Jag lyssnade till SR P2:s sändning från Berwaldhallen med bl a Radiokören i en hyllningskonsert för György Ligeti, som skulle ha fyllt 100 år i år. Det var 1900-talsmusik i övrigt också, och så fanns där en recitatör som bland annat läste en Canzone av Petrarca, närmare bestämt sång nummer 126, i översättning av Göran O Eriksson.
Det var skådespelaren Etienne Glaser som läste och han gjorde det så oerhört fint att det överträffade kompositörens tonsättning av dikten när den sedan sjöngs av Radiokören på originalspråket, italienska. Därmed inget ont sagt om Lars Johans Werles tonsättning. Tvärtom tyckte jag vid en förnyad lyssning att det var en mycket finstämd tolkning av texten i en klangfull och melodisk modernism med inslag påminnande om den galne renässansmästaren Carlo Gesualdos tonspråk.
Jag tog fram Petrarcas "Kärleksdikter" (Natur och Kultur, 1989) i urval och översättning av Ingvar Björkesson, en guldgruva som utkom för över 30 år sen. Nummer 126 finns tyvärr inte med där. Men på nätet hamnade jag hos Bokbörsen som visade sig ha en liten didaktisk utgåva från femtiotalet som dåvarande Radiotjänst stod till tjänst med, "i första hand avsedd som textunderlag till en serie italienska radioprogram sommaren 1955". Det var ur den som Glaser läste.
Jag beställde förstås den där lilla boken som visade sig vara ett fynd såtillvida att originaltexten står på varje uppslags vänstersida och att den dessutom är mycket elegant illustrerad av Olle Snismarck. Översättaren har frångått sonettens form till förmån för den fria versens större närhet till textens innehåll. Till varje dikt finns längst bak också en ordlista så att man själv kan överväga ordval i förhållande till originalet. Jag citerar här endast Erikssons översättning - och lyd nu bara poetens uppmaning att "lyssna till de sista sorgsna ord" han sjunger:
Klara och kyliga och lena vatten
där sina vackra lemmar
hon lade, den enda jag vill kalla kvinna;
vänliga gren mot vilken
(jag suckar när jag minns det)
hon lutade sin vackra rygg och midja;
blommor och gräs som täcktes
lätt av hennes klänning
och hennes vackra bröst;
heliga, stilla luft
där kärleken lät två vackra ögon öppna mitt hjärta;
- lyssna nu, ni alla,
till de sista sorgsna ord jag sjunger.
Om det är bestämt så för mig,
om det är himlens vilja
att kärleksgråt skall sluta mina ögon;
låt då ett vänligt öde
min stackars kropp begrava
hos er, och låt den nakna själen vända hemåt.
Döden blir mindre grym
om jag får ta det hoppet
med på den svåra färden;
ty min trötta själ
kan aldrig i en mera stilla hamn,
en mera fridfull grav
låta mitt plågade kött och ben få vila.
Kanske hon vänder åter
hit, som hon fordom brukat,
en dag igen, den vackra, milda, grymma,
och kanske skall hon söka
förväntansfull och ivrig
här på den plats hon fann mig då, den dagen,
den underbara dagen!
När hon då ser en jordhög
bland stenarna, kanhända
att hon av kärlek suckar
så ljuvt, att när hon torkat sina tårar
med slöjan, själva himlen
beveks av henne att min själ benåda.
Från alla grenar sjönk det
(och sjunker ljuvt i minnet)
ett regn av blommor ner i hennes sköte;
och själv satt hon där stilla,
ödmjuk i all sin ära,
och moln av kärlek täckte henne redan.
En blomma föll på fållen,
en på det ljusa håret -
blankaste guld och pärlor
var hennes hår den dagen -
en lade sig på marken, en på vattnet;
en virvlade i fallet
och tycktes säga: Här härskar kärleken.
Och jag sade gång på gång,
förundrad, fylld av bävan:
Hon måste vara född i paradiset...
- så hade hennes hållning
och ansiktet och rösten
och hennes mjuka skratt sövt mig med glömska
så tungt och djupt, och fört mig
så långt från verkligheten
att suckande jag sade:
Hur kom jag hit, och när? -
och trodde att jag vilade i himlen.
Jag längtar till det gräset
ännu, så starkt att ingen ro jag finner.
Sång, om din skönhet vore som din längtan
kunde du utan fruktan
gå ut ur skogen och dra in bland folket.
Det diskuteras om läsning och läsförmåga håller på att slås ut av lyssnande till uppläsningar av litteratur av olika slag. Själv läser jag hellre än lyssnar, men har likväl haft mycket gott av att som barn även ha fått lyssna till framför allt min fars läsning av bibeltexter om kvällarna i samband med aftonbön. Som vuxen blev jag betagen av Torgny Lindgrens läsning i radio av hans egen "Ormens väg på hälleberget". Men det är få förunnat att så fint kunna läsa sin egen text att ett mervärde uppstår. I Lindgrens fall var det det vältempererade, dialektala tonfallet, men också det att att man förnam varje fras som fix och färdig för deklamation.
Nej, romaner vill jag bara i undantagsfall lyssna till; de ska läsas med den frihet till över- och tillbakablick som läsning medger. Ett viktigt undantag är poesi, som jag gärna och i högre utsträckning lyssnar till. Då ska det emellertid vara någon som behärskar konsten att läsa högt och med känsla för meningarnas rytm och textens struktur. Och då kan det kan gå som i det här fallet: Jag blev på nytt gripen av en dikt av Petrarca, men fick samtidigt ett obetvingligt behov av att få fatt i texten för egen läsning.
Konserten med Radiokören, Etienne Glaser m fl finns här (men skynda! den är bara tillgänglig till och med i övermorgon den 13 maj!). Glaser läser ovanstående dikt ca 18:00 minuter in i programmet.
Bilderna:
- Boken från Radiotjänst, 1955. Foto: EJ.
- Studie av en kvinnas huvud, teckning av Leonardo da Vinci (Wikipedia)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar