Vad gör vi, vi som har svårt att somna om när vi vaknat i vargtimmen? Besöker toaletten, dricker ett glas vatten, tar något från fruktfatet eller tuggar i oss något annat av det som finns till hands. Noterar kanske tystnaden, det redan skarpa gryningsljuset över rönnarnas blomning i parken, innan vi på nytt försöker inta sängen och hitta bekvämaste läget för armar och ben. Men vad - när vi då ändå tvingas konstatera att myrkrypet i vänster ben inte försvunnit och sömnens ande tycks ha övergivit oss för gott?
P2:s Musikradion kan vara en lisa. Men ibland försöker jag i stället distrahera mig med fantastik. Jag flyr till orter som en tid föresvävat mig som resmål när väl den passiviserande pandemin besegrats. I halvdvalan framkallar jag på ögonlockens insidor bilderna från dagen innan då jag drömde mig bort till en liten ort vid en av sjöarna i Norditalien. Inte någon av de tre stora utan en av de mindre - Lago d´Orta. I den nattliga reprisen finns dock inte bara en utan två sjöar, finns också en annan lika avlägsen fast i rakt motsatt färdriktning. Jag tänker på Gautsträsket, en sjö i lappländsk lågfjällsnatur.
Jag tar in på hotell, befinner mig ena stunden i Ammarnäs, den andra i Orta San Giulio. Förflyttningarna sker associativt utan övergångar och gamla och nya foton bildar bakgrund till fantasier om vad som händer under vistelsen på den ena eller den andra orten. Jag har aldrig varit där, aldrig fysiskt trampat marken på dessa orter, i varje fall inte så att jag episodiskt minns och kan redogöra för det. Jag skapar mig föreställningar som fungerar som ett slags frösådd för kommande skördar.
Ena resan går på marken med tåg på inlandsbanan genom ändlösa granskogar och över mäktiga älvar, den andra i luften med nedstigning över ett soligt Alperna. Båda med några mils avslutande bussresa. Ingen vän eller bekant hälsar mig välkommen men jag kommer omedelbart att känna mig hemma, så som man gör när man har en hemlig anknytning till trakten, till dess natur och kultur.
Inte ens ödets välkända nyckfullhet skulle kunna föra mig i kontakt med någon ännu levande person som kände mina föräldrar, de som för snart 75 år sedan fick sitt första barn där uppe i fjällvärlden. Inte ens deras hem i Ammarnäs torde längre kunna lokaliseras. Kvar finns bara ett gammalt svartvitt foto av huset i vintersnö. Jag får lita till platsens ande som välvillig men förmodligen ganska vilsen vägvisare. Ställd framför den gigantiska potatisbacken får jag gissa mig till vilken del av den som försåg dem med den gyllengula "mandeln". Där fanns jag drygt ett år i ett nyss påbörjat, romantiskt samliv, ett äktenskap som skulle vara livet ut.
Varför skulle han ha något intressant att förmedla till en nordbo från okänt samiskt hednaland, och det först hundratals år senare? Ja, varför inte? Hans reformsinne gällde konsten och omsorgen om de fattiga. Han finns avbildad på predikstolen i basilikan på ön, där han av okänd skulptör försetts med ett strängt, lite illmarigt utseende värdigt efternamnet (jfr italienskans volpe = räv), vilket det grinande djuret vid hans sida understryker genom sin blotta existens och genom att hålla upp hans cv, eller möjligen en av hans kompositioner.
Ett enda ljudande spår av honom finner jag på Spotify. Det är sången "Chanterai por mon courage" (Jag sjunger för att hålla modet uppe)* och texten handlar om en kvinna som saknar sin make och oroar sig för att han inte återkommer från pilgrimsresan över havet. Den lätt klagande frasen upprepas med endast små variationer och klingar inte olikt den mer högljudda fäbodjäntans lockrop på kreaturen, eller kanske en samekvinnas inåtvända jojkande.
Det suggestivt repetitiva i sången må stärka livsmodet hos den sjungande men har för en utvakad lyssnare snarare en för sömnen välgörande verkan. I klar morgonsol sjunker den yttre världen omärkligt undan och bilderna på ögonlockens insidor upplöses. Idéerna om bordets fröjder vid respektive vattendrag, den roande tanken på vem och vad som vinner - abborren från Ortasjön eller Ammarnäsöringen från Vindelfjällens vattendrag - det får bli en fråga för det absurda drömlivet eller uppvaknandet och resorna i realtid.
Jo, en sak till, ett parförhållande till. Jag läste häromdagen att Friedrich Nietzsche på hemväg från en Italienresa stannade till i Orta San Giulio. Han reste tillsammans med Lou Andreas-Salomé, de geniala männens femme fatale nummer ett (epitetet kan väl bara Alma Mahler tävla om ett par decennier senare), som inte bara var vacker utan även blixtrande intelligent.
Filosofen hade sammanförts med henne i Rom och blivit djupt betagen, åtrådde henne både som tänkbar hustru och filosoferande partner. Deras vistelse på denna vackra plats, och i synnerhet under en vandring upp på Monte Sacro, är höljt i dunkel vad beträffar vad som egentligen hände. Klart är att Nietzsche fick nobben och i efterhand insåg att han var indragen i och sedan utesluten från en triangel med filosofvännen Paul Rée.
"Jag har dig att tacka för livets vackraste dröm" skrev Friedrich. Och Lou? Hon var bara intresserad av tankeutbytet, och lär ha yttrat att hon inte ens mindes om de kysstes under den där promenaden på Monte Sacro.
Bilderna är lånade från officiella hemsidor på nätet.
Obs! Klicka för förstorade bilder!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar