Bokrean

Bokrean är inte längre vad den var. Inte samma uppståndelse och trängsel. Inte de där böckerna man gärna vill återse för ett mycket billigare pris. Inte längre fyndtillfället framför andra.

Men när jag slinker in på Studentbokhandeln på väg hem från gymmet får jag revidera mig. Borden är uppdukade med en stor mängd klassiker, av äldre och av nyare datum. Panache-serien från senare års utgivning ligger där för en spottstyver styck - Sebald, Cartarescu, Hemon, Marías, Carson. Dessutom nyutgivna moderna klassiker på Lind & Co och Modernista.

Det är med blandade känslor man ser detta. Ska nu Sebalds verk försvinna för gott in i eventuella antikvariska hyllor? Jag råkar just nu läsa några av hans essäer i en engelsk utgåva - "A Place in the Country". Och när jag återser den där tusensidiga mastodontvolymen med hans samlade mest kända verk, och där jag sedan tidigare äger allt utom dikterna, blir jag på nytt lite brydd. Ska jag köpa dubbelt upp bara för dikterna? Ska förlaget till sist ändå segra med denna ohemula strategi att försöka sälja böckerna två gånger till de entusiaster som redan upptäckt Sebald och inte vill missa nytillskotten.

Jo, jag vill ju ha dikterna också och intalar mig att jag ändå måste göra en ny resning i hyllorna för att bereda plats för nya inköp.

Så det blev W G Sebald och Anne Carson. Hade det varit för en tio, femton år sedan hade jag kommit hem med kassen full av övriga nämnda och många fler. Men mitt sovrande sinne blir mer välutvecklat ju mer åren går. På vägen hem undrar jag om jag nu kommer att lämna Mircea Cartarescu och de andra därhän, och om inte, om jag nästa gång jag passerar bokhandeln i stället borde satsa på Alexander Hemon. Någonting säger mig det.

De är för många - de ännu olästa.

Våren och åren

Ljuset fördriver allt mer av vinterdagarnas mörker, det kan inte ens duggregn i snöblask dölja. När väl molntäcket trasas sönder anas vår i luften. Vad fort det går!

Med de snabba årstidsväxlingarna följer också att åren rullar undan. Min känsla är att det går fortare än någonsin. Vad nu? Är det redan två år sedan vi var i Rom senast?

Jag ser det om inte annat på de små barn som redan är medelålders. Vad i allsin...? Fyller han snart fyrtio, han som kravlade runt i soffan och ville brottas med farbrorn? Och unga vänner fyller inte bara sextio utan sjuttio.

Skönt är i alla fall att vara sin egen, att få rå sig själv. Att i det krympande framtidsperspektivet i huvudsak få ägna sig åt det man själv väljer. Musik, läsning, matlagning, hunden, resplaner, skrivande, hustru och några vänner. Ett och annat teveprogram också, men ännu hellre ett kulturevenemang av något slag, gärna en konsert eller operaföreställning.

Efter lördagens hemlagade middag på tu man hand gladdes vi åt att det trots allt fanns ett alternativ till den så kallade melodifestivalen i STV1. Förhoppningsvis var det fler än vi som upptäckte att TV2 visade, in extenso, en gammal fransk teveutsändning från 1958, med Maria Callas i en välgörenhets-konsert på Parisoperan. Intressant som tidsdokument med all den pompa som dåförtiden omgav ett sådant arrangemang, men framför allt för att det än en gång visade varför Callas var förra seklets största operasångerska. Nog sjöng väl Renata Tebaldi vackrare, nog fanns det även hos Joan Sutherland en dramatisk förmåga av ovanligt slag, men ingen överträffade Maria Callas i nerv och emotionellt laddad intensitet.

Konsertens andra halva ägnades andra akten av Puccinis Tosca, där vi även fick se den store Tito Gobbi i rollen som Scarpia. Kniven som stöttes in i den sadistiske Scarpias bröst hann vi aldrig se blixtra till, men blixtarna ur Callas´svarta blick var desto påtagligare.

Jag var elva år när denna gala gick av stapeln och omgiven av annan musik än den av Bellini, Rossini, Verdi och Puccini. Hade jag fötts i en annan värld och suttit där i en plyschfåtölj inklämd mellan mina föräldrar, eller mera rimligt i soffan framför den svartvita teven, hade jag naturligtvis redan då som barn blivit operafantast. Nu blev jag det ändå, och det var för att det fanns musik som trots allt byggde på italiensk bel canto i min närhet, inte bara motsvarigheten till de haussade banaliteter som barn lockas att rösta på i våra nutida tevefestivaler.

Kundera om litteratur och musik, vårar och vänskap

I Milan Kunderas nyöversatta essäer - "Ett möte" (Bonniers, 2013; övers: Anna Petronella Foultier) - finns teman man känner igen om man läst honom tidigare. Det är sådant som försvaret av romankonsten och reverensen för de stora föregångarna, alltifrån renässansens Cervantes och Rabelais till de stora centraleuropéerna under 1900-talet: Kafka, Musil, Broch, Gombrowicz. Den här gången vidgas världen och det finns mer av resonemang kring de karibiska och latinamerikanska bidragen. Och på musikens område handlar det inte bara om Leos Janacéck, den enligt Kundera ofta missbedömde modernisten, utan även om Iannis Xenakis och det möjliga i hans strävan efter en objektiv tonkonst befriad från all barlast av sentiment ("bortom toner och skalor").

Vad gäller målarkonsten avhandlas Francis Bacon på ett sätt som för första gången får mig att varsebli dennes storhet och egenart. Och i den korta utläggningen om hur och varför frånvaron av komik kan bli komisk får vi ett exempel på de insikter som Kundera lyckas vinna i sina fenomenologiska reflektioner.

Det blev rätt många förstrykningar under läsningens gång. Här ska jag bara beröra ytterligare ett par saker som har med Kunderas tjeckiska bakgrund att göra. Hans orubbliga nonkonformism, grundad på erfarenhet av totalitärt styre, ger en intressant belysning åt mer än ett fenomen och i synnerhet de som tangerar förhållandet mellan politik och estetik. Hans sinne tycks öppet för alla som oavsett politisk inställning bibehåller sin konstnärliga integritet och inte underkastar sig politikens primat. Därför även uppskattningen av diktare som Louis Aragon, André Breton, Aimée Césaire och René Depestre.

Om Pragvår och Parisvår år 1968 handlar en av essäerna. I september detta beramade år är Kundera i Paris och hamnar i ett sällskap bestående av ett par andra exiltjecker och några fransmän, där de senare menar sig se besläktade händelser och samma upprorsanda i de båda "vårarna". Men inte alls, hävdar Kundera, och klargör i stället de betydande skillnaderna (och här bör jag citera direkt):

  "Majrevolten, som först drevs av de ungas initiativ, var präglad revolutionär lyrism. Pragvåren var inspirerad av den postrevolutionära skepticismen hos de vuxna.
  Majrevolten var ett muntert ifrågasättande av den europeiska kulturen betraktad som tråkig, officiell, förstockad. Pragvåren var ett förhärligande av denna kultur, som under lång tid förkvävts av den ideologiska dårskapen, ett försvar lika mycket av kristendomen som av den fritänkande vantron  och, naturligtvis, av den moderna konsten (jag säger här modern, inte postmodern).
  Majrevolten skyltade med sin internationalism. Pragvåren ville ge en nation dess särart och oberoende tillbaka.
  Genom en "underbar slump" möttes dessa två vårar, asynkrona, var och en från ett skilt historiskt tidevarv, på samma års "dissektionsbord". (sid.129-130)

I en annan essä talar han om ovänskap och vänskap och hittar via den oenighet som inte sällan uppstår mellan två oförsonliga, men båda kanske berättigade, hållningar ett slags negativ definition på vänskap. Vilken oenighet då? Jo, den mellan "dem som betraktar den politiska kampen som överlägsen det konkreta livet, och dem som anser att politikens mening är att stå i det konkreta livets, konstens, tänkandets tjänst." Och han exemplifierar med det som han ser som det mest chockerande med de stalinistiska processerna, nämligen att de som tidigare varit vänner och kamrater i svåra stunder, under förföljelse och lång politisk kamp, kunde samtycka till dödandet av dessa sina vänner.

Var det vänskap? Nej, säger Kundera, det var bara "kamraters vänskap", en sympati mellan dem som för samma politiska kamp. Och den upplöses så snart den delade hängivenheten försvinner. "Den vänskap som är underkastad ett intresse överordnat vänskapen har ingenting med vänskap att göra." 

Det är starka ord, och han fortsätter: "I motsats till den barnsliga troheten mot en övertygelse är troheten mot en vän en dygd, kanske den enda, den sista." Slutligen säger han sig tycka mycket om ett foto från efterkrigstiden där man bakifrån ser två män varandra tillsammans i naturen, den ene lång, den andre kort, den ene motståndsman under kriget, den andre bespottad för sina sympatier för nazismen under en period av sitt liv. De som går där iklädda skärmmössor är Rene Char och Martin Heidegger.

Nog tvingar han mig att både stanna till och tänka efter, denne Milan Kundera. Frågan kvarstår: vad är det som bygger bestående vänskap?

Almighty God has those Angels

Alice Babs, en av våra riktigt stora sångare är borta, 90 år gammal. Hon spelas nu överallt i alla radioprogram jag slår på, och det är givetvis ytterst befogat och en god tjänst till alla som är för unga för att ha egna minnen av henne.

Det finns sångare man gärna och kanske lite slarvigt och förminskande kallar sångfåglar. Men man kan med det också mena någon som redan mycket tidigt visat en ovanlig musikalisk begåvning och som sedan även bekräftats vara den naturens gåva som naturen bara undantagsvis skänker oss. I Alice Babs fall var musikaliteten osviklig vad än hon tog sig an för genre - från schlager i sin späda ungdom till jazz, visor, psalmer, klassiskt. Hon sjöng lika naturgivet som sångfåglar gör.

Det jag alltid på nytt kommer att förundras över när jag lyssnar till henne är inte bara den klara, tonsäkra rösten utan även den improvisationskonst hon uppvisade och som inte verkade ha några egentliga gränser, varken vad gäller oktavomfång eller swingkänsla.

Naturligtvis var hennes samarbete med Duke Ellington i mogen ålder av samma betydelse för henne som samarbetet med Bill Evans var för Monica Zetterlund. Allt fanns där dessförinnan hos dem båda men behövde den bekräftelse som ett par av jazzmusikens giganter kunde bidra med.

Det var också när hon sjöng med Ellington jag själv på allvar upptäckte henne. "Serenade to Sweden", javisst, men framför allt kyrkokonserterna. Hon älskade jazzmusiken, det var uppenbart, men ibland tänkte jag: Sjunger hon inte i själva verket för vackert? Ellington hade ju förutom sin vilda "djungelmusik" också en lyrisk sida, en mycket stark sådan, och där passade Alice Babs in perfekt. Och hennes swingkänsla måste varit medfödd.

Till sist ett minne. Det är sjuttiotal och jag befinner mig på den traditionella höstkonserten i Uppsala Universitets aula, det vill säga Orphei Drängars "Caprice". Eric Ericson dirigerar som vanligt kören. Och som vanligt är spänningen stor inför vem som ska framträda som årets hemliga gäst.

In kommer Alice Babs och sjunger sig rakt in i allas hjärtan. Hon sjunger så att publiken till sist kippar efter andan, reser sig i bänkarna med ett bifall som jag dittills aldrig varit med om. Applåderna vill inte ta slut och Alice Babs korsar armarna över bröstet, bugar och tackar. Rörd och själv lika överväldigad som publiken vädjar hon till sist till den att lugna sig. Hon mäktar inte ta emot mer av detta fantastiska gensvar.

Det var Ellingtons musik, visst var det det. På Youtube finns ett klipp från Sacred Concert II med Alice Babs, Ellington och bandet, Radiokören och Eric Ericson i en upptagning från Gustav Vasa kyrka i Stockholm, 1969. Lägg märke till Ellingtons menande avannonsering av Almighty God has those Angels.

Återkomster

Åter ett konsertbesök i huvudstaden, och varför inte om man kan laga sig tid och råd? Det finns konserter man absolut inte vill missa, och det av flera skäl.

Det kan gälla en favoritkompositör eller ett älskat musikstycke. Man kan tidigare ha hört ett verk som man gärna vill höra live om igen. Det kan vara att man inte på länge lyssnat till en viss kompositör eller en viss musik och vill återknyta bekantskapen. Det kan förstås också handla om en speciell musiker eller orkester. Med mera annat.

I lördags fanns det för min del mer än ett skäl. Den norska violinisten Vilde Frang (bilden) såg och hörde jag en gång i Uppsalas konserthus. Hon imponerade stort i Prokofievs andra violinkonsert, och när hon nu skulle återkomma med Felix Mendelssohns violinkonsert i Stockholms konserthus ville jag gärna vara med. Sen sist har hon nått den världsberömmelse hon redan då, för närmare fyra år sedan, förutspåddes.

Just den här violinkonserten, (Mendelssohns yppersta verk?), hörde jag för ungefär lika många år sedan med Daniel Hope som solist. Det var i Berwaldhallen, och även det ett tillfälle som fastnat i minnet. Efter att två gånger på senare år ha hört den live med två så eminenta musiker förstår jag varför den här konserten är en av de mest spelade och älskade över huvud taget.

Det är romantiskt, lättlyssnat, virtuost och ofta så svidande vackert att det är omöjligt att värja sig. Det är bara att tillstå att den klassiska skönheten är oavvislig, att varats lustfyllda lätthet även kan gå i e-moll, och att denna smärtbefriade tillvaro har sitt självklara berättigande även som musikaliskt uttryck. Det är inte enbart det melodiska flödet som gör det hela så grant; det är också en grandios orkestersats som ständigt liksom står på tå för solisten, med ett växelspel som fortlöper med ömsom lekfulla ömsom dramatiska och utmanande kommentarer. Ja, det var övertygande spel från både solisten och filharmonikerna under Sakari Oramo.

Som extranummer bjöd Vilde Frang på ett lite kärvare solostycke, något norskt modernt, men oklart av vem. Det lät ungefär som om bergakungen själv bjudit upp till polyrytmisk dans med ett gäng individualistiska troll stampande i var sin takt. Charmerande musik och egentligen alls inte så långt från Edvard Grieg som man kanske kunde förledas tro.

Men det var trots allt Bela Bartóks "Konsert för orkester" efter paus som var starkaste skälet till min närvaro. Bartók var något av min ungdoms gud på tonkonstens område. Jag beundrade hans stränga allvar, det där som avspeglades i hans ansikte med de vackert skulpterade dragen och den mörka genomborrande blicken. Det stämde så väl överens med hans musik, som sökte sig nya djup via forskning i den ursprungliga folkmusiken, på Balkan och på andra håll. Han förmådde omskapa dessa folkliga rötter till ett alldeles eget idiom som både rytmiskt och harmoniskt lät sig väl förenas med den 1900-talsmodernism som han var en del av.

Bartóks musik har ett rykte om sig som avancerad och svår. Visst, det finns verk av honom som kräver mycket av lyssnaren innan skönheten framträder, särskilt om man har Mendelssohn och den mer konventionella melodiken som norm. Men man glömmer lätt att Bartók bortom klusterackord, dissonanser och laborerande med skalor och mikrointervall i grunden behöll sin förankring i traditionen, låt vara att han i likhet med andra modernister sprängde tonalitetens fålla. Han började som traditionalist och mot slutet av sitt liv blev han det återigen allt tydligare. Bach, Beethoven och Debussy var hans främsta inspiratörer, och mot slutet av livet faktiskt också Mozart.

Konsert för orkester hör till hans sista verk, ett beställningsverk som han hann fullborda 1943 innan leukemin bröt ner honom och han dog utblottad i exil i USA, dit han flytt några år tidigare från fascismen och nazismen i hemlandet Ungern.

Det som en gång lockade mig med Bartók var dels den intensiva och växlingsrika rytmiken, dels också lyriken. Den senare, som oftast benämns hans "nattmusik", återfinns ofta som en adagiosats i verkets mitt, på samma sätt som i Konsert för orkester där den kallas Elegia. I den lyriken fann Bartók utlopp för sin sekulära mystik, en meditativ sida som vände sig såväl utåt mot ett svindlande kosmos som in mot naturen och det jordiska - viltet i skogarna, fåglarna, insekterna, och vidare in i mikrokosmos. Det är som om den för ljud hyperkänslige Bartók säger till oss: Endast i enslig tystnad kan bruset från både fjärran galaxer och nattens skogar förnimmas. Endast vänt mot tillvarons nattsidor kan sinnet balanseras och återställas från dagens bullrande folkliv.

Det finns i allt detta också ett fascinerande inslag av kuslighet som är utmärkande för betydande delar av hans musik. Detta har förstås uppmärksammats av en del filmskapare (t ex Stanley Kubrik i "The Shining") som utnyttjat denna kvalitet för att injaga krypande oro och rentav skräck i åskådaren. Men det som kan ge upphov till ilande kårar över ryggraden äger samtidigt en annorlunda och förtrollande skönhet om man ger sig tid att lyssna till vartåt dessa nattliga utflykter leder.

Konsert för orkester är som sagt ett av Bartóks mest tillgängliga verk, och som så många gånger tidigare avslutar han även här med en sats i dansens tecken. Det blir något av en uppsluppen orgie i rytmer och klanger, en bra bit från den mer stränge kompositören som till exempel i den fjärde stråkkvartetten och dess fjärde sats, Allegretto pizzicato, skapade något som också rent grafiskt är ett veritabelt konstverk.

Jag lyssnade med stor glädje till filharmonikerna och Sakari Oramo, och jag konstaterar förnöjd min återkomst till en gammal favorit.

Foto (överst): Vilde Frang, porträtterad av Niclas Jessen.

Musikens makt

Via facebook nåddes jag idag av ett sånt där klipp från nätet som ju facebook till stora delar består av. Sällan har jag klickat gilla med större glädje och tillfredsställelse.

Det handlar om musikens makt att väcka upp livsandarna, också när man blir åldrad, deprimerad och dement, eller vem vet vad och vilket och kanske är det både och eller allt tillsammans.

En gammal svart man, sedan tio år placerad på vårdhem, sitter hopsjunken och som levande död för omvärlden. Grumsar något knappt hörbart som svar på frågor.

Personalen har emellertid upptäckt musikens makt och visar vad som sker när man sätter på honom ett par hörlurar med hans favoritmusik från förr. Och den berömde neurologen Oliver Sacks intygar vad som egentligen inte behöver intygas. Det är bara att se själv. Här.

Cab Calloway, som den gamle mannen uppenbarligen lyssnar till, finns här.

Poesin, vansinnets högmod och den falska trösten

Min läsfåtölj står vid bokhyllorna för poesi. Jag plockar ibland ner något därifrån på måfå efter att ha bläddrat igenom morgontidningens varia. Senast ett urval av Osip Mandelstams dikter - "Rosen fryser i snön" - som gavs ut på W&W 1976 (i översättning av Hans Björkegren). Jag ser av min notering på försättsbladet att jag fick den samma år som födelsedagspresent. Den dikt jag får upp lyder:

Nej, inte en måne... Jag ser

en ljus urtavla skina

Kan jag verkligen hjälpa 

att stjärnorna är som mjölk?

Jag avskyr Bátiusjkovs högmod

Man frågade: "Vad är klockan?"

Han svarade: "Evig tid."

Till denna dikt finns följande not: "Batiusjkov, Konstantin (1787-1855). Poet och översättare av klassisk lyrik, med stort inflytande på många betydande diktare alltifrån Pusjkin och Lermontov till Mandelstam. Bátiusjkov drabbades av en svår ärftlig sinnessjukdom; repliken är autentisk."

Ett minne dyker upp. Jag jobbade på den tiden, ja, det kan mycket väl ha varit 1976, på Ulleråker, det stora och numera nedlagda mentalsjukhuset i utkanten av Uppsala. Där fanns då en liten kioskliknande affär där såväl personal som frigående patienter kunde inhandla smått och gott. En dag stod i kön framför mig en man som när det blev hans tur steg fram, släppte en näve mynt som klingande rullade ut på disken och med en myndig, närmast befallande röst meddelade: "Jag ska ha för tie spänn godis och evighet för resten".

Och jag beslöt att lägga denna komiska replik på minnet.

Jag kände ingen avsmak för högmodet, om det nu var fråga om det, snarare uppskattning för detta eminenta sätt att ta ned alla metafysiska, för att inte säga fysiska, hopp till en krass jordisk nivå. Till saken hör att det var omöjligt att avgöra om mannen var ironisk eller menade allvar.

Däremot känner jag ibland något som närmar sig avsky vid läsningen av dödsannonser nuförtiden. Det är inte i första hand det här med valet av symboler, att korsen börjar försvinna bland alla bilar, husdjur och golfklubbor, andra och underligare föremål att förtiga. Det får väl helt enkelt ses som en adekvat spegling av sekulariseringen. Nej, jag tänker på en del verser som ju också alltid hört till dödsannonsens utformning.

Det finns versval som jag associerar med en modern sorts andlighet som jag har svårt att stå ut med därför att den så öppet deklarerar förnekelse och falsk tröst. Jag ska citera några brottstycken ur det värsta exempel jag vet och som har en engelsk domkyrkopräst vid namn Henry Scott Holland (1847-1918) som upphovsman:

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga kända namn,
tala till mig på samma sätt som du alltid brukade göra.
Ändra inte ditt tonfall. Håll sorgen borta från din röst.
- - -
Livet betyder detsamma, ingenting har skett som förändrar det.
- - - 
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
- - - 
Jag väntar på dig alldeles i närheten.
Allt är bra.

Oavsett vad som nu kan ha varit avsikten med dessa diktrader från Hollands sida, att den möjligen i en predikan tillkom som en illustration bland flera till hur man kan reagera på döden, så är det tydligen endast denna del som överlevt och vunnit anklang ända in i vår tid och dess nyandlighet. Att den speglar ett kristet synsätt på döden torde för övrigt vara högst diskutabelt. Min egen negativa reaktion på dikten handlar således inte om uppståndelsetro eller inte, utan om sättet att blankt förneka sorg och förlust och den förändring som det konkreta och oöverbryggliga avståndet till dem vi mister i livet medför.

Och jag undrar hur i all världen en dikt som påstår det som den här dikten inledningsvis gör ens kortvarigt kan fungera som andligt antidepressivum.

-----------
Fotot visar den ryske poeten Osip Mandelstam, född 1891 och död 1938 i ett ryskt fångläger.

Sjostakovitj åttonde symfoni

För en tid sedan blev jag sittande längre än vanligt framför teven. Som så många gånger förr hade jag efter nyheterna klickat över till mezzo, den franska musikkanalen, och hamnat i en symfonikonsert, den här gången från Lucerne-festivalen 2011. Royal Concertgebouw Orchestra framförde Dmitri Sjostakovitjs väldiga åttonde symfoni under Andris Nelsons mycket inspirerade ledning.

Jag blev helt hänförd av denna ibland eruptiva, men mestadels stillsamt sörjande musik. Det var lite oväntat måste jag erkänna. Inte så att jag är alldeles obekant med Sjostakovitjs musik; framför allt den av Mahlers tonspråk präglade femte symfonin och några av de sista har jag nu och då återkommit till. Men av någon anledning har just denna åttonde inte förmått öppna mina öron förrän nu.

Av de tre giganterna i 1900-talets ryska musik - Stravinskij, Prokofiev och Sjostakovitj - har jag under senare år mest lyssnat till Prokofiev och hållit honom och Stravinskij för de främsta. Dock ändå dunkelt medveten om det diskutabla i den värderingen. Jag har ännu mycket ohört av Sjostakovitj och i själva verket lämnade han nog minst lika många omistliga verk efter sig som de båda andra, därtill i lika många genrer.

I varje fall beträffande symfonier och stråkkvartetter hävdar sig Sjostakovitj utan tvekan väl. Det är förresten lite underligt att jag som alltid älskat Mahlers musik inte fäst mig mer vid Sjostakovitj, som ju beundrade Mahler och kände sig mer befryndad med hans musikaliska poetik än med de ryska kollegernas.

Symfonin är i fem satser och strax över timmen lång. Första satsen med dess ödesmättade huvudtema övergår snart i något som mest liknar sorgsna vandringar i ett ödsligt landskap, med ett avbrott i mitten för trummande marschmusik som stegras till stridslarm. Det är naturligtvis detta som föranlett epitetet krigssymfonier för denna och den föregående symfonin ("Leningradsymfonin"). Sjostakovitj var själv enligt vissa uppgifter inte speciellt förtjust i den beteckningen. Det var inte bara kriget som stämde honom till ödesmättat allvar, blandat med tungsinne, ironi och sarkastisk vrede. Det fanns så mycket annat plågsamt i den sovjetiska verkligheten också.

Tredje satsen (enligt dirigenten Kurt Sanderling ett uttryck för sovjetmaktens krossande av individen) bjuder på en motoriskt hamrande toccata i snabbt och medryckande tempo och med en oerhörd energiutveckling. Ja, kanske kan trumpetsmattret i mittdelen höras som maktens hånfullt triumferande skratt? I den direkta övergången till den fjärde och näst sista satsen kulminerar all denna energi i ett våldsamt utbrott, för att omedelbart därefter sjunka ner i ett largo, en stilla svävande musik, sorgsen, dämpad och liksom florbehängd. Ingen torde undgå att beröras av i synnerhet båda dessa satser, oavsett vad man tycker sig höra i dem.

Den sista satsen påminner rätt mycket om den första. Halvvägs in tornar även här musiken upp sig till några massivt orkestrala ackord. Men symfonin slutar kammarmusikaliskt och i ett nätt och jämnt hörbart borttonande, om inte uppgivet så i varje fall så långt man kan tänka sig från den optimistiska heroism som de stalinistiska myndigheterna påbjöd. Och Sjostakovitj fick förstås problem med denna symfoni liksom tidigare med den fjärde och mycket annat som betraktades som alltför "formalistiskt".

Myndigheterna försökte till en början döpa åttan till "Stalingrad", men det visade sig vara omöjligt med en musik så tragisk och så renons på segerjubel. Klämd mellan sin konstnärliga integritet och anpassningen till ett realkommunistiskt helvete försökte Sjostakovitj överleva både som människa och konstnär. Så gott det nu gick.

Mellan de politiskt korrekta leveranserna kom symfonier som den åttonde och annat lika storartat.

*

Jag har lyssnat till flera olika inspelningar av den åttonde symfonin och vill rekommendera i första hand de följande:
Dels en gammal inspelning med den ryske dirigenten Jevgenij Mravinskij med Leningrads Filharmoniska orkester (här). Trots att ljudet inte är det bästa i denna live-inspelning med hostningar i publiken är den värd att lyssna till.

På Youtube finns samme Mravinskij med samma orkester fast utan publik, och då slipper man dessutom Spotifys störande dåliga klipp mellan satserna. Mravinsky må vara en av de minst tändande dirigenter man som åhörare kan se, men skapa musik ur en stor orkester kunde han. (För den som vill gå direkt på de tre sista satserna börjar den tredje satsen 31:20 in i filmen).

Dels återigen Concertgebouw-orkestern med den alltid lika imponerande Bernhard Haitink som dirigent (här).

Pete Seeger är död

Jag vaknar av att Pete Seeger är död. Inte ur någon egendomlig dröm, bara av radions nyheter som väcker mig ur morgondåsigheten. Yes, he had a hammer. Och jag dråsar ner i ett tidshål, drygt fyrtiofem år djupt.

Jag hörde honom live en enda gång och det var ett mycket speciellt tillfälle. Jag hade den sommaren anlänt till Uppsala, och i juli hölls Världskyrkomötet i stan då det bland alla berömda kyrkliga dignitärer även var meningen att Martin Luther King skulle närvara. Några dödande skott satte definitivt hinder för det.

Till allt annat fanns ett omfattande och ofta mycket lockande kvällsprogram med debatter och med underhållning i samband med denna konferens. Det mesta av det bästa försiggick på Värmlands nation. Jag minns en kväll där med Cornelis, för övrigt även i det fallet enda gången live för min del. Men framför allt minns jag kvällen med Pete Seeger, och inte främst för att han var så mycket bättre än alla de andra artisterna.

Det var knökfullt och folk satt överallt eller stod lutade mot väggarna. Det var varmt och kvavt och de höga men lågt placerade fönstren öppnades ut mot gården och kvällsskymningen, också för att de som inte fick plats skulle få lyssna. Själv måste jag ha kommit i god tid för jag satt i någon av de första stolsraderna.

Så fick jag syn på E i sällskap med ett par andra kamrater av vilka jag fruktade den ene som en möjlig rival. De stod utanför fönstret och tycktes spana efter möjligheter att ta sig in. Det var då jag tog tillfället i akt.

Jag vinkade till E och pekade på min stol att jag var villig att maka på mig och bereda plats. Och hon klev in genom fönstret och kom till mig. Och stolsitsen var nog för liten för att dela på så hon satt i mitt knä. E satt den kvällen första gången i mitt knä medan Pete Seeger sjöng sina sånger, spelade banjo och gitarr och lockade oss alla att sjunga med. Underbarare konsert fanns inte. - If I had a hammer. - Little boxes. - Turn, turn, turn. - Where have all the flowers gone? Long time passing.

Yes, long time passing.


Till minnet av E och åren 1968-1991.

Foto: New York World Telegram and the Sun Newspaper Photograph Collection (Library of Congress)

Offret på taktikens altare

Varför är så stora delar av intellektuell vänster ständigt nerkörd i samma spår av taktiskt tänkande? Jag undrar det varje gång någon vill kringgärda meningsutbytet av hänsyn till vem eller vilka det kan tänkas gynna. Samtidigt visar man sig egendomligt nog förvånad över den envisa misstanken att man vill mörka vissa delar av verkligheten. 

