Svampdåren

I vintras utkom några nya prosaverk av Peter Handke på det förträffliga förlaget Faethon. Det med titeln "Försök om svampdåren. En berättelse för sig" (översatt av Jesper Festin) sparade jag till svampsäsongen, som den här hösten ju visat sig särskilt minnesvärd som sådan.

Det är berättarens förlorade men återfunne barndomsvän som är dåren, den redan som barn passionerade "skattletaren" som i utbyte mot en mindre summa pengar levererar sina svampfynd till en invandrad återförsäljare som upprättat en för dessa avsedd "depå" i ett ruckel i byn. Det är företrädesvis "de eviga gula", den helige Johannes svampar, han letar, nej snarare "hämtar" eller "håvar in".

Pengarna gör det möjligt för den kunskapstörstige grabben att köpa litteratur, och när han sedermera som vuxen ganska oväntat etablerar sig som framgångsrik brottmålsadvokat med internationella uppdrag, inte bara bibehåller han sin vana att "gå till svamps" utan drabbas vid ett tillfälle av ett slags epifani i mötet med sin första stensopp. 

Kontakten med berättaren, dårens enda vän, blir sporadisk i och med att dåren lämnar orten, men den återupptas och levnadshistorien kan på så vis fullföljas. Och Handke kan denna gång återge en historia som mer liknar en roman än den hybrid av roman och essä, med tonvikt på det senare, som de övriga i serien "Versuch über..." mestadels liknar.

Svampdåren beskrivs som något av en särling, en fantast som pendlar "från närvaro till frånvaro och tillbaka", en som går från bokstäver och böcker ut i de brusande, susande, knastrande skogarna, men som återkommer, växlande mellan "kunskapslust, sällskaplighet och hemlighet".

Den sedermera välsituerade juristen har aldrig helt låtit sig uppslukas av arbetet som advokat, snarare utfört det med vänster hand. Man har alltså kunnat finna honom i skogsbrynet vid en dikesren iklädd kostym, slips och hatt i ett extatiskt tillstånd med en stensopp i handen, helt förtrollad av sitt fynd och helt oförstående inför faktum att aldrig tidigare ha fått korn på denna märkvärdiga svamp. Ja, det sägs vara en gåta att han kunnat undgå dem - "kungarna", "fabelgestalterna" - i havet av allt det eviga gula. 

Och dåren lever vidare i sin upptagenhet av skogsvandringarnas fynd och drömmen om att författa en svampbok. Svamparna är det sista äventyret och han deras profet. 

Denna upptagenhet blir till veritabel dårskap när han börjar se svamp och svampformer i snart sagt allt han ser. Han försöker på olika sätt modifiera sin besatthet, bland annat genom att söka "det ofrivilliga, det att låta vara, det att låta ske", att "låtsas icke-leta, för att i hemlighet likväl finna" eller låta sig nöja med "att söka och icke finna"- alltsammans ideal som i hans maniska tillstånd visar sig svåra att omsätta i handling. 

Besattheten mildras efter vad som nog måste ses som en allvarlig kris, efter vilken han återfår förmågan att hantera tillstånd som krymper rummet till ett enskilt fynd och stannar tiden. Vandringarna i skogen får småningom ett egenvärde.

Svampdåren erfar uppenbarligen ett alltför stort mått av den vardagens förtrollning, det sagolika äventyr, som Handke med sedvanlig skicklighet gör ännu ett försök att språkligt erövra och förmedla. Någon bot för vännens dårskap ser författaren/berättaren ej, inte i den av "giftpladder" och "giftsmedjor" dominerade verkligheten. Något annat måste till.

Men blir det då mot slutet inte för mycket av saga? frågar sig författaren själv. Och svarar: nej, det sagolika, när det behövs, är det allra verkligaste, ett nödvändigt motgift och  ingenting mindre än ett femte tillägg till de fyra elementen.

Vännen/berättaren/författaren kan således inte, vill inte, undertrycka det "tänkta, drömda, ingivna" som  skänker berättelsen drag av saga och dåren bot. Nämligen det där som låter dåren lyfta blicken från punktens blicklöshet till en i ögonhöjd. Det där som får honom att se sin kvinna och inte bara det hon håller i handen. Det där som under en måltid på gästgiveriet "L´Auberge du Saint Graal" låter dåren fira sin födelsedag i den snäva kretsen av sina allra närmaste, bland dem den ende vännen.

Den här boken kan med sina 155 sidor tyckas vara en bagatell, men är närmare läst mycket mer än så. Den kräver långsam läsning under noggrann uppmärksamhet och belönar då (som vid idog svampplockning) rikligen oss som gärna följer Handke och hans vandrare på deras utflykter och upprepade försök att återge något av det äventyr som uppenbarar sig längs allfarvägar, stigar och oupptrampade spår. 

 Foto: EJ.