I de rubbade rutinerna slår saknaden till, obarmhärtigt medvetandegörande. En av oss är inte här. En av oss kommer inte längre till fikat för några skinkbitar i den genomskinliga asken.
Att kalla på henne är inte lönt för hon hörde ju så illa på äldre dar, och att gå ut och hämta henne är inte heller längre möjligt. Hennes dofter lär ännu finnas kvar här och var i gräset runtom gårdens hus, men vi har ju inte den sortens karta över tillvaron.
Vi har ärenden i stan till veckan och det blir inte lättare att återvända till lägenheten och stadsmiljön. Inget rastande i Vasaparken och kvarteren däromkring, där hon också hörde hemma. Hon som vid hemkomsten alltid kollade läget och noga markerade att hon var tillbaka.
Jag ägnar den här sommaren åt omläsning av Pär Lagerkvist. Inte konstigt att en rad ur en av hans mest citerade dikter har ekat inom mig sen i fredags:
Allt är givet människan som lån.
Livets villkor kan se så ut. Andras såväl som vårt eget liv ett lån - och allt ska tas ifrån oss. Alice levde ett långt liv i hundår räknat och vi visste att hon inte hade lång tid kvar. En vacker högsommardag med prunkande pioner gick lånet ut, det var i fredags.
Ändå är det obegripligt att vi inte längre ska se henne snedda över gatan och som vanligt på nytt göra sig hemmastadd genom att på strategiska punkter - där och där och där och där - meddela sin närvaro.
Foto: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar