parkerna och lyssna till den mångstämmiga kören från de bevingade vännerna som blir allt osynligare bakom skymmande lövridåer. De sjunger starkt av lust i fägring stor. Doro är snäll och låter trastarna spankulera ifred i gräset.

Att än en gång få bevittna denna självklarhet, detta mirakel.

Att sedan också få lyssna till filharmonikernas val av vårmusik - Stravinskijs "Våroffer" - blir en påminnelse om att vårbrytningen inte bara är leende majsol och doft av syren, att den även kan medföra torka och kyla, skogsbrand och svämmande floder. Det är våren som brutalt uppbrott och smärtsam övergång, något som enligt myten kräver sitt offerväsen. 

Stravinskij utgick ju från gammalrysk mytologi om en hednisk rit där en ung flicka omringad av gamla vise män dansar sig till döds för att blidka vårguden. Det är en balettmusik som aldrig upphör att fascinera med sin oerhörda rytmiska brio, sin råa styrka och bländande orkestrering. Ett verk från 1913 av en 31-årig Stravinskij som från att ha gjort skandal på premiären sedan blev kanoniserad som upphovet till detta modernismens portalverk, som sådant det oslagbart märkvärdigaste - och populäraste.

Att ett sådant verk lockar en ungdomligare publik än vanligt till Konserthuset är naturligtvis glädjande. Entusiasmen från denna del av publiken var påtaglig i form av busvisslingar och bifallsrop. Filharmonikernas tillträdande chefdirigent, även det en energirik ung man, Ryan Bancroft, 33, dirigerade med kongenial livlighet detta svårdirigerade och svårspelade stycke. 

Foto: EJ.

Petrarca uppläst och tonsatt

Jag lyssnade till SR P2:s sändning från Berwaldhallen med bl a Radiokören i en hyllningskonsert för György Ligeti, som skulle ha fyllt 100 år i år. Det var 1900-talsmusik i övrigt också, och så fanns där en recitatör som bland annat läste en Canzone av Petrarca, närmare bestämt sång nummer 126, i översättning av Göran O Eriksson. 

Det var skådespelaren Etienne Glaser som läste och han gjorde det så oerhört fint att det överträffade kompositörens tonsättning av dikten när den sedan sjöngs av Radiokören på originalspråket, italienska. Därmed inget ont sagt om Lars Johans Werles tonsättning. Tvärtom tyckte jag vid en förnyad lyssning att det var en mycket finstämd tolkning av texten i en klangfull och melodisk modernism med inslag påminnande om den galne renässansmästaren Carlo Gesualdos tonspråk.

Jag tog fram Petrarcas "Kärleksdikter" (Natur och Kultur, 1989) i urval och översättning av Ingvar Björkesson, en guldgruva som utkom för över 30 år sen. Nummer 126 finns tyvärr inte med där. Men på nätet hamnade jag hos Bokbörsen som visade sig ha en liten didaktisk utgåva från femtiotalet som dåvarande Radiotjänst stod till tjänst med, "i första hand avsedd som textunderlag till en serie italienska radioprogram sommaren 1955". Det var ur den som Glaser läste. 

Jag beställde förstås den där lilla boken som visade sig vara ett fynd såtillvida att originaltexten står på varje uppslags vänstersida och att den dessutom är mycket elegant illustrerad av Olle Snismarck. Översättaren har frångått sonettens form till förmån för den fria versens större närhet till textens innehåll. Till varje dikt finns längst bak också en ordlista så att man själv kan överväga ordval i förhållande till originalet. Jag citerar här endast Erikssons översättning - och lyd nu bara poetens uppmaning att "lyssna till de sista sorgsna ord" han sjunger:

Klara och kyliga och lena vatten
där sina vackra lemmar
hon lade, den enda jag vill kalla kvinna;
vänliga gren mot vilken
(jag suckar när jag minns det)
hon lutade sin vackra rygg och midja;
blommor och gräs som täcktes
lätt av hennes klänning
och hennes vackra bröst;
heliga, stilla luft
där kärleken lät två vackra ögon öppna mitt hjärta;

- lyssna nu, ni alla,

till de sista sorgsna ord jag sjunger.

Om det är bestämt så för mig, 

om det är himlens vilja

att kärleksgråt skall sluta mina ögon;

låt då ett vänligt öde

min stackars kropp begrava

hos er, och låt den nakna själen vända hemåt.

Döden blir mindre grym

om jag får ta det hoppet

med på den svåra färden;

ty min trötta själ

kan aldrig i en mera stilla hamn,

en mera fridfull grav

låta mitt plågade kött och ben få vila.

Kanske hon vänder åter

hit, som hon fordom brukat,

en dag igen, den vackra, milda, grymma,

och kanske skall hon söka

förväntansfull och ivrig

här på den plats hon fann mig då, den dagen,

den underbara dagen!

När hon då ser en jordhög

bland stenarna, kanhända

att hon av kärlek suckar

så ljuvt, att när hon torkat sina tårar

med slöjan, själva himlen

beveks av henne att min själ benåda.

Från alla grenar sjönk det

(och sjunker ljuvt i minnet)

ett regn av blommor ner i hennes sköte;

och själv satt hon där stilla,

ödmjuk i all sin ära,

och moln av kärlek täckte henne redan.

En blomma föll på fållen,

en på det ljusa håret -

blankaste guld och pärlor

var hennes hår den dagen -

en lade sig på marken, en på vattnet;

en virvlade i fallet

och tycktes säga: Här härskar kärleken.

Och jag sade gång på gång,

förundrad, fylld av bävan:

Hon måste vara född i paradiset...

- så hade hennes hållning

och ansiktet och rösten

och hennes mjuka skratt sövt mig med glömska

så tungt och djupt, och fört mig

så långt från verkligheten

att suckande jag sade:

Hur kom jag hit, och när? -

och trodde att jag vilade i himlen.

Jag längtar till det gräset

ännu, så starkt att ingen ro jag finner.

Sång, om din skönhet vore som din längtan

kunde du utan fruktan

gå ut ur skogen och dra in bland folket.

Det diskuteras om läsning och läsförmåga håller på att slås ut av lyssnande till uppläsningar av litteratur av olika slag. Själv läser jag hellre än lyssnar, men har likväl haft mycket gott av att som barn även ha fått lyssna till framför allt min fars läsning av bibeltexter om kvällarna i samband med aftonbön. Som vuxen blev jag betagen av Torgny Lindgrens läsning i radio av hans egen "Ormens väg på hälleberget". Men det är få förunnat att så fint kunna läsa sin egen text att ett mervärde uppstår. I Lindgrens fall var det det vältempererade, dialektala tonfallet, men också det att att man förnam varje fras som fix och färdig för deklamation. 

Nej, romaner vill jag bara i undantagsfall lyssna till; de ska läsas med den frihet till över- och tillbakablick som läsning medger. Ett viktigt undantag är poesi, som jag gärna och i högre utsträckning lyssnar till. Då ska det emellertid vara någon som behärskar konsten att läsa högt och med känsla för meningarnas rytm och textens struktur. Och då kan det kan gå som i det här fallet: Jag blev på nytt gripen av en dikt av Petrarca, men fick samtidigt ett obetvingligt behov av att få fatt i texten för egen läsning.

Konserten med Radiokören, Etienne Glaser m fl finns här (men skynda! den är bara tillgänglig till och med i övermorgon den 13 maj!). Glaser läser ovanstående dikt ca 18:00 minuter in i programmet.

Bilderna:

- Boken från Radiotjänst, 1955. Foto: EJ.

- Studie av en kvinnas huvud, teckning av Leonardo da Vinci (Wikipedia)

Yuja Wang i Prokofjevs Toccata i d-moll

Mina damer och herrar!

Låt oss trots kylan i luften glädjas åt solljuset, vårens blomster och Yuja Wang i Prokofjevs "Toccata" i d-moll, op.11S. 

Sina distraherande flashiga outfits till trots lyckas hon få oss att glömma allt utom sitt fantastiska musicerande.

Se, hör och häpna!

Barabbas

Jag har umgåtts med Barabbas de senaste månaderna. Sedan omläsningen i somras av några av Pär Lagerkvists främsta verk har "Barabbas" (1950) fått ligga kvar på nattduksbordet för att jag känt behov av att, så långt möjligt, närmare lära känna denna till namnet och den historiska uppgiften famösa men i stort sett anonyma figur. 

Evangelierna har ju platt intet att förtälja om honom utöver att han dömts och fängslats som upprorsmakare och mördare. Han tycks bara sedd som en i mängden av rövare, en av ödet genom Pontius Pilatus utsedd som kandidat till frigivning på Frälsarens bekostnad. 

Vid firandet av "högtiden" skulle en fånge släppas, så bjöd seden, och den här gången stod valet mellan Jesus och Barabbas. Pilatus tvådde sina händer när "korsfäst! korsfäst!" skallade från folkhopen och riktades mot Jesus, inte mot mördaren. Vill vi veta något om vad som sedan hände honom har vi mig veterligt ingenting bättre än Pär Lagerkvists fiktion att tillgå. Den har levt kvar inom mig med frågor som krävt återgång till textens olika avsnitt där Barabbas komplexa karaktär blir belyst. 

Som allvetande står det klart för författaren att Barabbas på ett avgörande sätt drabbas av amnestin, som ju innebär att han undkommer prygel och korsfästelse, men i stället får leva med gåtan varför just han skulle skonas. Han bevitttnar själv på avstånd korsfästelsen och gravläggningen av sin ersättare, han som sagt sig vara ingen mindre än Messias, Frälsaren, Guds egen son. För Barabbas framstår det som minst sagt egendomligt att denne "bleksiktige rabbin utan hår på bröstet" vore av den betydelsen. Icke desto mindre är Barabbas hädanefter satt under mäktig påverkan från just densamme.

Han tvivlar, men tvingas under resten av sitt liv begrunda den skakande upplevelsen av förmörkelsen över Golgata i den stund Jesus slutligen ger upp andan. Att denne man sedan skulle ha uppstått från de döda tror han inte på; den tomma graven har sin rimligare förklaring i att anhängarna stulit kroppen. Det är så han tänker, Barabbas, och han förstår inte sin dragning till hans lärjungar och deras märkliga budskap: "Älsken varandra". Han känner lockelsen i en tillhörighet, men den gemenskap som manifesteras i de troendes kärleksmåltider skrämmer honom; han vill inte höra ihop, bara vara sig själv.

Lagerkvist tar fasta på utanförskapet hos Barabbas, upprorsmannen som levde i Jerusalems utkanter och efter frigivningen återvänder dit. Kringströvande i gränderna bland enkla hantverkare och månglare kommer han i mer eller mindre slumpmässig kontakt med de Jesustroende, bland annat en rödskäggig man som aldrig namnges men lätt kan identifieras som Petrus. 

Och han förs av en hjälpsam troende yngling till en man som Jesus påstås ha uppväckt från de döda. Men inte heller mötet med Lasarus leder till Barabbas omvändelse. Han ställer dock en allvarlig fråga till Lasarus: "Vad är dödsriket? Hur är det där? - Du som har varit där! Säg hur det är!" Det enda han får till svar är att dödsriket är ett ingenting: "Menar du att jag skulle berätta dig någonting om dödsriket? Det kan jag inte. Dödsriket, det är ingenting. Det finns - men det är ingenting."

Och Lasarus tillägger: "Men för den som har varit där är allting annat inte heller någonting."

Lasarus förvånas över frågan, Barabbas (och läsaren) över svaret. För andra som uppsöker honom vittnar han om sin uppståndelse som en gentjänst åt den Mästare som återgav honom livet. Men ingen hade dittills frågat om till vilket liv. 

Så vad är det egentligen Lasarus säger? Att för den som dött är allt fortfarande dött även om man fysiskt uppstått? Att för den som likt Lasarus erfarit intet återstår bara intighet, tomhet, icke-existens? Att således dödsriket varken är himmel eller helvete? 

Barabbas lämnar Lasarus "med stora steg och huvudet fullt av häftiga tankar". Han avreagerar sig den kvällen i "den tjockas" famn med en iver och våldsamhet som aldrig förr.

Innan vi får veta något om Barabbas vidare öden i främmande länder introduceras även två kvinnor som han efter frigivningen återknyter kontakten med. Dels den nyss nämnda kvinnan som kallas "den tjocka", en bordellmamma som försöker förstå honom och aldrig ger upp hoppet om att vinna hans kärlek. Dels också "den harmynta" - en liten, hänförd kvinna i trasiga kläder som brinner för sin frälsare och inte utan framgång sprider det som anses vara hans irrläror. Hon anmäls till de romerska myndigheterna och döms till döden genom stening. 

Även denna mycket brutala avrättning blir Barabbas vittne till, och han förhåller sig inte denna gång passiv utan sticker kniven i ryggen på den förste som slungar en sten som träffar målet i gropen. De stenkastande människorna som omringar den är upphetsat fokuserade på den stackars kvinnan och märker inte förrän efteråt att en rättrogen skriftlärd ligger död vid gropkanten. 

Framåt natten lär vi känna en annan sida av Barabbas när han återvänder till platsen och i mörkret hämtar upp det svårt sargade liket av den harmynta, en gång hans älskarinna. Han bär henne den natten på sina armar hela vägen till hembyn och graven med den dödfödda dottern. Det är i all outtalad smärta och kuslighet den vackraste scenen i hela boken.

Även bland de kristna väcker Barabbas motstridiga känslor, nästan som att hans egen skygghet och ambivalens smittar av sig och ställer honom utanför, bortvänd, avståndstagande, ensam. Ingen vet var man har honom. Närmast en gemenskap kommer han som slav i de cypriotiska koppargruvorna, där slavarna fjättras parvis i det tunga underjordiska arbetet. 

Barabbas är kedjad vid armeniern Sahak, en av dem som på baksidan av slavbrickan med det romerska bomärket har ett annat märke inristat: namnet Christos Iesus, deras enda Herre och Mästare. När Sahak får höra att Barabbas bevittnat Mästarens avrättning och den tomma graven vill han höra mer än Barabbas kan förmedla. Barabbas berörs av Sahaks okomplicerade trosvisshet på ett sätt som gör att han går med på att samma märke ristas in på hans egen bricka. 

När sedan de sammanlänkade kallas till den romerske prokuratorn för ett förhör bekänner Sahak sin tro och döms till döden, medan Barabbas, med samma namn på slavbrickans frånsida säger sig inte tro på någon gud, får Kristusnamnet överkorsat och undgår sin arbetskamrats öde. Än en gång tvingas Barabbas åse en avrättning när Sahak under svårt lidande korsfästs för sin tros skull.

Vid slutet av sitt liv förflyttas Barabbas till Rom och en slavtjänst hos den hemvändande prokuratorn. Även här håller han sig i de förföljda kristnas närhet, träffar på nytt Petrus och råkar överhöra ett samtal om en hemlig sammankomst i katakomberna. Han beger sig dit men irrar runt i de mörka gångarna utan att hitta någon enda levande kristen. Det visar sig att de kristna varnats för att samlas här, och när Barabbas på återvägen till Rom ser hur staden står i lågor drar han den förhastade slutsatsen att han nu står inför ett apokalyptiskt skeende igångsatt av de kristna. Han, den korsfäste på Golgata, var tillbaka så som han hade lovat!

Barabbas rycker åt sig en fackla och störtar själv in i handlingen till hjälp för de upproriska. Stunden är kommen, Barabbas sviker inte denna gång Frälsaren när denne äntligen visar sin makt. Han hinner sticka flera byggnader i brand innan han grips på bar gärning och blir med sin visserligen överkryssade men ändå kristna signatur ett falskt bevis för att det är de kristna som är de skyldiga. 

Plats för en sista massavrättning där till sist även Barabbas blir upphängd på ett kors. Som för att än en gång markera Barabbas utanförskap låter författaren de övriga, de oskyldiga kristna, dö först. Slutligen, "när han känner döden komma, den som han alltid hade varit så rädd för", ger även Barabbas upp andan, efter att ut i mörkret, "som om han talade till det", ha ropat: 

"Till dig överlämnar jag min själ." 

Där lämnar oss Pär Lagerkvist med sin berättelses olika tolkningsmöjligheter. 

Vem är han, Barabbas? En onekligen sammansatt person och ett rov för inre motsättningar, en människa på ont och gott. En impulsiv handlingsmänniska och samtidigt en tänkande, rent av grubblande natur. En tvivlande skeptiker inte utan längtan efter en bärande tro. En brottsling, dock inte utan rättskänsla. En skygg solitär med aversion mot alltför täta gemenskaper. Sammanfattningsvis en mycket ensam människa.  

Frälsarens rop inför döden var ett rop av förtvivlan: "Min Gud, varför har du övergivit mig!" Men vad för en ton finns det i Barabbas sista rop på korset - en av ironiskt trots eller av lugn försoning? 

Jag lutar åt det senare, inte minst med tanke på Barabbas tidigare rädsla för döden och dödsriket. Han har upplevt mycket mörker, ja, i själva verket utspelar sig flera av berättelsens starkaste scener i mörker: förmörkelsen över Golgata när Jesus ger upp andan, steningsgropens och nattens mörker då han bär den harmynta till graven i hembyn, mörkret i underjordens koppargruvor, mörkret i de villande katakomberna. 

Vad hände med Barabbas efter mötet med Lasarus? Försvann rädslan för döden och dödsriket eller tvärtom förstärktes den? Hans rop på korset tyder på försoning, men med vad eller vem? Med livets ändlighet och dödsrikets ingenting? 

Det finns möjligen en hake här, nämligen det personliga tilltalets "dig", att ropet är riktat till någon i mörkret. Vem i så fall?

En sak som Barabbas inte kunde förstå var att han, Christos Iesus, ville dö i hans ställe. Hur kan man vilja lida och dö för andra, det ter sig rätt och slätt obegripligt för Barabbas. Om han var Guds son hade han haft makt nog att hjälpa sig själv. Men:

"Han hade använt sin makt på det mest besynnerliga vis. Brukat den liksom genom att inte bruka den".

Nog är den kristna försoningstanken ett centralt tema som Pär Lagerkvist bearbetar i denna lilla mästerliga roman på blott 130 sidor.

Efter ett antal månader av återkommande och mycket givande sällskap ställer jag nu in "Barabbas" i hyllan igen.

Bilden: Hollywoods bild av Barabbas i Anthony Quinns gestalt (Wikipedia)

Sjuan

Vilken är Beethovens bästa symfoni? Svaret är inte givet och lär variera med vem som får frågan. De flesta som känner hans verk skulle nog dröja lite med svaret. 

Bästa och bästa, säg den som du tycker mest om då, den som får dig att alltid bli lika tagen varje gång du hör den. Den som får dig att yr och tårögd vackla ut ur konsertsalen efter en lyckad spelning av en orkester som gjort sitt bästa för att övertyga dig om att - jo, femman måste det vara, nej trean, eller nian... !

Jag svarar sjuan, prompt!

De som bara lyssnar på popmusik känner väl på sin höjd till honom som själva ikonen för klassisk musik. Som i "Roll over Beethoven", den gamla rocklåten av Chuck Berry som under årens lopp tolkats av så många populära artister. Den kaxiga titeln och refrängen var givetvis menad som en utmaning till den förment stelbente klassikern som hajade noll om hur man rockar loss så att publiken står på huvet: Vänd dig i graven, Ludwig! Släng dig i väggen! Här kommer jag med värsta rock´n´roll och du har inget att sätta emot!

Men det har han, den redan halvdöve giganten, och om vi talar om medryckande musik med intensiv rytmik så kan han mäta sig med vem som helst i samtliga genrer. Jag tror faktiskt att de flesta hårdrockande tonåringar skulle hållit med mig, ifall de som jag hade suttit i Konserthusets stora sal när filharmonikerna nyligen under ledning av dirigenten Philip Herreweghe - annars mest känd för sina insatser på barockmusikens område - ledde musikerna att spela sjuan så där övertygande som den ska spelas. 

Det är inte bara fråga om eldiga tempi och den intensivt och rikt varierade rytmiken symfonin igenom. Här finns också en instrumentation och häftiga dynamiska växlingar som gör att man hela tiden är på helspänn. 

Andra satsens allegretto ger visserligen ett visst andrum när vi vaggas in i dess gravitetiska rytm med en melankolisk melodislinga underskönt böljande över den istadiga rytmen. Det sägs ha varit den redan från början mest omtyckta satsen i denna lättillgängliga och populära symfoni.  

Blir man sedan inte på gott humör av fartvinden i tredje satsens presto får man nog söka felet hos sig själv. Och sist alltså den furiösa virveldansen med mot slutet glänsande bleckblås som kröner de mustiga, studsande ackorden. Herre min skapare, vilken musik!

Beethoven vann publikens gunst med den sjunde symfonin, däremot inte alla tonsättarkollegers. De nydanande romantikerna Berlioz och Wagner var entusiastiska, medan Carl Maria von Weber ansåg att den ärade kollegan verkade vara mogen för dårhuset, och Clara Schumanns far misstänkte onykterhet, dvs att symfonin måste ha tillkommit på fyllan. Själv yttrade han på premiären 1813 i Wien att det var ett av hans allra bästa verk.

Det finns naturligtvis många fina inspelningar av denna symfoni - med Claudio Abbado, Herbert Blomstedt och många andra. När jag under några veckor efter konserten lyssnat på ett ganska stort antal inspelningar har jag fastnat för en ny med Berlinfilharmonikerna och deras nye dirigent Kirill Petrenko och en gammal (med utmärkt ljud) med Cleveland Orchestra under George Szell. Båda kan avlyssnas hos Spotify här respektive här. Glöm inte att stänga till om er och skruva upp volymen!

Och i morgon ska jag vara tillbaka i Konserthuset igen för en annan symfoni av Beethoven. Då spelas den sjätte, den så kallade Pastoralsymfonin, den enda av Beethoven som är uttalad programmusik. Jag ser fram emot det - en musik av helt annan karaktär men onekligen passande att möta våren med.

Bilden: Beethoven. Målning av Willibrord Mähler, 1815.

 

Ingvar Hirdwall 1934-2023

Ännu ett tillfälle att minnas och sörja en stor scenpersonlighet som lämnat oss, låt vara med ålderns rätt. Ingvar Hirdwall blev 88 år och ännu i 80-årsåldern stod han på scen och levererade repliker från de riktigt stora dramatikerna - Beckett, Shaw, Pinter, Gogol, med flera - och det med en helt fascinerande närvaro och aldrig sviktande tajming. 

Jag vet inte när jag på allvar upptäckte honom, men det kan ha varit när jag såg honom i tv i "Kejsarn av Portugallien". Jag är tyvärr inte lika flitigt närvarande i teater- som i konsertsalongerna, men jag har under senare decennier försökt pricka in de föreställningar där Hirdwall funnits med i rollistan. Han tillhörde de allra bästa i sitt yrke, och jag visste att han även i en biroll bjöd på den yppersta underhållning man kan tänka sig. En gång efter en föreställning uttryckte jag mig på följande sätt:

"Ingvar Hirdwall, min favoritskådespelare framför andra, är som vanligt lysande och man hoppas varje gång han försvinner ut genom någon dörr att han snart måtte återkomma."

Det är slut med det nu, och det är mycket sorgligt. 

Jag har under årens lopp skrivit några få blogginlägg där hans namn och prestationer nämns. De kan enklast nås genom sökfunktionen i spalten till höger, efter etiketterna.

Bilden: Ingvar Hirdwall i rollen som Burgess i G B Shaw: "Candida", Stockholms Stadsteater, 2014.
Foto: Petra Hellberg, Stadsteatern.

Då och nu

Jag promenerar hemåt genom Uppsalas centrala delar efter ett tandläkarbesök neråt Kungsängen till. Mycket är nybyggt i upp till åtta våningar här liksom på andra håll i stans tillväxtområden. Enstaka holkar för pizza eller sushi men i övrigt inte något som lockar en att slå sig ned för lunch eller what we in Sweden call fika.

Är det någon som begriper varför dessa nya bostadsområden verkar vara i primärt behov av frisersalonger med putslustiga namn?

När jag efter en fika på klassiska Konditori Fågelsången fortsätter promenaden längs Trädgårdsgatans gamla välkända miljöer och inåtvänt sänker blicken ner i gatuplanet, ser jag plötsligt på den nyss snösmälta, grusiga trottoaren en gatsten med en prydligt graverad inskription: 

HÄR HÄNDER 

INGENTING 

1965

Stenen skiljer sig frånsett texten inte från dem den omges av. Den är diskret men ändå tydligt placerad mitt i trottoaren så att den blir läsbar när man kommer gående söderifrån. 

Jag har gått här många gånger förr men aldrig upptäckt den förrän nu. Och jag undrar: Vem har förevigat sin leda här för femtioåtta år sedan? Varför en sådan hälsning och till vem? 

Vad betyder "här" och har årtalet något att säga? Här på Trädgårdsgatan, här i världen?

Jag fortsätter gatan fram utan att spekulera närmare än så i frågan, passerar Drottninggatan och har domkyrkans mittparti som en växande fond framför mig. På vänster trottoar stöter jag på ännu en text, ett aktuellt meddelande i issörjan invid en vägg. Små träbockar med varningsskylt i lysande gult har av ansvarskännande fastighetsägare placerats ut lite här och var under denna segdragna vinter med återkommande bakslag för våren just när man trodde att den var kommen.

Risk för 
snöras, 
istappar

Risken var i det här fallet tvivelsutan maximal. Den bräckliga träställningen omvandlad till pinnved. Jag gick vidare hemåt utan att ha tyckt mig förstå någonting jag inte redan visste. 

Visst händer det saker - även 2023. Triviala saker. Viktiga saker. Livsavgörande saker.

Den där trottoarläggaren var nog en mycket ung och otålig man. Undrar vad som hänt honom under åren som gått. Någonting måste ändå ha hänt honom värt ytterligare en inskription i sten.

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

Cantata Profana

Béla Bartók (1881-1945) komponerade ingen sakral musik, ingen mässa eller Psalmsymfoni, så som Igor Stravinskij gjorde, ingenting med liturgisk eller annan kyrklig anknytning. Det betyder inte att han var främmande för "den oceaniska känslan", för att tala med Romain Rolland när denne försökte få Sigmund Freud att förstå religiositet. 

Vad Bartóks trolska "nattmusik" egentligen vill säga behöver inte tydas programmatiskt, var och en kan öppna sig på sitt sätt inför det svindlande auditiva äventyr som musiken erbjuder. Det räcker att musiken väcker ett slags profan mystik kring det mänskliga varat i det man skulle kunna kalla spänningsfältet mellan sfärernas musik och brutna tystnader i mikrokosmos.

Bartók växte upp i katolsk miljö men betraktade sig redan i tidig ålder som ateist, för att senare inta en mer agnostisk hållning. Vid trettiofem års ålder anslöt han sig till unitarismen, en liberal, humanistiskt orienterad rörelse av synkretistisk karaktär, om än på odogmatisk kristen grund. Unitarierna är mest kända för att förkasta treenighetsläran och förespråka en personlig hållning i trosfrågor. 

Nej, ingen kantat för kyrkans andaktsliv, men väl en "Cantata Profana" finns i Bartóks verkförteckning - ett cirka tjugo minuter långt stycke för dubbel blandad kör, tenor, baryton och orkester. Det utgör första delen i en planerad triptyk, där de båda övriga aldrig blev till.

Texten (av Bartók själv) bygger på transsylvansk folklore och förtäljer den sagolika historien om en far och hans nio vackra söner, vilka han inte lyckas fostra vare sig till jordbrukare eller hantverkare, endast till kronhjortsjägare i skog och mark.

En dag under jakten allt djupare in i skogarna går sönerna vilse, men får i alla fall upp ett hjortspår som leder till en bäck och över en bro, en magisk bro som förvandlar dem själva till hjortar. Den orolige fadern saknar dem och strax drar även han med gevär i hand till skogs för att hämta hem dem. 

Han finner då nio ståtliga kronhjortar samlade kring en källa, varvid han går ner på knä och tar sikte på ledaren, den äldste sonen. När denne vädjar till honom att inte skjuta känner fadern igen sina söner och vädjar i sin tur till dem att återvända hem: modern väntar dem i sorg och bedrövelse, facklorna är tända, borden dukade och pokalerna fyllda. Han får till svar att det inte längre är möjligt, att hornen är för stora för hemmets dörrar, att de inte längre kan bära kläder, trampa husgolv, inte dricka ur bägare och krus utan endast direkt ur skogens klara källor.

Kantaten är tresatsig enligt formen A-B-A, men utan pauser. Första satsen skildrar skogen, jakten och sönernas förtrollande möte med den mäktiga kronhjorten och den magiska bron. Andra satsen återger konfrontationen med fadern (baryton) och de nio kronhjortarna, där den äldste sonen (tenor) förklarar konsekvenserna av vad som hänt, det vill säga påvisar bron över bäcken som linjen utan återvändo och möjligheten av ett annat liv. Den sista delen rekapitulerar storyn om bondsönernas irreversibla situation, deras ohjälpliga öde. Mot slutet hör vi tenoren lovsjunga skogens klara källor i en fras som klingar både vemod och triumf.

Vad var det som inspirerade Bartók att komponera denna kantat, som till skillnad från så mycket annat av hans senare musik inte tillkom på beställning? Han lär någon gång ha sagt att Cantata Profana kunde ses som något av hans credo. Han skrev som sagt själv libretton och det bör nämnas att verket i hög grad är ett vokalt stycke, ett storartat körverk av intrikat natur. 

Kanske en historia om initiation, om frigörelse och oberoende? Eller i konflikten mellan natur och kultur en bekännelse till naturen, till det av civilisationen undanträngda? Eller kanske helt enkelt förverkligandet av drömmen om ett frihetligt liv, att som jägaren i skogens ljusdunkel leva för någonting annat - någonting större, livgivande och äventyrligt? 

 

Mytologiska berätttelser som denna är alltid mångtydiga med flera bottnar. Och den som i likhet med mig är något så när bevandrad i bibelns NT kan nog inte låta bli att tänka på Jesu liknelse om den förlorade sonen, äventyraren som bryter med fadern och hemmet och förslösar sitt arv i främmande land. Han som, när han ångrar sig och återvänder, trots allt välkomnas av fadern med öppen famn och stort kalas, naturligtvis till den äldste, trogne hemmasonens förtret. Sens moralen och det allt annat överordnade är ju här att någon som var förlorad återfunnits och kommit till rätta.

Friheten finns i båda fallen, men när valet är gjort finns i den gamla folksägnen ingen väg tillbaka.

Några ord till sist om illustrationerna. I den period av förnyat lyssnande till Bartóks musik jag för närvarande befinner mig, har naturligtvis minnen väckts till liv av mina yngre dagars engagemang i Bartóks liv och verk. Jag visste att jag någonstans på vinden bland gamla teckningar och målningar förvarade några tuschlaveringar som är inspirerade av Cantata Profana. 

Jag fann dem. Och här är de nu och får tala för sig själva. En är signerad EJ-73, vilket innebär att det är femtio år sedan mina upplevelser av Bartóks kantat transponerades till dessa bilder. 

En enormbulletisdag

På min promenad in mot stadskärnan i tisdags såg jag många som bar på ett litet nätt paket som hölls i ett försiktigt balanserande grepp. Det fanns, insåg jag, inga skäl att inte följa deras exempel, att inte en dag som denna slinka in på närmsta konditori och återvända med dagens godsak i handen: en fettisdagsbulle till fikat.

Fettisdagen bör ju enligt en kristet inspirerad sedvänja firas genom att man äter sig fet inför den stundande fastan. Vilket bland annat låter sig göras med hjälp av semlan, allas vår gräddgarnerade vetebulle med krämig mandelmassa inuti. Ingen fastar väl längre, i varje fall inte i 40 dagar, men många med mig älskar att frossa på detta speciella bakverk.

Osökt kom jag att tänka på att man inte obetänksamt kan använda adjektivet fet längre, i varje fall inte i sällskap med barn eller i barnböcker. Frågan är om f-orden "fet" och "ful" rent av bör utrangeras ur det korrekta språkbruket, en fråga om vilken det som bekant rasat en kulturdebatt helt nyligen. 

I just det här fallet finns ju för bullen ett alternativ, för den speciella tisdagen dock inte. Och för människor?

Det är författaren Roald Dahl, död sedan länge, som genom sina populära barnböcker aktualiserat frågan. Han brännmärks för sitt odygdiga och drastiska språk. I hans böcker förekommer nämligen feta och fula individer, och sådana vet vi ju kan känna sig kränkta om de beskrivs som sådana. Ja även de som läser om dem kan drabbas. Dahls språk bör alltså tvättas och f-orden ersättas med andra, mindre laddade och nedvärderande begrepp.  

Det är när ersättningsordet för fet föreslås som hela debatten framstår i den löjeväckande dager som den här sortens debatter alltid hamnar i. Tjock? - nej det går ju inte heller. "Enorm" ska det nu heta, åtminstone i Dahls barnböcker. Men gör det verkligen mindre ont i de feta om de hädanefter blir beskrivna som enorma? 

Mina ärenden på stan gällde besök på ett par ställen som benämns med relativt oskyldiga b-ord: "bolaget" och "bokhandeln". I den senares bokrea beslöt jag mig för återhållsamhet med tanke på mina välfyllda hyllor här hemma. Det blev ett par verk av Olga Tokarzcuk och ett av Annie Ernaux. Jag tyckte så mycket om Tokarczuks "Styr min plog över de dödas ben" och hoppas kunna ta mig igenom den voluminösa, ja rent av jättetjocka "Jakobsböckerna", som av recensionerna att döma är ett verk i min smak.  

Livet har lärt mig att pejorativt språkbruk inte utrotas bara genom utbytet av specifika ord. Dagens "funktionsvarierade" må med den nya beteckningen för någon tid framöver kunna betraktas som mer än bara sina begränsningar, men hur länge? Verklighetens oönskade avvikelser och funktionsnedsättningar finns fortfarande kvar, liksom även de som avsiktligen vill såra och förlöjliga.

Jag gick till Centralbageriet som i UNT brukar vinna semlans bäst i test i Uppsala. Där stod jag i kö en kvart för ett litet fettisdagspakets skull, som jag sedan jämte de övriga inköpen förväntansfullt bar hem till fikastunden. 

Den var fet god, som jag hör ungdomarna säga nuförtiden - och mena det positivt.

Bela Bartók i UKK

Några av mina tidigaste utrikesresor hade Budapest och Ungern som mål. Det var under sjuttiotalet och mitt skäl till valet av denna del av Europa, som ju då låg bakom den så kallade järnridån, var förvisso en smula egenartat; det stavades Bela Bartók (1881-1945). Tågresorna via Berlin och Prag gjorde mig till en början mera bekant med Prag och Budapest än med London, Rom och Paris. 

Saken var nämligen den att Bartók var den 1900-talskompositör som jag då höll för att vara om inte den störste så i varje fall jämte Stravinskij den som mest förtjänade ett så väl tilltaget epitet. Jag har inte haft anledning ändra min värdering, även om det numera kan gå lång tid mellan mina intensiva Bartókperioder. 

Det jag fann av Bartók i Budapest och under utflykter till Balatonsjön och österut på en smalspårig järnväg till den lilla, av tjurblodsvin doftande staden Eger, var väl inte mycket mer än vad min fantasi kunde frambringa under vandringar i dessa miljöer. Som förutom röd bikavér erbjöd sött vin och gåslever, gigantiska vattenmeloner, paprika, zigeunermusik och kontaktsökande svartväxlare, bland mycket annat. 

Jag minns dock en utomhusföreställning av pantomimbaletten "Den sällsamme mandarinen" uppe i Budas slottsområde. Och i en bokhandel kom jag över en bok på engelska om Bartók och hans musik som sedermera även kom i svensk översättning.

Det började för min del med tredje pianokonserten, ett sent verk med de betydande lyriska kvaliteter som jag vill mena gör det mesta av Bartóks musik tillgängligare än man tror, även för den som ryggar tillbaka för kärva dissonanser, slagverk och motorisk rytmik, allt detta som stämplat hans rykte. 

Andra mästerverk är naturligtvis "Konsert för orkester", andra violinkonserten, pianokonserterna (särskilt nr 2 och 3), de sex stråkkvartetterna (särskilt nr 4, 5 och 6), operan "Riddar Blåskäggs borg", "Cantata profana" och baletterna "Den sällsamme mandarinen" och "Träprinsen". Men även sonaten för soloviolin, "Divertimento för stråkar", pianosviten "Out of Doors" (och andra folkmusikinspirerade solostycken för piano) samt "Sonata för två pianon och slagverk" är tonkonst utöver det vanliga.

Sist, men verkligen inte minst, "Musik för stränginstrument, slagverk och celesta", det verk jag här och nu ville uppmärksamma med anledning av förra veckans konsert i UKK med Uppsala kammarorkester och dirigenten Rebecca Miller. 

Om än ett huvudverk i 1900-talets moderna musik är det inte alldeles enkelt att klassificera. Det är för omfattande för att betecknas som kammarmusik och samtidigt för begränsat (inga blåsintrument) för att räknas som symfoniskt, trots att instrumenteringen kräver två separata stråkensembler, på podiet åtskilda av harpa, piano, celesta och i slagverkssektionen två virveltrummor, en bastrumma, cymbaler, gonggong, pukor och xylofon.  

Stycket är fyrsatsigt och ytterst kontrastrikt. Första satsen - Andante tranquillo - börjar knappt hörbart: en tonslinga formerar sig till en fuga som slingrande stiger som tunn rök i ett långsamt växande förlopp mot ett fylligt crescendo. Tonmaterialet återkommer sedan i omvandlat skick i de följande satserna, av vilka den tredje satsen - Adagio - blivit känd genom Stanley Kubrick, som använde delar av denna säregna musik i skräckfilmen "Shining". Främst av den anledningen har denna hos Bartók i långsamma satser återkommande naturmystik - den så kallade "nattmusiken" - befästs som kuslig och skrämmande. 

Och visst kan Kubriks musikval synas kongenialt med hans dramaturgiska syften. Det är svårt att frigöra sig från ett mått av kuslighet i det som når en som underströmmar i den här musiken, även om jag tycker att den har fler kvaliteter än så. Den ödsliga stämningen kommer av ljuden från det osynliga livet i skymning, natt och gryning, det som Bartók med sin auditiva hypersensitivitet så fascinerande gestaltar. Snarare än ett medvetande som skräckslaget fruktar en desperados intrång från ett angränsande rum, föreställer jag mig en ensam själ i det fallande mörkret, vars uppmärksamhet vänds mot ett nattligt kosmos, både mikro och makro - en själ i sällskap med nattskärran, hästmyran och stjärnhimlens sparsamma ljusblink. 

Sista satsens vilda, folkdansinspirerade rytmer fick ett par småtjejer ett par bänkrader framför mig att studsa av lycka i sina stolar. Vad glad man blir av att se att det finns barn som förunnas en kontakt med annan musik än den som melodifestivalen bombarderar dem med. 

Glad blev jag också av att höra Uppsala kammarorkester under Rebecca Millers livaktiga gestik spela Bartóks musik så engagerat och skickligt. Konserten inleddes med "Koral för stråkar", ett vackert stycke av den ukrainska kompositören Hanna Havrylets (1958-2022). Havrylets avled i Kiev tre dagar efter den ryska invasionen av Ukraina. På grund av krigshändelserna hann hon inte i tid få den vård hon hade behövt för att överleva. "Koral för stråkar" komponerades 2005.

Efter paus Johannes Brahms, den hänförande tredje symfonin. Outslitlig musik, kompetent utförd. Men det var trots allt det som hände före paus som jag bar med mig hem, och som kickade igång en ny Bartókperiod i mitt långa liv med denne märklige tonsättare.

Nyttårshändelser - med och utan broddar

Redan går januari mot sitt slut. Vintermörker råder, trots sakta ökande dagsljus. Den vita julen försvann hastigt och marken låg bar till nyår. Det nya året startade vid nollstrecket och steg sedan någon grad eller två när solen bröt fram och tog frosten. Det var onekligen vackert. Sedan har det växlat mellan några grader över och under noll, med mestadels gråväder och det slags nederbörd som följer av plus eller minus. 

Med hund i familjen blir väderleken även praktiskt av intresse. Doro, vår nya familjemedlem sedan september, drar ena dagen iväg med mig på gropig is, nästa dag i vattensjuk snösörja, den som här och var bildar förrädiska vattensamlingar över blankis både i parkernas halvfrusna gräsmattor och på trottoarer i skugga. 

Vissa dagar är broddar av nöden för att hindra en upprepning av förra nyårets incident, då jag halkade omkull och vrickade mig och länge fick gå med en ond och svullen högerfot. Det faktum att varje rastning kräver bylsiga ytterkläder, ibland även på Doro, gör att vi båda kan gripas av motsträvighet. Som trippande spöken rör vi oss där i det duggiga mörkret - Doro med lysande halsband och husse i mössa med inbyggd pannlampa. Ack, våren och solen - eja vore vi där!

Vad 2023 kommer att föra med sig vet ingen, fast många fruktar det värsta. Världshändelserna de senaste åren har klargjort att krig i vårt närområde och världsvida farsoter inte hör till det förgångna. Vi kan också kallt räkna med fortsatt skräckinjagande profeterande om klimatet och mer eller mindre realistiska krav på omställningar. Jag är ingen profet men befarar eskalerande djävulskap från dåren i Kreml, som måste bort för att inte den kommande ukrainska offensiven ska mötas av en massförstörelse utan like sedan Hiroshima. I Putins krigföring ryms inga begrepp som "collateral damage", det är rätt och slätt förödelse han opererar med, krigsbrott satt i system. Så varför inte kärnvapen i desperat läge? Tror man sig ha en historisk mission att fylla i återupprättandet av ett imperium i sönderfall ter sig inga offer för stora.

"Framtiden ter sig dyster", sjöng en gång Hasse&Tage, med slutklämmen: "Men man hoppas att barna ändå får ett glas öl". Och så länge den lilla världen hemmavid består, fylls den nyinköpta fickkalendern med planer för åtminstone närmast kommande veckor och månader. Som om en framtid funnes, och det i någon mån även för oss som redan nått "aktningsvärd ålder" och har vänner i den nyspråkliga kategorin "äldre äldre". 

Nyligen fyllde jag själv ett år till, och häromdagen dök det orange kuvertet på nytt upp i postfacket (var det verkligen ett helt år sen sist?) med löften om fortsatta utbetalningar. I mångt och mycket fortlöper livet som vanligt med en del sorger, en del glädjeämnen och för all del också en del ämnen till förargelse. I min ålder måste man trots allt inse att de aktiva år som återstår inte kan räknas i decennier - och samtidigt leva som om fortfarande en morgondag randas. 

Jag intalar mig därför att det finns större anledning nu än någonsin att ta vara på det av livets goda som finns inom räckhåll. Det behöver inte vara något nytt och annorlunda, inget som överstiger mina ekonomiska och fysiska resurser. Snarare en fråga om att ta vara på den tid man har och ägna sig åt sina intressen. En vardag i lugn och ro med ett eller annat intressant avbrott, och förhoppningsvis med en eller annan upptäckt.

Musiken finns, ett elixir nu mer än någonsin. Nog för att min gamla Bechstein som regel står mörk och tyst med nedfällt lock av skäl som har med Mr P, min förtegne, ständigt skuggande följeslagare att göra. Det är ledsamt men är som det är. Med levodopa lever jag än så länge bättre än de flesta som har samme skuggfigur i släptåg, det vill säga med begränsad finmotorik, en del stelhet och en del sömnbesvär. Men jag är glad att jag hör bra, ser att läsa och kan beundra utsikter, både här hemma och på fjärran ort. Och jag har - post Covid19 - gom och smaklökar i behåll och kan bära välfyllda kassar med vin och mat från stambutikerna utan att bli onyttigt andfådd.

Jag besökte förresten en konsert i förra veckan, den första för i år. Lyssnade till Anton Bruckners åttonde symfoni med Kungliga Filharmonikerna under Christoph Eschenbach. Adagiot i den symfonin hör till det bästa jag vet av denne märklige tonsättare som komponerade så mycken överväldigande musik till Guds och Wagners ära. De stora blocken stiger och sjunker, stannar upp och gör omtag, sammanfogas och bildar den musikaliska arkitektur som den här musiken ofta liknas vid. Det är som att vistas i det inre av en katedral där strävbågar stiger mot ljuset, båge för båge, och fullbordas i ett extatiskt genombrott med ett intensivt ljusflöde från stråkar och harpor. Nej, det kan inte rätt beskrivas.

Det var en fullt godkänd tolkning, även om jag i det nyss beskrivna momentet helst vill ha det som Bernhard Haitink ville ha det i en inspelning med Concertgebouworkestern, på en Philips-LP från 80-talet. Jag tror att det har mer med de olika editionerna av symfonin än med tolkningen att göra. Eschenbach använde den omarbetade versionen (edition Nowak), medan Haitink litade till den ursprungliga (edition Haas). Bruckner lät sig ju påverkas av kritiken, var uppenbarligen varken i egna eller kritikernas ögon det oantastliga geni han var.

 

Litteraturen finns också. Jag har i hyllorna gott om sådant som ännu är oläst eller bör läsas om. Det gäller bara att sovra och sovra ännu mer utifrån läsvärde, det vill säga välja det som har någon sorts konstnärlig bärighet och existentiell relevans. Inte så att jag helt utesluter impulsköp och chansningar; att låta sig förföras av något nytt och okänt kan leda en till intressanta upptäckter, i fiktionens världar såväl som in real life.

 

Jag passerade i lördags Uppsala Bokhandel som i ett av sina fönster skyltade med poesi (tänka sig!), och där låg ännu en diktsamling av Kjell Espmark, som ju gick bort i höstas. Han skrev allt vackrare och mera angeläget ju äldre han blev, och inte minst de där så kallade rolldikterna som utgör ett så väsentligt inslag i hans senare diktning stimulerade honom uppenbarligen till att dela med sig något av den stora lärdom han bar på. 

Bland de postuma dikterna i "Hemfärd till glömskan" (Norstedts, 2023) finner jag en som inkännande återger något av den socialt valhänte Anton Bruckners liv under arbetet med den nionde och ofullbordade symfonin. Här följer det inledande avsnittet:

Sitter krökt vid mitt skrivbord

iförd en åldrad symfonikers kropp

för att känna det alltför stora avvecklas.

Kring mig hånfulla skuggor, 

än dirigenter som fnyst åt mitt tonspråk,

än gatpojkar skränande Bruck-ner, Bruck-ner

åt mitt snaggade hår och min vadmalsrock.

Jag viftar snyftande bort dem - flugor!

Mitt partitur är i krig med verkligheten

och vältrar sig i sen pubertet.

Men adagiot är ett samlat avsked

Poeten förmedlar till sist tonsättarens insikt "att tid är en illusion /och att det är först som ofullbordad som /min sista symfoni är färdig".

Och jag kommer än en gång att tänka på titeln på en mästerlig novell om en "idiot" av Lars Gustafsson (i "Berättelser om lyckliga människor",  Bonniers, 1981):

Det stora drabbar var det vill.

Foto: EJ.

Dan före dan i nysnön

 

Den här fredagen bjuder i alla händelser på skönhet, konstaterade jag efter en blick ut genom köksfönstret. Gårdagens slaskvädersgrått hade under natten bytts mot ljuset från ett nylagt, kritvitt snötäcke. En isblå himmel syntes på väg att skingra molnen som redan gjort sitt till förändringen. Tre minusgrader ute, nitton plus inne. 

Efter frukosten begav jag mig ut i ärenden. Passerade kyrkogården, vinterskrudad och vackrare än någonsin. Jag är först att sätta spår i nysnön på vissa gångar. Det är tyst, snötyst, och jag stegar framåt nästan i andakt, tänder ett lyktjus på Evas grav och går vidare ner mot stan för att köpa Forsas vörtbröd, det som igår var slutsålt för dagen.

Sneddade genom universitetsparken och såg vintersolen från sitt vintriga lågläge belysa domkyrkans torn. Jag är ingen flitig kyrkobesökare så här på hemmaplan. Men varje gång jag besöker Uppsala domkyrka blir jag lite lycklig över att få leva i närheten av en så mäktig katedral som den ju faktiskt är. 

I ett av sidokapellen finns en julkrubba med gängse figurer och kreatur, skapad för många år sen av Eva Spångberg. Ingen tomte vad jag kunde se, men väl herdar och vise män som närmar sig stallet. 

Noterade att krubban ännu var tom. Josef och Maria visserligen på plats, men Maria har ännu inte klivit av åsnan.

Innan jag lämnade kyrkan tände jag ett ljus i ljusträdet vid utgången. Ett av tusen och åter tusen juleljus som tändes i samma nu. Anfäktades av tanken på den svenska ängslighet som på nytt visat sig i diskussionerna om barn, skola och kyrkans sånger. "Nu tändas tusen juleljus" har tydligen av någon nitisk rättänkare avkristnats med en fiffig korrigering av texten; i stället för Jesus Kristus tomten. Ja,  man får försöka värja sig mot all duktig dumhet här i världen. Valde att i stället skänka en tanke åt de modiga män och kvinnor som aktivt bekämpar den våldsverkande galenskap som härjar i den stora världen, i Ukraina och annorstädes.

Jag fick min vörtlimpa, och dessutom en påse saffranskorpor. På hemvägen slank jag in i Saluhallen också, men där var så mycket folk att jag nöjde mig med ett par hekto prinskorv gjord på vildsvin. Förväntar mig att dessa godsaker jämte en del annat både hemburet och hemlagat ska borga för ett lugnt och fridfullt firande, den stora världens händelser till trots.

Med dessa rader om denna vackra decemberdag tillönskas alla läsare av Rapsodi en God Jul och förhoppningen om ett Gott Nytt År.

Foto: EJ (Klicka för förstoring)

Faulkner om vad människan förmår bära

"Det händer för mycket. Så är det. Människan ställer till med så mycket mer än hon förmår bära, eller borde ha att bära. Och på det sättet upptäcker hon att hon kan stå ut med allt. Så är det. Det är det som är så fruktansvärt. Att hon kan stå ut med allt, allt."

William Faulkner  i "Ljus i augusti", kap. 13. Övers. av Erik Lindegren.

Bilden visar ett av konstverken i Artipelags pågående utställning "Essence-Eksitence" av Anselm Kiefer.
Foto: Jean-Baptiste Beranger.

Asrael i Berwaldhallen

Man kunde tro att Asrael fanns bland de församlade i Berwaldhallen i torsdags.

Ängeln Asrael är närvarande i såväl judisk-kristen som islamisk tradition. Han förknippas med döden - en ängel som på Guds befallning med döden som verktyg hämtar de dödas själar till paradiset. Fast ibland helt enkelt sedd som döden själv, en gränsvarelse med avgörandet om liv eller död i sina händer. En tvetydig gestalt, oftast avbildad i svart och inte sällan med ett flertal vingpar.

Josef Suks stora, femsatsiga symfoni i c-moll, op. 27, har titeln "Asrael". Den komponerades i början av förra seklet, först som en ärebetygelse visavi Suks svärfar, Antonín Dvořák, som dog under kompositionsarbetet. När även hustrun Otilie avled några månader senare, endast 27 år gammal, bifogade Suk ytterligare ett par satser och det drygt timslånga verket präglades än mer av dödsmedvetande och sorgeprocess. 

Radiosymfonikerna spelade under ledning av Daniel Harding. Mot slutet av den andra satsen uppstod en oro på första radens sida ovanför scenen, rätt långt ifrån där jag satt i fonden. Störningen uppfattades säkert av de flesta, i varje fall av dem som satt på första och andra raden. Varför detta spring fram och tillbaka? 

En man tycktes sitta avsomnad på sin plats med en annan man framför sig. Den senare försökte tala med eller på något sätt få liv i den livlöse. En person några platser till vänster om mig tyckte sig ha uppfattat situationen och frågade halvhögt om det fanns någon läkare som kunde hjälpa till. Han hyssjades ned av dem som ännu inte riktigt uppfattat situationens allvar.

Andantet spelades till slutet och Harding intog en avvaktade hållning. Konserthuschefen dök upp på estraden, berättade att en person i salen inte mådde bra och utlyste en kort paus. Efter cirka tio minuter återkom han och meddelade att mannen nu var i goda händer på väg i ambulans till sjukhus, tackade publiken för visat tålamod och gav klartecken för tredje satsen och fortsatt konsert.

Symfonin bjuder på starka kontraster, ställvis turbulent musik omväxlande med lyriska avsnitt, framför allt i den fjärde satsens innerliga porträtt av hustrun. I sista satsen återkommer kasten mellan olika rytmiskt intensiva och harmoniskt komplexa partier, med bryska inslag av slagverk och brass. Men satsen trappar ner i dur och ett stilla avsked, lite påminnande om slutet i Mahlers nionde symfoni.

Efter sedvanliga applåder från en emotionellt uppvarvad publik lämnar den lokalen i maklig takt på grund av trängseln vid dörrarna och framför garderobsdisken. Där, med min numrerade lapp i handen, blir jag vittne till hur en man före mig till vänster sjunker ihop över kanten av disken, hasar ner på golvet och blir liggande bredvid en kvinna som antagligen är hans hustru, som inte förmådde hålla den tunga kroppen upprätt över disken. Jag har just fått mina ytterkläder och lämnar den ring som bildas runt mannen och går åt sidan. Trängseln och brådskan är så pass stor att få hinner uppfatta vad som händer; inte heller personalen bakom disken ser något förrän de blir uppmärksammade på mannen på golvet.

När jag tillsammans med mina vänner lämnar Berwaldhallen och berättar vad jag just sett - ett andra akutfall under den senaste timmen - låter även de tankarna fladdra iväg. Ingen av oss tror på spöken, men väl på döden. Själv hänger jag kvar i tankarna på dem som just snubblat och fallit, oklart varför här och nu och med vilken utgång. 

Togs måtten eller var deras kostymer färdigsydda? Är Asrael i själva verket den skräddarmästare som Tomas Tranströmer föreställer sig i ett av sina "Svarta vykort":

Mitt i livet händer det att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

  sys i det tysta.

__________________

Suks Asrael-symfoni, hans mest kända verk, har de senaste decennierna fått ökad uppmärksamhet. Det finns numera ett stort antal inspelningar av verket med olika dirigenter och orkestrar. En av de senast utgivna (se bilden ovan) är den med den för några år sedan bortgångne tjeckiske dirigenten Jiří Bělohlávek, som i god konkurrens med flera andra öppnar våra öron för detta imponerande verk. Konserten i torsdags gjorde också den ett starkt intryck, alldeles oavsett de incidenter som gjorde den speciell.

Förra gången jag hörde den här symfonin live var för tretton år sedan, också då i Berwaldhallen med samma orkester och dirigent som i torsdags. (Se vidare här).

Tranströmers dikt är hämtad ur "Det vilda torget" (1983).

Pär Lagerkvist (3). Passionens landskap

 

Av de romaner av Pär Lagerkvist jag läste som ung minns jag att jag uppskattade "Dvärgen" (1944) och "Barabbas" (1950) mest, och i det avseendet var jag väl knappast originell. "Själarnas maskerad", som utgavs redan 1930, hörde likaså till de pocketutgåvor som jag skaffade mig, men om den minns jag ingenting; omläsningen blev som att läsa den för första gången.

Vilka själar? Jo, det är Halvdan och Arna som finner varandra i en extraordinär gemenskap av nästintill fulländat slag. Deras passion är både fysisk och metafysisk, deras uppgående i varandra omvälvande och förlösande. När kärleken tar dem så helt i besittning delas allt av betydelse, störningarna förflyktigas. Den lätta hältan hos Arna noteras visserligen av Halvdan men finns där bara som en påminnelse om dess betydelselöshet och lidelsens omskapande kraft. Det är med Halvdans ögon vi ser och upplever förälskelsens kraft

Halvdan (lägg märke till hans namn!) har i detta tillstånd lyckats förjaga den tomhet och känsla av värdelöshet som plågat honom. De tu blir ett och de ger sig av, bort, ut.

Till deras längtans Italien går resan, till det undersköna Toscana. Här visar Lagerkvist sin vurm för italiensk konst och kultur, historia och natur (som han sedan återkommer till i "Dvärgen"). Florens och Fiesole först, sedan Siena och andra av renässansens stamorter, och de beskrivs alla som de saligas ängder ur de saligas perspektiv. Maskeradernas landskap, ett själarnas egentliga hem.

Efter en lång och bekymmersfri tillvaro utomlands vänder de hemåt från sicilianska trakter och tar till en början in på ett pensionat på västkusten. Orosmoln börjar skugga deras inre landskap, främst Arnas, som säger sig vilja uppleva någonting högre än vad enbart den sinnliga kärleken kan ge. Är det något fel på henne som inte blir med barn? 

Halvdan försöker trösta henne med att de har varandra och att han finner det tillräckligt, men Arna låter sig inte övertygas.

Till sist blir hon i alla fall gravid, men eftersom hennes hjärta inte är starkt nog att föda fram det efterlängtade barnet, eller ens klara en operation, övergår berättelsen här till ett skakande förlossningsdrama, skiftar från god till ond saga. För att rädda moderns liv måste barnet offras, så oförvillat ser läkarna på saken. 

Parets relation förändras av traumat. Arna drar sig undan och lever för det dödfödda barn som skulle ha lyft henne till en annan högre värld. Hon känner sig kallad dit där man kan mötas och förenas helt och fullt, och där även Halvdan har sin plats. Hon förebrår honom att han inte ser till hennes själs behov, vilket han finner både orättvist och obegripligt, han som så har älskat och fortfarande älskar hela hennes väsen.

Arnas hjärtsjukdom och själsliga förändring tar sig alltmer anemiska uttryck. Blek och tärd talar hon längtansfullt om en gränslös tillvaro bortom liv och död där de för alltid kan leva i varandra. 

Hennes hand kallnar i hans. Hon går bort i stillhet helt tillfreds, Halvdan lämnas ensam kvar. Verkligheten hinner snart ifatt honom med idel tomhet och förtvivlan och han flyr planlöst till Paris. Där irrar han omkring sluten i sig själv, likgiltig för det omgivande vimlet och med tankarna kretsande kring Arna och deras liv tillsammans. I rockfickan bär han på hennes lilla pennkniv med skaft av pärlemor, som han tycker för honom lite närmare henne. 

Här stannar jag till i min läsning. Var har jag "sett" detta föremål förut? Jo, nog är detta en hälsning från Pär Lagerkvist till kollegan Hjalmar Söderberg, som i den stora svenska kärleksromanen "Den allvarsamma leken" låter Lydia skänka Arvid ett litet paket med "en pennkniv med pärlemorskaft" vid deras sorgliga avsked (se vidare här!).

En kärleksroman är förvisso även detta; baksidestexten talar om"en gripande lovsång till kärlekens lycka och martyrium". Samtidigt får det nog sägas vara en väl så realistisk beskrivning av förälskelsens vansinne.

Jag kan inte annat än beundra Lagerkvists skickliga handlag med ett bitvis ytterst melodramatiskt stoff. Han vågade spegla de mänskliga begären på flera korsande plan, både romantiskt och realistiskt, såväl fysiskt som själiskt översinnligt. Hans utstuderat enkla och klara prosa tjänade i det syftet honom väl. 

Som nästan alltid i de stora romantiska berättelserna om passionerad kärlek kan det bara sluta på ett sätt - med bådas död. "I själva verket har jag inte längre något liv. Inte något verkligt liv annat än i minnet av henne." Så står det i brevet som Halvdan skriver och postar till sin bror innan han sväljer giftet sittande på en bänk på en ödslig kaj vid Seine. Han har förunnats ett rikt liv och en oförglömlig vistelse i själarnas högre värld, men i den verkliga kan han inte längre leva. 

Lagerkvist skrev en kortroman om landet där själarna vistas. Bokens sista lakoniska meningar lyder: "Och i det landet är det alltid fest. Där är alltid maskerad."

I den själiska exklusivitetens bubbla är det alltid fest. Men märk väl att där är också alltid maskerad.