Jag har länge tänkt återvända till Pär Lagerkvist (1891-1974) för omläsning av några av hans viktigaste verk. Han räknades en gång i världen som en av de största svenska författarna och var betydelsefull även för mig, då på 60-talet, när jag som tonåring läste praktiskt taget allt av honom, även en del dramatik och essäer.
Akademiledamot (1940), Nobelpristagare (1951) och i hög ålder fortfarande produktiv tillhörde han dem som sålde sin senaste roman i stora upplagor. Han var hyllad och respekterad av såväl parnassen som en brett bildad allmänhet. Sista romanen - "Mariamne" - köpte jag och läste när den kom 1967, vilket onekligen börjar bli bra länge sen.
Lagerkvists brottades med de eviga frågorna om livet och döden, ondskan och godheten, kärleken och lidandet i en värld där den förtröstansfulla fromheten i det småländska barndomshemmet inte utan vidare kunde gå i arv. Undra på att mitt tonåriga jag fann Lagerkvist intressant och läsvärd; trots den stora åldersskillnaden delade vi erfarenheter av en uppväxt med bibelläsning i en trosgemenskap som tidigt ställde existentiella frågor på sin spets.
Jag tog fram de gamla pocketböckerna i Delfin-serien, dem man fick för det facila fasta priset 3:50, tryckt på omslaget. I Lagerkvists fall, liksom i många andra, stod grafikern och målaren Svenolof Ehrén för de konstnärliga omslagen. Det långt ifrån träfria papperet har gulnat ordentligt i kanterna, men böckerna är ändå efter alla år i hyllan fullt brukbara.
"Onda sagor" (1924), "Gäst hos verkligheten" (1925), "Själarnas maskerad" (1930), "Bödeln" (1933) och "Dvärgen"(1944) - samtliga utom den sistnämnda kan hänföras till kortprosa/noveller eller kortromaner. Jag återkommer till efterkrigsromanerna, där framför allt "Barrabas" (1950) är hans mest framgångsrika.
Läser man Pär Lagerkvist idag? Tidningarnas dödsannonser vittnar om att han i varje fall överlevt som poet; rader från några av hans mest kända dikter är vanligt förekommande i det sammanhanget. "En gång ska du vara en av dem som levat för länge sen..." Hur det förhåller sig med romanerna är väl mer oklart, men jag ser på nätet att flera finns i nyutgåvor.
Av de onda sagorna är det bara två jag omedelbart känner igen: "Far och jag" och "Hissen som gick ned i helvete". Den förstnämnda beskriver Anders, en liten känslig grabb på utflykt med sin far, stationskarlen vid järnvägen med rätt att röra sig fritt längs banlinjen. Har man en gång läst Lagerkvist är det nog denna utflykt man i första hand kommer ihåg, mest troligt den version som finns i "Gäst hos verkligheten".
Som ond saga är den mörk och äventyrlig och slutar i en skrämmande skildring av hur de båda överraskas av ett okänt, plötsligt framrusande tåg, som med nedsläckta vagnar och eldgnistrande lokomotiv passerar och försvinner i ett mörker som pojken fruktar som sitt eget, fyllt med aningar om den ångestskapande verklighet han går till mötes och som är en annan än faderns trygga och vissa.
I "Gäst hos verkligheten" är den där promenaden med fadern på banvallens sliprar i stället en åktur på trehjulig tralla. Färden går genom skog och mark i nordisk sommar, en lycklig färd med morföräldrarnas lantgård som mål. Småjordbrukarnas verklighet skildras realistiskt med samma sinnrikhet som familjelivet i det lilla stationssamhället med dess folkliv kring stationen och järnvägsrestaurangen och med sonen Anders som huvudperson.
Det är en utvecklingsroman som i tre avsnitt berättar om Anders som liten, som tolvåring och som yngling på väg ut i livet på egen hand. Det genomgående temat är kamp med att bemästra dödsskräcken, bön om individuation till eget liv, med allt vad det innebär av utbrytningsförsök från hemmets allvarstyngda religiositet.
Det som nu berörde mig mest var mellandelen, där dödsmedvetandet förstärks av mormoderns död och därefter också genom den "bröstsjukdom" som drabbar Anders själv. Han tar sin tillflykt till en sten han hittat i skogen, en flat sten som med bara några tum höjer sig över den mossiga marken och som han gör till sin egen. Här kämpar Anders med brinnande böner till Gud, vädjanden om liv för nära och kära, bön som stegras till extas.
Han uppsöker stenen än en gång när han som yngling upplever hur "all grund glider undan för en" och samtidigt upptäcker att det går ändå. Utan gudstro, utan att falla på knä, begär han endast att få leva, en bön i det tysta som ett slags "hymn till livet".
Inte ens den unga kvinnan i Frälsningsarmén som till en början attraherar honom förmår rädda honom tillbaka till tron. Efter väckelsemötet väntar han på henne och de promenerar tillsammans. Han märker då att han inte kan förlika sig med den visshet, renhet och godhet som hon utstrålar, något av samma kärleksfullhet som finns i hemmet. Det gör honom beklämd och väcker lusten att häda och riva ned det hon representerar; han kan helt enkelt inte dela den känsla av ödeläggelse och tomhet han bär på. De skils åt och han känner sig befriad.
Bokens sista mening lyder: "Så slutade den första ungdomen bara i upplösning, oredlighet, förvirring."
Det är intressant att Lagerkvist redan för hundra år sedan så tydligt beskriver en modern variant av andlighet genom sin protagonists flykt med trosproblemen till en sten i skogen. Jag tänker på den diskussion som förts i anslutning till vissa religionsvetenskapliga undersökningar av naturdyrkan hos sekulära nordbor, med inte minst skogen som något att hålla heligt, ett alternativ till traditionell religionsutövning.*
Lagerkvists berättelse om en barndom och uppväxt i Småland kring förra sekelskiftet tror jag, trots prägeln av gammaldags fromhet, är relevant även för moderna och mycket yngre läsare än jag. Det är när allt kommer omkring ganska likartade, tidlösa frågor av den art vi kallar existentiella som det handlar om. Och frigörelsen från givna band och konventionella mönster är förvisso inte en angelägenhet bara för dem med uppväxtmiljöer som Anders och min egen.
________________________________
* David Thurfjell: "Granskogsfolk", som jag själv inte läst, förmodar jag har en del att säga om denna form av privatreligiositet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar