Förunderliga junidagar som dessa påminns man på nytt om fjärilarna, de sköra solskensvarelserna. Visst vill man se och omges av dem, om inte fånga så åtminstone fångas av dem, lära sig mer om dem. Man bör då lämpligen uppmärksamma att författaren och entomologen Fredrik Sjöberg utkommit med en ny bok, denna gång om just fjärilarna och deras liv i den stockholmska skärgårdsmiljö han själv har förmånen att bebo och regelbundet vandra omkring i.
Den är ingen ordinär handbok, ingen systematisk beskrivning av de svenska dagfjärilarna, utan en samling korta essäer, en till en och en halv sida vardera, med utgångspunkt från en viss fjärilsart, fakta om dess kännetecken och fluktuerande förekomst och med spridda personliga iakttagelser. Boken är illustrerad med Wilhelm von Wrights utsökta akvareller från tidigt 1800-tal, vilket gör den till en också mycket vacker utgåva.
Texterna är hållna i en lättsam, kåserande stil, vilket ingalunda utesluter att läsaren samtidigt förses med betydelsefulla fakta, framför allt angående ny kunskap och förändringar kopplade till landskapets förvandlingar.
Författaren har uppenbarligen efter egen långvarig efterforskning, inklusive rapportering från andra likasinnade, god koll på fjärilsfaunan från Singö i norr till Landsort i söder. Han har räknat och funnit inte mindre än sjuttioåtta arter dagfjärilar, vilket gör Stockholms skärgård i det här avseendet rikast i Sverige - och inte bara här.
Siffran har också spelat roll i den utmaning som Sjöberg antog visavi en brittisk kollega. Kollegan hade redan publicerat en bok efter att under ett år ha letat reda på Storbritanniens alla dagfjärilar, ett inte ringa antal som han sedan stolt redovisade.
"Femtionio arter är väl ändå ganska magert, sade jag och prövade funderingen att möjligen finns fler här på ön, fastän Storbritannien mäter en kvarts miljon kvadratkilometer och Runmarö femton." Vilket alltså visade sig vara fallet, och med råge.
Själv har jag också ägnat en hel del tid och intresse åt dagfjärilar under de veckor när jag varit återkommande sommargäst på den uppländska landsbygden. Det började med det första sommarstället 1980, då jag som håvutrustad fjärilsjägare gav mig ut på fält och grusvägar och in i solbelysta skogsgläntor. Sedermera har jag nöjt mig med att betrakta och fotografera dessa vackra, stundom praktfulla insekter. Det är alltså med både igenkännande leenden och aha-upplevelser jag läser Sjöbergs noteringar, vilka ofta även tangerar intressant kulturhistoria.
Inte visste jag att den lilla björnbärssnabbvingen med sina illgröna vingundersidor numera döpts om till grönsnabbvinge, eftersom forskningen visat att larven inte har björnbär som värdväxt utan lingon- och blåbärsris. Inte heller visste jag att den lär ge ifrån sig ett svagt kvitter vars funktion man bara kan spekulera om.
Inte alla skärgårdens fjärilar vill visa sig på Runmarö, Sjöbergs ö. "Själv har jag aldrig sett den, men ger inte upp hoppet", säger han till exempel om Svartfläckig glanssmygare. Han spanar fortsatt även efter den sen länge försvunna Mnemosynefjärilen, och tröstar sig med att "också en utebliven observation är en observation".
Det är nöjsamt att leta, tycker Sjöberg, som naturligtvis inte letar i blindo utan utifrån goda kunskaper om larvens värdväxt(er) och i den lugna tillförsikten att sällsynta arter i varje fall nu och då dyker upp på andra öar.
Jag vill bara tillägga att det likaså är nöjsamt och lärorikt att läsa om både det han sett och ännu inte sett, både det man själv sett och ännu inte sett.
Boken är utgiven på Bokförlaget Max Ström Press, 2021.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar