Den dova, ohörda dunsen när fjärilen landar på fönsterrutan.
Det avdukade midsommarbordet i trädgårdens mitt.
Det nattliga uppvaknandet till den melodiska drömmens obrutna legato.
Jag är en ganska ovillig tv-serietittare, trots att strömningstjänsterna numera gör det möjligt att ta del av helheten på en gång, om och när man så vill. Men visst händer det att jag gör ett undantag inom den mycket begränsade ram som basutbudets reklamfria kanaler erbjuder.
Det var i fjol hundra år sedan Franz Kafka dog i tuberkulos endast 40 år gammal. Jag upptäckte för en tid sedan att SVT/Play påpassligt sänt och fortfarande sänder en tysk-österrikisk serie i sex delar som skildrar hans liv och verk i fiktionaliserad form. Eftersom han är en av de där storheterna jag tidigt fastnade för och under ett helt liv återvänt till, gav jag den serien en chans att än en gång väcka mitt kafkaläsande till liv.
Och jag bjöds en fängslande, lågintensiv dramatik, vackert filmad och med utmärkt skådespeleri. Avsnitten fokuserar var sitt tema, med början i relationen till författarkollegan Max Brod, han som räddade merparten av Kafkas författarskap till eftervärlden. Fortsättningsvis handlar det om familjen (med fokus på den gräslige hustyrann som fadern tydligen var), kontorslivet och så förstås de tre betydelsefulla kvinnorna i hans liv: Felice, Milena och Dora.
För det var ju så att inte mycket av det som Kafka skrev publicerades under hans korta levnad. Det var endast ett antal smärre prosastycken och några noveller, bland annat "Förvandlingen" "I straffkolonin" och "Eldaren". Den sistnämnda utgör det inledande kapitlet i den ofullbordade, postumt utgivna romanen "Amerika", av Kafka själv betitlad "Den försvunne". Eftersom det är den av hans romaner jag ägnat minst intresse läser jag den nu och slås av med vilken gåtfull energi som författaren berättar en i sak ganska enkel historia om några förtretligheter i samband med den blott 16-årige emigranten Karl Rossmanns landstigning vid ankomsten till New York.
Karl blir plötsligt varse att han glömt paraplyet och ber en person hålla ett öga på kofferten medan har återvänder ner i båtens förvirrande system av trappor och korridorer för att hämta det, varvid han stöter på eldaren som också förbereder sin debarkering. Innan de båda kan lämna båten fastnar de i dispyter med uniformerade personer - fartygsbefäl, hamnstyrelse och en distingerad herre med bambukäpp - som ställer frågor utifrån sina bemyndigade positioner och funktioner.
Eftersom Karls nyfunne vän befinner sig i konflikt med en annan eldare uppstår problem när hans lön ska utbetalas hos kassören. Den andre har mobiliserat ett antal personer som vittnar till hans förmån, medan Karls vän får svårt att hävda sig. Karl griper då in i diskussionen och tar parti för vännen och råder honom att stå på sig, men situationen ger intryck av att de båda är utlämnade till ett slags godtycke, även så när det helt plötsligt uppdagas att herrn med bambukäppem är en senator och tillika Karls morbror.
Karl blir utan att motsätta sig omhändertagen av sin morbror fast han hellre velat behålla kontakten med eldaren. Så långt "Eldaren", det första kapitlet i "Amerika", som i övrigt är ofullbordad och skildrar Karls kringströvande liv med tillfälliga jobb som hisspojke, fastighetsskötare, passopp hos en tjock operasångerska, kontorist på ett företag som visar sig vara en bordell, m.m. Trots sin ofullständighet är det en mycket läsvärd och underhållande berättelse med för sin upphovsman typiska, på en gång realistiska och fördrömda, episoder.
Tv-seriens porträtt av de tre betydelsefulla kvinnorna i Kafkas liv återspeglar lika mycket, om inte mer, Franz egen karaktär, hans vankelmod och tvivelsjuka i relationerna till både dem och till kontorsarbetet.
Han slets ständigt mellan hågen till litterärt skrivande och tjänstgöringen som juridisk expert i försäkringsbranschen, mellan konstskapande och borgerligt familjeliv. Det ledde till brutna förlovningar i det långa förhållandet till Felice, och om igen till samma neurotiska obeslutsamhet beträffande den okonventionella Milena, som till sist förlorar tålamodet och levererar några sanningens ord om sin hindersamme kavaljer. Slutligen återstod bara sanatorievistelsen med den omhändertagande Dora.
Av tv-serien framgår också att Kafka, trots att hans samtid endast mycket begrämsat kunnat ta del av hans verk, var känd och respekterad av berömda kolleger som Franz Werfel, Hugo von Hofmannsthal och Reiner Maria Rilke. I mötet med Rilke får Kafka klart för sig att den berömde poeten läst allt som publicerats och särskilt imponerats av "Eldaren". Smått förundrad inser Kafka att han är föremål för Rilkes beundran.
Nej, han gjorde det inte lätt för sig, den gode Franz.
Tv-serien finns att se på STV Play här.
Jag har bloggat i ett par decennier snart, först i Aftonbladet och sedan 2009 här under rubriken Rapsodi. Under alla dessa år har jag följt ett antal andra bloggare, av vilka vissa blivit favoriter som jag hållit särskild koll på och även bytt kommentarer med. Som regel har det handlat om personer i eller närmast min egen generation, dvs äldre som vid sidan av ordinarie arbete eller efter pensioneringen känt sig lockade att fritt uttrycka sig i skrift (och bild) om litteratur, musik och konst.
Några har slutat skriva och - vad vet jag - övergått till annan verksamhet eller skriver och publicerar sig på annat sätt. Andra har inte bara lämnat bloggandet utan detta livet; helt enkelt tystnat för att de inte längre finns ibland oss.
Det har nu visat sig att ytterligare en person som jag haft långvarig bloggkontakt med inte längre kommer att höras av. Det kommer inte att publiceras något nytt i den alltid lika intresseväckande bloggen "Den långsamma bloggen" (med det självironiska tillägget "- en trögtänkt långsamläsares anteckningar").
Det blev allt glesare mellan inläggen den sista tiden och Lennart antydde vid något tillfälle i höstas att han drabbats av ohälsa, utan att gå in på närmare detaljer.
Till sist googlade jag hans namn och blev varse att han dog den 12 januari i år.
Så sorgligt, Lennart Erling var ju bara 74 år och hade mycket mer att förmedla av sin läsning av viktig litteratur, klassiker främst, stoiker inte minst.
Jag träffade honom aldrig i verkliga livet, vilket gäller för nästan alla som korsat min väg här på nätet. Ändå tyckte jag att jag lärde känna honom ganska väl bara genom de skriftliga avtryck han lämnade efter sig. Det är trist att han inte längre kan nås med en synpunkt i kommentarsfältet, och inte minst att man själv aldrig mer kan få en kommentar på vad man skrivit från den kloka och belästa person han var.
Nu får han vila i frid från vandringar, vedhuggning och läsande, fast han säkert hellre velat fortsätta med allt detta ännu några år till.
Jag hoppades att Lennart bara hade tagit en ovanligt lång paus i sitt skrivande, men så var det alltså inte. Han har bloggat färdigt, och jag sörjer och saknar den eftertänksamme långsamläsarens tankar här i bloggosfären.
Foto: EJ
Aldrig tidigare har sista biten från Djurgårdsbron till Berwaldhallen varit så tung att gå som i den iskalla vårvinden första lördagen i april. Men jag höll ut, i vinglig armkrok med ohjälpsamme Mr P, tack vare det hägrande målet och löftet om musikalisk katarsis. Mahler-tvåan än en gång live, det är live den ska upplevas, och så lägligt ett par veckor innan stilla veckan då den livande vårvärmen återkom och körsbär, magnolia och ginst blommade för fullt.
Tänkte på Mahler som under begravningen av dirigentkollegan Hans von Bülow berördes så starkt av Klopstocks psalm om uppståndelsen att det blev förlösande för sista satsens utformning. Han fick mod att fullfölja den naiva tillförsikten i "Urlicht", en av visorna ur folkpoesins Des Knaben Wunderhorn, mod att med Klopstocks ord bejaka tron på odödligt liv: "Uppstå, ja uppstå ska du åter".
Den text som sedan följer är Mahlers egen, där han omväxlande låter alten, sopranen och den stora kören sjunga sig fram till en förtröstan om att inte ha levt och lidit förgäves. Efter hjältens alla plågor och existensiella kval låter han sig övertygas: Det som en gång blivit till måste förgå - men för att återuppstå! Smärtorna och döden betvingas och livet kan blomstra på nytt.
Det är när kören lågmält som ur ett stilla vindbrus förmanar oss att sluta darra av dödsfruktan och sedan med full kraft utropar: Bereite dich zu leben! som det drar ihop sig till ett avgörande. Det gigantiska uppbådet av sångare och musiker lämnar domedagen bakom sig för att i ett av musikhistoriens mest extatiska ögonblick brista ut i jubel över att på svävande vingar - "i ett nu!" - bäras hela vägen hem till Gud.
Redan i den föregående satsens "Urlicht" får altsolisten begråta den mänskliga tillvarons nöd och smärta och yppa sin himmelslängtan:
Ja vad ska man säga? Mahler testar barnatron fullt ut och låter önsketänkandet kulminera i en förvissning: Dö ska jag för att leva.
Jag tror för min del att symfonins kärna ligger i körens mäktiga "Bered dig att leva!". Det är en maning som kan vara drabbande och giltig såväl för den troende som för den som tvivlar på livet bortom död och grav, både för den som sätter sitt hopp till Guds eviga nu och den som inte tror på annat än den uppfordran man kan uppfatta i dessa ord till att ta vara på sitt liv, att leva med döden i livet så kreativt och autentiskt man kan.
Det är därför denna exceptionella symfoniska upplevelse leder till endera omedelbara ovationer när väl dirigenten slår av det sista utdragna crescendot, eller till lång tystnad tills man hämtat sig och förmår ge uttryck för något av det som väckts till liv inom en. Jag säger det igen: den här symfonin måste upplevas live och i en tolkning som inte väjer för det extrema.
Den här gången var det Sveriges Radios Symfoniorkester, Johanna Wallroth, sopran, Amery Amereau, alt, och den utomordentligt välljudande kören Orfeó Català som under Daniel Hardings ledning bjöd på denna existentiella musikdramatik. Som alltså går under beteckningen "Uppståndelsesymfonin".
Det var en fin konsert, även om jag varit med om än mer överväldigande Mahlertvåor. Det är mycket som ska till när Mahler satsar allt han har av resurser för att låta oss ana något av en triumferande överjordisk salighet mot bakgrund av all världens domsbasuner, nöd och lidande.
Det är omöjligt att inte beröras, och jag tänker mig Mahler med ett memento till alla som inlåter sig med detta verk: Glöm inte att det handlar om att leva och att dö och möjligheten av att betvinga döden! Ingenting mindre!
Vilket kräver att man följer anvisningen inför sista satsen: Wild herausfahrend!
Återstår för var och en att avgöra hur långt det räcker.
Foto: EJ.
(Gunilla Petersén står för översättningen till svenska av Urlicht).
.jpg)
Det var för några veckor sedan. Jag var åter på plats för en pianoafton i Konserthusets stora sal i Stockholm. Norges främsta bidrag till pianoeliten, Leif Ove Andsnes, spelade Grieg och Chopin plus en norsk kompositör vars namn jag aldrig tidigare noterat. Det var givetvis Chopins 24 preludier som var dragplåstret, för mig liksom för de flesta andra. Griegs pianosonat i e-moll hör man inte så ofta, ett habilt ungdomsverk som inte heller denna gång lämnade några djupare spår i mig.
Det gjorde emellertid nästa programpunkt som började med att Andsnes helt kort presenterade en pianosonat av en annan landsman, nämligen Geirr Tveitt (1908-1981), närmare bestämt hans Sonata Etere, op. 129 (1941) byggd på ett par av folkmusik inspirerade teman från Hardangerdalen, Tveitts hembygd. Folkmusiken var denne originelle tonsättares främsta inspirationskälla och han var i så motto något av en norsk Bartók, som både samlade, arrangerade och skapade konstmusik av Hardangerdalens tonspråkliga arv.
Sonaten - ett verk på dryga halvtimmen - imponerade på mig och fick mig än en gång undra över hur många de kan vara, de där snillena man aldrig kommer att upptäcka.
Tre satser består den av, denna sonat nr 29, den enda som finns kvar efter den stora branden när hemmet och merparten av Tveitts rika produktion gick upp i rök. Av det som finns kvar har dock en del kunnat rekonstrueras, bland annat från inspelningar.
Det är spänningsladdad musik, modernistisk och kärvt melodisk och - som Andsnes antydde - ibland påminnande om rysk musik (t ex Prokofiev), ibland om fransk. Vilket Andsnes sedan visade genom att som extranummer spela dels Claude Debussys Den sjunkna katedralen, "La cathédrale engloutie", ur Préludes för piano, bok nr 1, dels också Allegro ur Rachmaninovs "Études-tableaux" för piano op 33:2. Släktskap i tongångar och komplexitet, jodå, men samtidigt är Tveitts musik sin egen, koncipierad utifrån en solid förankrimg i hembygdens folklore.
I sin livsåskådning - med en förkärlek för förkristen nordisk mytologi - var han en särling med grumliga nationalistiska böjelser, dock tydligen utan att hamna i Knut Hamsuns villfarelser. Tvärtom anslöt han sig till motståndet mot den nazistiska ockupationsmakten.
På Youtube och andra strömningstjänster som Spotify och Idagio kan man ta del av några inspelningar av hans verk. Jag har exmpelvis funnit en av den 29:e pianosonaten där man också löpande kan följa med i noterna (Youtube - här - dock med okänsliga reklambrott för icke prenumeranter; Spotify har en inspelning med Geir Botnen - här). De lättillgängliga, vackert orkestrerade folkvisorna - organiserade i sviter - finns på flera skivbolag, liksom även några pianokonserter, bland annat den stormiga fjärde, op. 130, "Aurora Borealis".
Slutligen vill jag nämna humorn som glimtar fram i folkvisorna, både i titel och innehåll. Se och hör exempelvis pianisten Greg Niemczuk framföra ett stycke betitlat "Hardingöl", en tribut till den hemlagade drycken som landar i ett minst sagt raglande spel med hela högra underarmen på klaviaturen - här. Nog finns väl här också en illa dold hälsning till Maurice Ravel?
Allt detta och mer därtill har jag med stort utbyte ägnat de senaste veckornas lyssningstid åt.
För övrigt är Leif Ove Andsnes för närvarande på turne i USA:s öststater med samma program som i Stockholm.
Foto: Wikipedia