Som exempelvis i Aftonbladet häromdagen, när Athena Farrokhzad skrev: "En ung poesidebutant med palestinsk bakgrund som anklagar den muslimska diasporan för hyckleri, misogyni och allmänt barbari, vilken skänk från ovan för Dansk Folkeparti." Utan vidare tillstår hon att hon själv aldrig skulle kunna skriva så som poetkollegan gör "för en övervägande vit offentlighet". Detta oavsett om det som skrivs äger någon giltighet eller inte, förstår vi att hon menar. Det är tydligen någon "förklaringsmodell" som ska bekämpas till varje pris, oklart dock vilken.

Man tar sig än en gång för pannan! Detta ska vara intellektuella människor, som i stället för att uppträda som väktare av öppenhet och sannfärdighet snarare kreerar rollen av ideologiska kommissarier med överordnat ansvar för samhällsdebattens styrning. Och det enda de uppnår är mycket riktigt en ständigt återkommande debatt om debatten, en diskussion om vem som får säga vad.

Identitetsideologer har ibland gett intryck av att kunna godkänna skämt om svarta förutsatt att skämtaren själv är svart. Men uppenbarligen sviktar även den "interna" toleransen när vad som betraktas som det opinionsmässigt lämpliga blir enda rättesnöret. Inför potentiella anklagelser om att gå främlingsfientliga krafters ärenden hukar många i missriktad lojalitet. Dock inte den danske poeten.

Man offrar sin integritet och intellektuella heder på taktikens altare. Man saknar uppenbarligen all tilltro till förnuft och argumentation. Man tillstår utan att blinka självcensur som påkallad i offentligheten. Och indirekt, i föraktfullt högmod, dömer man ut allmänheten som oförmögen att se sanningar i vitögat utan att bli danskar eller folkpartister eller värst av allt kanske både och.

Jag kan inte tänka mig bättre ammunition för dem som agerar ideologiskt på motsidan. Min respekt för dessa grupplojala taktiker är under alla omständigheter lika med noll. 

Kärlekssorg och nattmusik

Den sjunde symfonin från 1904-1905 är Gustav Mahlers minst uppskattade och minst spelade. Tidigare betraktad som kompositionstekniskt problematisk, åtminstone yttersatserna, tycks den ändå på senare år ha vunnit ökat insteg hos både kritiker och publik. Intressant nog fanns det redan tidigt andra omdömen än de sedermera kritiska. Arnold Schönberg förbryllade många med uppskattande ord om "a perfect repose based on perfect harmony". Och Mahlers hustru Alma tyckte att sjuan var det bästa maken åstadkommit.

Kanske tänkte de i första hand på de tre mellansatserna som tillkom först - ett scherzo omgivet av två mer kammarmusikaliskt präglade satser med titlarna Nachtmusik I och Nachtmusik II. Det är känt att Mahler hade svårigheter att komma vidare efter att ha komponerat dessa satser och först ett år senare i samband med en roddtur fick de idéer som resulterade i fullbordandet av symfonin.

Själv hade jag inga som helst problem att ta till mig symfonin som helhet när jag igår lyssnade till Daniel Hardings tolkning med Sveriges Radios Symfoniorkester i Berwaldhallen. Varför skulle den här musiken inte hålla måttet när annan liknande av samme Mahler gör det?

Jag får lust att citera ett avsnitt från Kurt Blaukopfs bok om Mahler:

"När han en gång - det var sommaren 1900 - gjorde en skogspromenad med några vänner, kom han till ett nöjesfält med karuseller och positivmusik, gunghästar, skjutbanor och kasperteatrar, vilkas ljud blandades med tonerna från ett militärkapell och en manskör; alla ´höll på med ett otroligt musicerande utan hänsyn till varandra´. I det ögonblicket, står det i en tillförlitlig berättelse, utbrast Mahler: ´Hör ni? Det här är polyfoni, och det är därifrån jag har den! Redan när jag som barn hörde den i Jihlavaskogen grep den mig på ett säreget sätt och inpräglades i mig. För det spelar ingen roll om den framtonar i sådant oväsen som här eller i tusenfaldig fågelsång, i stormens tjut, vågornas skvalp eller eldens sprakande. Just så, från helt olika håll, måste temata komma och så helt olika i rytm och melodik (allt annat är bara flerstämmighet och maskerad homofoni), fast konstnären ordnar och förenar dem till ett samstämmigt och samklingande helt.´"

Sjunde symfonin är förvisso inte lika lättillgänglig som vissa av hans andra, men å andra sidan inte heller mer krävande än till exempel den närmaste föregående. Jag kan inte höra annat än att det är typisk Mahlermusik med det för honom så karakteristiska collaget av all världens ljudbilder. Vilket alls inte utesluter återkommande teman och en alltid lika komplex och fascinerande rytmik och harmonik.

Jag tänker mig den här symfonin som en symfoni ägnad natten, drömmarna och tillvarons frånsidor. Och jag tänker då inte minst på det centralt placerade scherzot, som börjar med hotfulla varsel för att strax ta ut wienervalsens svängar till det yttersta i skärande missljud och spefulla överdrifter. Och vidare fjärde satsens nattliga turer som erinrar om bevekande serenader, där bland annat knäppningarna från gitarr och mandolin kanhända öppnar fönster mot den förhoppningsfulle sångaren eller i varje fall mot allsköns mänskligt önsketänkande.

Sångaren, ja. Konsertens första del bestod av Mahlers "Lieder eines fahrenden Gesellen", fyra sånger till orkester-ackompanjemang och med texter av tonsättaren själv (1884-1885; orkesterversion i början av 1890-talet). Upprinnelsen var den unge Mahlers förälskelse i en skön sopran som dock behagade gifta sig med en annan. I dessa sånger fann han uttryck för den kärlekssorg som följer av sådana erfarenheter, i det här fallet med all den naiva uppriktighet som han lärt av folkdiktningen i "Des Knaben Wunderhorn". "O, ve, jag har en glödande kniv i mitt bröst!"

Gästande solist var ingen mindre än den tyske barytonen Christian Gerhaher. Bättre kan man inte få, om inte i så fall vår egen Peter Mattei finns till hands. Förmodligen är dessa båda världens mest eftertraktade i barytonfacket för närvarande. Gerhahers röst har en något ljusare timbre än Matteis, men båda äger den egaliserade och övertonsrika klang som ger lyssnaren rysningar av välbehag. Men det måste givetvis en tolkning till, där själen läggs i klangen så att resultatet blir vad det blev den här kvällen. Låt mig bara säga att det märktes att Mahler är en av Gerhahers favorittonsättare och att vi här har en värdig arvtagare till den legendariske Dietrich Fischer-Dieskau.

För den som missade detta liveframträdande finns en ny skivinspelning där man kan höra Gerhaher i bland annat dessa sånger, om än med en annan orkester och en annan dirigent.

Foto (överst): EJ
(Gustav Mahler; byst av Auguste Rodin, Metropolitan Museum of Art, New York)

Citatet är hämtat från Kurt Blaukopf: Gustav Mahler, Gebers, 1972, översättning av Kajsa Rootzén, sid. 221-22.

Om betydelsen av ett slut

I väntan på det försenade planet som skulle ta oss hem från Krabi International Airport fann jag en liten bokhandel i väntsalen vid gaten. Det gladde mig eftersom jag redan läst ut den medförda litteraturen och ville gardera mig mot tristessen i en eventuellt sömnlös nattflygning.

Den där shopen bestod huvudsakligen av internationella bestsellers, inklusive den överallt förekommande Stieg Larsson, en stor avdelning med management-litteratur plus några hyllor med fackböcker, främst med anknytning till Thailands natur och kultur.

Jag stod och valde mellan Christopher Hitchens sista, postumt utgivna essäer och den enda av de skönlitterära böckerna som jag kände mig lockad av, nämligen Julian Barnes´ "A Sense of an Ending", en Booker Prize-belönad roman som kom för några år sedan. Det blev den senare.

Det var min första av Barnes, trots att jag länge haft på känn att han är en författare som nog borde ges en chans. Boken har lovordats som en existentiell thriller, vilket faktiskt är en ganska träffande karakteristik. Det var ett bra tag sen jag sist läste en roman som så skickligt tillfredsställer både den spänningssökande och den mer estetiskt och livsfilosofiskt lagde läsaren.

Boken handlar om en ensamstående pensionär, Tony Webster, som i sin gråa vardag av endast sporadiska kontakter med exhustrun och en vuxen dotter, får en särskild anledning att blicka tillbaka på sitt liv. Det som tvingar honom till en rekonstruktion av det förflutna är ett brev från en advokat som meddelar att någon testamenterat en summa pengar och en dagbok till honom. Dagboken tycks emellertid omöjlig att få loss, eftersom testamentatorn visar sig vara modern till Tonys första kärlek, den redan på den tiden knepiga Veronica, som nu vägrar lämna den ifrån sig.

Berättelsen är tudelad och den första delen ägnas Tonys ungdomsår på sextiotalet i ett studentikost manligt gäng på tre som snart blir fyra genom den intelligente och filosofiskt allvarlige Adrian. Det är en mycket underhållande beskrivning av gängets sammansvetsning och försök att med alla förnumstiga medel orientera sig i tillvaron och hantera ungdomsårens sårbarhet och trevande vilsenhet. När så småningom gänget splittras och Adrian först gifter sig med Veronica och sedan begår självmord rinner den forna gemenskapen ut i sanden.

Först i andra delen börjar thrillern, som alltså består i mysteriet kring det oväntade arvet efter Veronicas mor och den dagbok som i själva verket är Adrians och som därför Veronica sitter på av anledningar som givetvis väcker inte bara Tonys utan även läsarens nyfikenhet. Tony berättar om sina överväganden, om hur han försöker och faktiskt också lyckas nå Veronica, hur han får ett gammalt brev han skrivit till Veronica och Adrian i retur, ett sarkastiskt brev som han totalt utplånat från sitt medvetande och som nu skakar om hans självbild, men hur han i övrigt endast serveras fragment och gåtor som han inte på något enkelt sätt kan skapa någon mening i.

Jo, nog var detta en riktig page turner, mycket lämpad som sällskap på en nattflygning. Barnes lyckas med att behandla livets flykt, minnets bedräglighet och andra existentiella frågor med stor briljans. Upplösningen är överraskande och bör naturligtvis inte avslöjas. Tilläggas bör dock att precisionen i Barnes prosa är djupt imponerande; här går knappast att peka på ett enda onödigt ord. Och undertexten i dialogerna vibrerar av innebörd. Kort sagt visar författaren en hantverksskicklighet som i kombination med det engagerande innehållet gör boken ytterst prisvärd.

Boken har översatts till svenska med titeln "Känslan av ett slut". Jag undrar om den översättningen är den bästa, om den verkligen make sense med tanke på innehållet. Som ju handlar om hur vi skapar mening och innehåll, om hur självbild, betydelser och bokslut kan krackelera. Och om det bedrägliga minnet som en del av det sammanhanget.

È morto Claudio Abbado

Medan jag skriver om gårdagens Bach-konsert och lyssnar till Das Wohltemperierte Klavier med Andras Schiff når mig meddelandet om att dirigenten Claudio Abbado lämnat oss för gott. 

È morto Claudio Abbado ropar rubrikerna i de italienska tidningarna.

Det känns utan överdrift som att en epok går i graven. Få dirigenter i modern tid har förvärvat en mer gedigen renommé än Abbado, både som stor konstnär och som omvittnat nobel människa, högt älskad av både medmusiker och publik.

Jag kan inte räkna dem alla, de tillfällen när hans tolkningar av viktiga verk av Verdi, Mahler, Mozart, Beethoven och många andra framstått som de bästa, eller i varje fall bland de allra bästa.

Och jag minns i början av 2000-talet när jag chockad såg honom i en utsändning i mezzo, den franska musikkanalen, dirigera Verdis Requiem och tänkte att det måste vara sin egen dödsmässa han dirigerar. Avmagrad till knapp igenkännlighet stod han där på pulten efter en canceroperation som dessbättre visade sig kunna ge honom ytterligare ett drygt decennium i verksamhet.

Även om han trots allt hann bli åttio år gammal känns hans bortgång som en stor och alltför tidig förlust. Att en hel musikvärld sörjer honom, den saken är alldeles klar.

Söndag med J S Bach

I en välfylld konserthussal satt jag igår eftermiddag och lyssnade till klavermusik av den störste av dem alla: Johann Sebastian Bach. (Ja, det där kan man förstås bråka om, men igår fanns det inget utrymme för diskussion). Hans Das Wohltemperierte Klavier, bok 2, spelades rakt igenom med en paus i mitten av en av världens mest framstående pianister: Andras Schiff. Det innebar två timmar och tjugo minuters effektiv speltid innan det sista av de 24 paren av preludier och fugor klingat färdigt.

Jag var lite orolig att jag skulle storkna av så mycket på en gång, men det var onödig oro. Med en så formidabel pianist som Andras Schiff som så länge umgåtts med detta ett av musikhistoriens mest inflytelserika verk blev det aldrig fråga om trötthet eller okoncentration. Jag har sällan hört en fulltalig publik så tyst i förkylningstider. Schiff förde oss in i ett tillstånd som inte kan beskrivas bättre än med det engelska ordet otherworldly, och jag slogs strax före pausen av att han med den fulla kontroll som givetvis krävs för ett sådant spel samtidigt verkade spelade nära ett transtillstånd, eller i varje fall ett flow, där han bara var ett medium för musiken. Sådant smittar av sig.

Bachs idérikedom var gränslös. Konstfullheten i dessa preludier och fugor är oöverträffad. Men det magiska är att välljudet samtidigt är så tidlöst som det är, i såväl lugnt vandrande ackordsföljder som virvlande flerstämmiga dansfugor. Funnes det protestantiska dervischer hade de i Bach sin främste ackompanjatör. Och allt detta skrevs en gång för avancerade ungdomars förkovran i musikutövning och spreds endast i handskrivna kopior! Vid hans död var de bortglömda, out of date, men återupptäcktes sedan med besked. Först i början av 1800-talet kom den första förlagsutgåvan.

Det diskuteras ibland om vad som är det bästa instrumentet att framföra "de fyrtioåtta" på. För min del har jag precis som Schiff alltid föredragit det moderna pianot framför cembalon. Det handlar om de dynamiska möjligheterna och framför allt om att denna ställvis mycket komplexa musik aldrig kan nå sin fulla klarhet annat än med ett piano. Att Schiff sedan också spelar den här musiken helt utan pedal kan väl vara en fråga om tekniskt hand/fotlag, men mig övertygade Schiff hur som helst med sitt mjuka och fulländade legatospel där sådant erfordras. Han verkar helt enkelt inte behöva pedalen.

Bach som tonkonstens gud var inte uppenbar för hans samtid, som främst såg honom som den överlägsne orgelvirtuosen. Sedan dess uppenbarar han sig gång på gång för oss alla som tillfälligtvis haft örat åt annat håll. Igår eftermiddag var han i högsta grad närvarande. Och när den långa sittningen väl var över reste sig publiken prompt i bänkarna, och det var inte i första hand för att fysiskt sträcka på sig utan för att hylla en förmedlare av rang. Vilken satte sig igen och som extranummer gav första preludiet och fugan i bok 1, som en vink om att han programenligt ju bara levererat 24 av de 48.

Sandstränderna. Thailändska intryck (2)

Jag har egentligen aldrig lockats av resmål där sandstranden är huvudsaken. Ändå har jag av olika anledningar haft turen att hamna på några av världens bästa sandstränder. Givetvis har det bjudit på storartade upplevelser även för en badkruka som jag som kräver turkosfärgat vågsvall från ett tropiskt hav för att gå i.

En sandstrand är ju inte bara en remsa sand utan även hav eller insjövatten och där sanden tar slut någon form av landskap - en trädbevuxen terräng, stenar eller klippor. Med andra ord är stranden inte sällan också ett mer eller mindre storslaget natursceneri.

Det är länge sen nu, men jag minns Silver Beach, utanför Buchanan i Liberia. Inget känt turistmål, men det var mitt första möte med en strand som vilken broschyrmakare som helst skulle vilja sätta på framsidan. Jag joggade i sanden mol allena med havet och djungeln på ömse sidor om mig och med de pilsnabba strandkrabborna flyende ner i sina hål ett par meter framför mina fötter.

Jag minns långt senare Seychellernas stränder, den ena mer sagolik än den andra, särskilt på La Digue med de mäktiga granitblocksformationerna utspridda i sanden som en naturens egen konstfulla installation. I en internationell resetidskrift såg jag för några år sedan att några av dessa stränder klassats som världens mest utsökta. Och även om jag inte tror att den fulla överblick föreligger som sådana utsagor måste bygga på, är jag i det fallet beredd att sätta tilltro till dem.

Och nu senast stränderna i Krabis omgivningar i Thailand. En tur till Hong Island hör till det obligatoriska programmet för den som befinner sig i dessa trakter. De magnifika, brant stupande kalkstensklipporna bidrar starkt till naturupplevelsen, här liksom i hela den övärld som breder ut sig i bukten. Under båtfärden ut tyckte jag mig bland öarna kunna urskilja Arnold Böcklins Dödens ö, lyckligtvis förstås en illusion. 

Dock - på en stig inne i bushen på Hong Island stötte jag på resterna av en long tail-båt som kastats in bland träden under den fruktansvärda tsunamin för snart tio år sedan. Den ligger kvar där som ett minnesmärke.

Den främmande faunan hör också till: fiskarna i vattnet, fågelsången i trädkronorna, några praktfulla fjärilar och en makligt promenerande varan som väste lite irriterat när jag blev för närgången med kameran.

Det var ett bröllop som denna gång förde mig till dessa stränder. Ett paradisiskt arrangemang för bekräftelse av en relation med allt vad den innebär av förhoppningar för framtiden. Det hela utspelade sig på en annan strand, Phra Nang, en sen eftermidddag medan solen sjönk i havet. Och ja, det var naturligtvis mycket mycket vackert.

Foto: EJ
Bilderna (klickbara!) uppifrån och ned:
- Klong Muang Beach
- Hong Island
- Okänd ö
- Skelettet av en krossad long tail boat
- Varanödla, Hong Island
- Hong Island
- Phra Nang (de fyra sista bilderna)