Gospel för hundar

Doro heter vår hund, född för cirka fyra år sen i Sydspanien. Doro betyder guld och han är mycket riktigt guld värd, en mycket kärvänlig och trofast vän. En ibland lite nervig varelse som hatar åskväder, misstänker stora svarta hundar för ont och avskyr elsparkcyklar, som han ibland får för sig att han bör jaga på flykten.

Igår på förmiddagspromenaden passerade vi, Doro och jag, en gränd intill vårt eget kvarter som såg ut som på bilden ovan. En stor del av gatan var översållad av torra gyllengula lönnlöv. Husse tog fram mobilkameran gnolande på en gammal gospelrefräng: 

I´m gonna walk on gold when I get home.

Sådan underförstådd översinnlighet begriper inte Doro mycket av, ännu mindre som endast metaforik. Men han nosar gärna i lövhögar som gömmer en hel värld av dofter av skiftande slag.

Han är nästan hemma, det vet han, men struntar blankt i golv- och gatubeläggning bara matte är på plats när han kommer hem. Men hon är inte det, har inte varit det på flera dygn, det vill säga obegripligt länge. 

Matte är inlagd på ortopeden med en benfraktur och ovissheten och saknaden är stor. Hon som aldrig tidigare varit skild från Doro mer än några timmar i sträck är nu försvunnen. Därför klagovisorna som verkligen inte låter som den trosvissa gospeln om en framtida annan, mycket bättre värld.

Redan i trappan nosar han efter bekräftelsen på det som borde vara fallet. När han inte finner de doftspår han söker vill han helst inte fortsätta, drabbad av att ha tagit ut sin besvikelse i förskott. 

Och när han väl av husse motats in i hallen och ser tofflorna börjar han klaga med ylande ljud som talar sitt tydliga språk, ett språk som husse förstår men som han tyvärr inte nöjaktigt kan besvara med hjälp av specifika förklaringar. Han får lita till ordens klangfärg, att de ändå bär på ett mått av tröstande innehåll: 

"Matte kommer tillbaka!" - ett evangelium för hundar? 

Foto: E.J.