Mrs Dalloway

Av Virgina Woolf har jag tidigare bara läst "Mot fyren", som jag fann mycket läsvärd, en roman som gav mersmak. "Mrs Dalloway", en annan av hennes berömda romaner, blev min nästa, och även den får mitt odelade gillande. Den började visserligen trögt men tog sig efterhand som jag på nytt tog mig in i hennes förtätade skrivsätt. 

Hennes speciella stil bygger på intentionen att gestalta personer och mänskliga relationer via enskilda medvetanden. Sammansatta karaktärer uppstår i kasten mellan den enes och den andres upplevda brister och förtjänster, styrkor och svagheter. Är man bara ständigt uppmärksam på pronomina, vems medvetande man för tillfället befinner sig i, vem som iakttar vem, bjuder Woolfs prosa på en mycket roande läsning.

"Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv." Så lyder första meningen, och berättelsen handlar om dagen som börjar med Mrs Dalloways shoppingtur i Londons City, och som kommer att kulminera i den stora fest som hon och hennes make inbjudit till. 

När dagen är till ända har vi fått en livfull bild av några av gästerna, flera av dem gamla vänner som inte setts på bra många år. Vi får inblickar i deras nuvarande livssituation med bäring på relationer i det förflutna. Tiden är strax efter första världskriget, sällskapet har nått medelåldern och krönet av sina karriärer. Hos vissa har kriget satt outhärdliga spår, andra har sluppit lindrigare undan. Mrs Dalloway är 52 år och har en vacker dotter i övre tonåren. 

Förutom värdparet Clarissa och Richard Dalloway är det framför allt två personer som är centrala för berättelsen och som man kommer närmast. Dels den frigjorda Sally Seton - "den vilda, den djärva, den romantiska" - som med milda sarkasmer genomskådar både medelklassens och högadelns finter och krumbukter, men som likväl gifter sig rikt och numera bor i ett stort hus utanför Manchester. 

Dels Peter Walsh, tillbaka från Indien och ett misslyckat äktenskap, mannen som en gång väckte Clarissas heta låga men som hon gick miste om eftersom hon i enlighet med sin kyliga natur väljer med hjärnan och inte hjärtat. Peter var och är tveklöst förälskad i Clarissa och i en nyckelscen skildras minnena från ett annat party i det förflutna när han vill komma henne in på livet och "tala ut", men misslyckas och allt bara blir fel. 

Han ser hennes generositet och godhet, men även hennes verserade kyla, "denna torrhet ... något förstockat": "Hon hade en förmåga att spela på ens nerver, att spela på ens nerver som på fiolsträngar, ja". Och intuitionen säger honom att hon kommer att gifta sig med den okände man som hon dröjer hos och talar politik med, och det trots att hon presenterat honom med fel namn. Han heter nämligen inte Wickham utan Dalloway.

Så här beskrivs Clarissa av Peter: 

"Hon kom in i ett rum, hon blev stående i dörröppningen, som han ofta hade sett henne göra, med fullt av folk omkring sig. Men det var Clarissa man mindes. Inte för att hon var uppseendeväckande på något vis, inte egentligen vacker. Det fanns inget insmickrande hos henne. Hon fällde aldrig några särskilt spirituella yttranden, men där var hon, där var hon.  (Mrs Dalloway, Forum, 1977, s. 83; översättning av Else Lundgren).

Men det finns också en tredje vän till Clarissa som jag fann lika maliciöst som roligt karakteriserad, inte minst av den giftiga Sally i samspråk med Peter. (Ja, det finns ju även ett par doktorer som blir obarmhärtigt avklädda när de ställs inför uppgiften att hjälpa en stackare som utsatts för krigets vanvett; doktorer vilkas ordinationer utgår från den sällsamma teorin att hälsa helt enkelt är sinne för proportioner). Den jag syftar på är Hugh Whitebread, en konventionell man med gammaldags manér som "flutit omkring bland gräddan av Englands överklass i femtifem år". 

Elegant klädd i vit väst, "vag, fet, blind, bortom allt, verkade det, utom självbelåtenhet och bekvämlighet" (Sally). Vad gör han, frågar Peter retoriskt, och svarar: "Han blankade kungens skor eller räknade buteljer på Windsor." 

Nej, Hugh har aldrig tagit del i tidens stora frågor, eller gått på djupet i någonting. Men han han skrivit insändare i The Times och i alla fall kunnat "ta åt sig äran av ett par mindre reformer: regnskydd vid busshållplatser var en, viss fridlysning av ugglor i Norfolk en annan". Och han har alltid varit obrottsligt lojal och snäll - "enastående snäll".

Nuets fest tycks upprepa sig i det att Peter och Clarissa har svårt att finna varandra i vimlet. Sally och Peter underhåller sig med varandra och minnena från förr. Inte förrrän gästerna börjar troppa av och Sally också bryter upp antyds möjligheten av ett möte mellan Peter och Clarissa. Peter förblir sittande en stund, ensam. 

Jag citerade bokens första mening och jag tror inte jag förstör läsningen för någon om jag citerar de fyra sista meningarna också:

"Vad är detta för bävan? vad är detta för extas? sade han inom sig. Vad är det som fyller mig med sådan oerhörd förväntan?

Det är Clarissa, sade han. 

Ty där var hon."