Béla Bartók (1881-1945) komponerade ingen sakral musik, ingen mässa eller Psalmsymfoni, så som Igor Stravinskij gjorde, ingenting med liturgisk eller annan kyrklig anknytning. Det betyder inte att han var främmande för "den oceaniska känslan", för att tala med Romain Rolland när denne försökte få Sigmund Freud att förstå religiositet.
Vad Bartóks trolska "nattmusik" egentligen vill säga behöver inte tydas programmatiskt, var och en kan öppna sig på sitt sätt inför det svindlande auditiva äventyr som musiken erbjuder. Det räcker att musiken väcker ett slags profan mystik kring det mänskliga varat i det man skulle kunna kalla spänningsfältet mellan sfärernas musik och brutna tystnader i mikrokosmos.
Bartók växte upp i katolsk miljö men betraktade sig redan i tidig ålder som ateist, för att senare inta en mer agnostisk hållning. Vid trettiofem års ålder anslöt han sig till unitarismen, en liberal, humanistiskt orienterad rörelse av synkretistisk karaktär, om än på odogmatisk kristen grund. Unitarierna är mest kända för att förkasta treenighetsläran och förespråka en personlig hållning i trosfrågor.
Nej, ingen kantat för kyrkans andaktsliv, men väl en "Cantata Profana" finns i Bartóks verkförteckning - ett cirka tjugo minuter långt stycke för dubbel blandad kör, tenor, baryton och orkester. Det utgör första delen i en planerad triptyk, där de båda övriga aldrig blev till.
Texten (av Bartók själv) bygger på transsylvansk folklore och förtäljer den sagolika historien om en far och hans nio vackra söner, vilka han inte lyckas fostra vare sig till jordbrukare eller hantverkare, endast till kronhjortsjägare i skog och mark.
En dag under jakten allt djupare in i skogarna går sönerna vilse, men får i alla fall upp ett hjortspår som leder till en bäck och över en bro, en magisk bro som förvandlar dem själva till hjortar. Den orolige fadern saknar dem och strax drar även han med gevär i hand till skogs för att hämta hem dem.
Han finner då nio ståtliga kronhjortar samlade kring en källa, varvid han går ner på knä och tar sikte på ledaren, den äldste sonen. När denne vädjar till honom att inte skjuta känner fadern igen sina söner och vädjar i sin tur till dem att återvända hem: modern väntar dem i sorg och bedrövelse, facklorna är tända, borden dukade och pokalerna fyllda. Han får till svar att det inte längre är möjligt, att hornen är för stora för hemmets dörrar, att de inte längre kan bära kläder, trampa husgolv, inte dricka ur bägare och krus utan endast direkt ur skogens klara källor.
Kantaten är tresatsig enligt formen A-B-A, men utan pauser. Första satsen skildrar skogen, jakten och sönernas förtrollande möte med den mäktiga kronhjorten och den magiska bron. Andra satsen återger konfrontationen med fadern (baryton) och de nio kronhjortarna, där den äldste sonen (tenor) förklarar konsekvenserna av vad som hänt, det vill säga påvisar bron över bäcken som linjen utan återvändo och möjligheten av ett annat liv. Den sista delen rekapitulerar storyn om bondsönernas irreversibla situation, deras ohjälpliga öde. Mot slutet hör vi tenoren lovsjunga skogens klara källor i en fras som klingar både vemod och triumf.
Vad var det som inspirerade Bartók att komponera denna kantat, som till skillnad från så mycket annat av hans senare musik inte tillkom på beställning? Han lär någon gång ha sagt att Cantata Profana kunde ses som något av hans credo. Han skrev som sagt själv libretton och det bör nämnas att verket i hög grad är ett vokalt stycke, ett storartat körverk av intrikat natur.
Kanske en historia om initiation, om frigörelse och oberoende? Eller i konflikten mellan natur och kultur en bekännelse till naturen, till det av civilisationen undanträngda? Eller kanske helt enkelt förverkligandet av drömmen om ett frihetligt liv, att som jägaren i skogens ljusdunkel leva för någonting annat - någonting större, livgivande och äventyrligt?
Mytologiska berätttelser som denna är alltid mångtydiga med flera bottnar. Och den som i likhet med mig är något så när bevandrad i bibelns NT kan nog inte låta bli att tänka på Jesu liknelse om den förlorade sonen, äventyraren som bryter med fadern och hemmet och förslösar sitt arv i främmande land. Han som, när han ångrar sig och återvänder, trots allt välkomnas av fadern med öppen famn och stort kalas, naturligtvis till den äldste, trogne hemmasonens förtret. Sens moralen och det allt annat överordnade är ju här att någon som var förlorad återfunnits och kommit till rätta.
Friheten finns i båda fallen, men när valet är gjort finns i den gamla folksägnen ingen väg tillbaka.
Några ord till sist om illustrationerna. I den period av förnyat lyssnande till Bartóks musik jag för närvarande befinner mig, har naturligtvis minnen väckts till liv av mina yngre dagars engagemang i Bartóks liv och verk. Jag visste att jag någonstans på vinden bland gamla teckningar och målningar förvarade några tuschlaveringar som är inspirerade av Cantata Profana.
Jag fann dem. Och här är de nu och får tala för sig själva. En är signerad EJ-73, vilket innebär att det är femtio år sedan mina upplevelser av Bartóks kantat transponerades till dessa bilder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar