Sensommarens intåg

En vecka in i augusti och sensommarstämningarna infinner sig inte bara på grund av den oavvisliga almanackans enkla matematik. Hallonen redan ett passerat kapitel, vinbär och körsbär plockade och plommonen nedskakade och infångade, i år ett kollektivt arbete med utsträckt lakan. 

Ett och annat omoget äpple dunsar i marken och det är väl vad som förutom potatisen resterar av årets skördande. Nej, jag får inte glömma havtornsbusken, vars grenar nu tyngs mot marken av stora mängder av de guldglimmande bären.

Det har varit alldeles för torrt alldeles för länge. Gräset har svetts och börjat likna halm.  Väderprofeternas löften om fronter västerifrån har inte hållit vad de lovat; de hinner inte sällan tömma det mesta av sitt vatten innan de når Uppland. 

Jag har som jag brukar gått längs grusvägens dikeskanter och spanat efter Johannesört till brännvinet. Stånden är mycket få i år och knopparna hotar att torka innan de går i blom. Renfanan, den bittra, tycks tåligare och finns i riklig mängd, men den är jag ju inte intresserad av. 

Jag fick trots allt ihop tillräckligt med blommor för att sätta en essens av Hypericum perforatum, som med sin rubinröda färg och milda smak är den egenkryddade snaps jag först och främst vill bjuda både mig själv och andra på. Därjämte även en på havtorn.

Hypericum är ju en gammal medicinalväxt med en fascinerande mytologi. Det finns en anknytning till min läsning av Lagerkvists "Bödeln" i det att ett av växtens namn anspelar på Johannes Döparens blodiga halshuggning. Ur det mannablod som droppade ned på avrättningsplatsen växte denna ört, som sålunda gav upphov till namnet, ett av många.

Ordentligt med regn kom till sist med väderomslaget häromdagen. Jag upphör aldrig att förundras över regnets välsignande verkan, givetvis då i de måttliga mängder som jorden förmår svälja. De döende gräsmattorna flammar åtminstone fläckvis åter upp i grönska, luften rensas och när solen visar sig på nytt och temperaturen stiger känns det som om högsommaren fått en nystart.

Jag sitter bakom stockrosorna på den lilla stugans veranda och läser vidare i Pär Lagerkvists verk. Omväxlar med en dagbok av Cees Nooteboom - "533. A Book of Days" - som jag lyckligtvis varseblev på nätet i engelsk översättning. Det är anteckningar från i första hand hans andra hem på Menorca under åren 2014-2016. Intelligenta iakttagelser och reflektioner av det slag som jag är så svag för. Kaktusarnas blommor, sköldpaddans gång över terassen blandas med essäistiska kommentarer till Elias Canettis envetna fiendskap med döden och Gombrowics` dagböcker.

Jag läser DN noggrannare än vanligt, det vill säga nyhetsdelen. Kulturdelen lider av en beklaglig sommartorka som kan liknas vid gräsmattans status före regnet, med andra ord en ännu större slagsida åt popkulturen än vanligt. Reportagen från den vida men ändå nära världen är däremot ofta mycket bra, inte minst de från Ukraina.

Jag läste häromdagen att de tidvis av inrikes flyktingar överfulla tågen går som vanligt i Ukraina; förutsatt att rälsen är intakt går tågen tabellenligt. Det är som bekant mer än man kan säga om vår egen järnvägstrafik. 

Man upphör inte att glädjas över ljusglimtar som dessa, över både små och stora tecken på den tapperhet och beslutsamhet som det ukrainska folket visar i en svår situation. Och man får innerligt hoppas att väst har politiskt och ekonomiskt mod nog att fortsätta sitt odelade stöd till deras försvar. Ett halvår snart har kriget pågått och ännu är inte tyrannen och hans anhang i Kreml besegrade. Må det ske!

Foto: EJ

(Bilderna kan klickas och förstoras!)