Han värmde upp med Bachs Fyra duetter för klaver, BWV 802-805, vackra exempel på musikens egen vävnadskonst, den som kallas kontrapunkt. Därefter en av de välkända partitorna, nr 2 i c-moll för klaver, BWV 826. Flersatsig underbar dansmusik från barocken, i 2:an med italiensk esprit i den inledande Sinfonian och ett avslutande Cappriccio.
Redan i Sinfonia uppstår en av de där magiska stunderna med Sokolov, när han med sin bländande teknik får oss att glömma utförandet, den vidunderliga beröringen av klaviaturen, och vi, ett halvtannat tusen andlösa lyssnare, dras in i ett musikaliskt förlopp där allt utom tonflödet försvinner.
Om någon skulle hävda att den stora konsertflygeln, minst ett halvt ton tung, i dessa stunder faktiskt leviterar åtminstone några centimeter från golvet tillsammans med den inte alldeles lättviktige pianisten på sin pall, hade jag ingen anledning ifrågasätta saken. Inte heller att Bach är Gud Fader själv när han väl får sin dedikerade uttolkare.
Efter paus Mozart, till att börja med sonaten i B-dur, KV 333, en av hans bästa pianosonater, elegant och med en rikedom av infall som i alla stycken bär hans omisskännliga signatur. Jag känner den här musiken sen unga år; jag anteciperar, fängslas och gläds åt mästarens tolkning, som är utan överdrifter men med omsorg om detaljerna. Som så ofta hos Mozart består hemligheten i att få det låta naturligt, enkelt.
Adagio i h-moll, KV 540, är förmodligen den märkligaste musik Mozart skrev för solopiano. Tekniskt inte svårt för den hyfsade amatör jag en gång var, men vad gäller interpretationen - vilka utmaningar bjuder den inte på! Det är ett adagio, vilket först och främst måste beaktas, dock utan att långsamheten jämte inslagen av staccato, accenter och starka dynamiska kontraster får stycket att falla isär.
Sokolov infriade mina förväntningar med sitt delikata anslag i både bas och diskant, för både dovt mörker och gnistrande ljus. Men vad handlar det om?
Det är inte bara oblandad melankoli, det är något mera gåtfullt och främmande, kanske till och med kusligt och skrämmande över det lugn som trots orosmoment och avbrytande forteackord vilar över stycket som helhet. Det är musik som kräver och bevekar, insisterar och resignerar, om vartannat, gång på gång.
Kan det vara en djupsinnets Mozart ställd inför något slutgiltigt, som söker en dialog och ett svar på den obesvarade frågan. Den fråga som är och förblir obesvarad och om vilken Charles Ives långt senare komponerade ett orkesterstycke, nämligen "The Unanswered Question".
Eller ska vi kanske överge ordandet för musikens eget känslomässiga djuplodande. Wolfgang Hildesheimer citerar i sin bok om Mozart en viss Wilhelm Mohr, som apropå KV 540 sagt följande:
"Alla som älskar och känner verket har den känslan gemensam, att musikens ande hos honom har tagit gestalt och klang i ett synnerligen betydelsefullt ögonblick. Man må försöka närma sig honom med aldrig så djupsinniga analyser - vid slutet av alla bemödanden står insikten att den verkliga hemligheten börjar just där" (W Hildesheimer: Mozart, Norstedts, 1980, s. 86).
Sokolov avslutade traditionsenligt med en avdelning extranummer, denna gång sex korta stycken av Rameau, Chopin, Rachmaninov och Skrjabin.
Inte trodde jag att jag en gång skulle bli tårögd av att lyssna till det sönderspelade "Regndroppspreludiet" av Chopin, men så kan det gå när Sokolov bjuder på sina subtilaste maner.
Och sist av allt lyckas han pricka in ett annat av mina stora favoritstycken: Preludium i e-moll nr 4 ur "24 Preludier", op. 11 av Skrjabin. Den sista tonen i det stycket är så svagt anbringat att det nätt och jämnt är hörbart. När den tonat ut i tystnad och applåderna fortsätter, tänds ljuset som annonserar att allting har ett slut och att slutet nåtts för den här gången.
Jag lämnar stora salen med en förhoppning om att han återkommer med Skrjabin, gärna med samtliga preludier i op. 11.
Foto: Yanan Li/Konserthuset.
2 kommentarer:
Regndroppspreludiet var verkligen fantastiskt. Det var kanske höjdpunkten under konserten för mig, tillsammans med Mozart som jag tyckte han gjorde väldigt snyggt. Det var kul att höra de sällan spelade Bach Duetterna också - jag har aldrig varit särskilt fast vid musiken, men som väntat blev dom något helt annat här!
Ja, det blir ofta i positiv mening något annat med Sokolov på pallen. Vi är många som redan nu ser fram emot nästa års program.
Hoppas bara att han med sitt kringflackande liv kan behålla hälsa och krafter ännu många år. Han är född 1950.
Skicka en kommentar